Sophie Zelmani - Going Home

Bangkok, Thailand.
Kom hit av någon anledning.
Khao San och resterande Bangkok är lite stressigt och packat med partyprissar men kliver man ur de ökända festkvarteren så är stan inte alls pjåkig. Tempel med gyllene tak och båtturer in i bakgatornas glada värld. Helt klart en not att avsluta med, yes you heard me: avsluta med.

De senaste veckorna har varit ehm.. prövande, men obeskrivligt givande. Jag har nu genomfört de saker jag lovade mig själv att göra och kunde inte vara nöjdare. Insåg under denna process en sak dock, jag kan inte längre njuta och ta in alla platser på samma sätt som jag kunde tidigare. Vandrarlusten verkar vara utarmad och jag tänker alltmer på att ha det lugnt och skönt där hemma med alla goda vänner och familjen. Den planen jag ursprungligen hade har jag ju trots allt nästan hunnit med under dessa många veckor (missade ett land), över hundra dagar vilse i världen och jag är därigenom nöjd med min upplevelse.

Jag har klättrat så högt att jag fått frost i skägget och dykt så djupt att det ilat fruktansvärt i tänderna (måste prata med någon angående det, högt tryck i öronen ska väl inte påverka övre tandraden? Sjukt.). Jag har sett lidande bortom förstånd, till och med död och samtidigt sett glädje och vänskap som jag inte tror ord kan beskriva. Har slappnat av så jag somnat och utmanat mig så jag svimmat, fingrarna har sedan länge tagit slut när jag räknar alla städer jag sett och jag har kliat en elefant bakom örat. Det är precis såhär jag vill avsluta kapitlet, på topp. Att resa är för mig att vara borta så länge att man längtar hem, vilket jag först trodde skulle vara svårt men som jag nu uppenbarligen gör. Slutspurten går inte att toppa och njuter man inte fullt ut ska man inte vara runt jorden och drälla, därför är det utan någon som helst ångest jag kryper tillbaka till korset.

Otaliga nätter i samtal med mig själv, intryck av en biljon kulturer och lite Pokémonspelande kanske till och med har gjort mig till en marginellt bättre person, vem vet? Går sammanfattningsvis inte att vara mer nöjd än jag är nu. Känner en otrolig sinnesfrid.

Bor på flygplatser igen, dags att köpa en påse chips och se "The Terminal", som traditionen dikterar. Den filmen åldras inte väl, precis som mitt hemmagjorda vin. Men lagen är att jag ser den medan jag somnar in på en omadrasserad flygplatsbänk. Cozy.