Ledsen att jag inte skrivit på jämn basis, har varit ganska mycket senaste dagarna i huvudet.

Jag hittar snabbt var jag vill höra hemma ett tag framöver. Inne på en bakgata en bit under förbjudna staden ligger en billig mysig boning. Sovrummen är enkla, det kostar 45 kr per natt och omgivningen är jättetrevlig. Tittar in i några av de riktigt stora hostellen allteftersom dagarna går men de är helt proppfulla med backpackers och bekvämligheter och detta tar emot. Hade jag velat se på plattskärms TV, spela Xbox 360 och bada i västerländska människor hade jag stannat i Sverige där allt sådant finns i överflöd. Det bästa med Beijing är tvärtom det främmande och roligt nog det första man får se, enkla kvarter fulla med affärer och bostäder sammanknutna av smala bakgator, så kallade Hutonger. Man kan få tag i allt man vill ha i dessa kvarter bara genom att promenera ned närmsta bakgata, allt är fattigt men människor är glada och belåtna med vad de har.

Ska först beskriva priser, resmål och dyl så att ni får pli på hur det fungerar här borta. Lite opersonligt och likt en resguide, men även detta är roligt att veta och ger ett bättre perspektiv på miljön här. Mycket av det går nämligen ut på pengar, färdmedel, turism och rent lurendrejeri.

Priserna är väldigt låga, men man behöver mer än ofta kämpa ned priser om man vill ha något för en lämpligt summa. Det är jobbigt att befolkningen har anpassat sig till oss turister och våra stora fickor men det är vad det är. Prutningsspektaklet är väldigt teatraliskt, går man för lågt blir det jättejobbigt och förolämpande och "ojoj" för försäljaren, det är kul de första gångerna men efter någon vecka blir man less på konceptet. Det bästa man kan göra är att ta med sig någon kinesisk person som pratar engelska som man lärt känna på någon pub eller på hostellet. Denne kan då säga: "Jag bor här och den här blekfisen köper varorna åt mig, så ge mig rätt pris bara." Ortsbefolkningen eller någon som pratar kinesiska behöver nämligen inte slåss lika mycket om priserna. Hela skådespelet är som sagt genomskinligt men även irriterande repetitivt. "Best price only for you", "worth 1000, real antique" och annat strunt klingar i ens öron efter en dags tittande i shoppar. Men det finns trots dessa problem fördelar.

Vanligtvis kan man få ned prutbara varor till under hälften av startpriset bara man har energin. Många butiker säljer även tack och lov samma varor, har man tid är det således en god idé att se vem som har lägst startpris och handla på i den shopen, något som gör att man sparar en hel hop pengar. Man kan komma undan väldigt billigt om man tar sig tiden med andra ord. En sak att alltid sträva efter är att gå till de enklaste butikerna när det är prylar man är ute efter, större butiker med mycket neon är nästan uteslutande dåligt, bra engelsktalande människor, som hör till de större butikerna lurar dig i men erfarenhet mer än de som inte pratar ett ord man kan förstå. Tack och lov så är dock i kontrast de flesta större butikerna med matvaror fasta i sina priser, något som är extremt välkommet.

Sammanfattat kan man alltså säga att priset är olika från butik till butik och kvalitén ifrågasättbar på mycket av det man köper. Det tar tid att hitta saker som är vackra, användbara eller prisvärda. Men tar man sig tiden så fastnar man snart i den lokala ekonomins tankespår och värjer sig från att betala onödigt mycket. Det är viktigt att komma ihåg att det dyraste här trots allt ofta är billigare än det billigaste som finns där hemma.

En stor öl kostar 3 kr, en cola 3-5, en chipspåse som mest 6 kr, en middag allt ifrån 10-30 kr på en enkel restaurang med dryck inkluderad. Det är utifrån dessa få exempel ni kan gissa hur billigt man kommer undan här. Antikvitetsshopping är däremot prismässigt kraftigt varierande skall det noteras, alltifrån skräpprodukter som i princip är gratis till extremt dyra hantverk.

Hur var det då med sevärdheterna? Turistfällor tar upp desto mer slantar, inträdet till förbjudna staden är 60 kr, biografer ligger ungefär kring samma om man går till någon av de stora och andra kulturmärken kostar även de en god slant bara för att ta sig in till. Allt detta är dock överkomligt då många av platserna är "once in a lifetime"-besöksmål och värda pengen.

Vad gäller färdmedel så finns två jag undviker. Cykeltaxi är rena rånet då de uteslutande kör turister, sätter absurda resekostnader och försöker lura alla som sätter sig, taxichaufförer är bättre men även de försöker mixtra med taxametern för att få pengarna att rulla fortare. Trots att taxi är smidigt gör man alltså bäst i att undvika dem. Buss och tunnelbana är egentligen de enda rekommenderade färdmedlen, förutom dina fossingar såklart, men dessa nöts ned fort.

Beijing är enormt, mycket större än man tror, bara att gå en millimeter på kartan kan ta evigheter och obekväma skor är självmord att kliva ur dörren med. Detta är något jag tror alla måste lära sig själva av egen erfarenhet när de kommer hit, det är nämligen svårt att inte vara optimistisk med tider och avstånd vid resande. Grundläggande kan man säga att det kostar ca 40-50 kr att åka taxi tvärs igenom stan om man inte blir blåst, en cykeltaxi försöker lura av dig samma summa för en femminutersfärd. Tunnelbanan kostar 2 kr till vilken station som helst och buss kostar mellan 1-4 kr inom staden beroende på distans. Tunnelbanesystemet är för övrigt modernt och välsvarvat, till skillnad från Moskvas tunnelbana som tar en stund att få riktig pli på är det här nästintill omöjligt att kliva av vid fel perrong eller missa någon hållplats.
Om man utgår från att alltid börja med att använda tunnelbanan så är avstånden till stadens alla sevärdheter inte överdrivet långa, vissa parker och kulturmärken ligger förstås i utkanten av staden men till dessa går det alltid bussar.

Det är även bra att dra en funderare över alla resebolagsordnade resor och guidade turer. Det är, i alla fall för mig inte värt att betala 200-350 kr för att se muren med hjälp av guider och tjänster som säljs i staden då det kostar ett tjugotal kr att bara åka dit med buss. Det låter förstås alltid som att människor vill hjälpa men tyvärr vill de mest bara åt dina slantar och man får helt enkelt tyvärr utgå från att alla vill lura dig och agera därefter. Kineserna är överlag trevliga och frågar ofta om de kan hjälpa om man ser vilsen ut vid en busshållplats, men några som kommer till dig vill alltså bara lura dig att hoppa in i deras svarttaxi och för dem är alla medel är tillåtna. Du märker rätt snabbt vilka som vill hjälpa och vilka som inte vill det.

Ett exempel på denna kamp är min resa till muren. På väg ut till det legendariska monumentet sade alla jag pratade med att det inte gick några bussar och att jag var tvungen att ta en minibuss mot betalning, självklart gick det dock bussar. I mitt fall blev jag ifrågasättande när 5 personer samlats och stod och mässade att det inte kommer någon buss. Självklart blir man less, det är inte schysst att de ljuger, men de måste också leva trots allt, en dum turist med i princip oändlig mängd pengar är helt enkelt lättast att skaka slantar ur. Det är lätt att bli på dåligt humör när alla vill lura dig, ljuger för dig och drar igång överdramatiskt skådespeleri så fort man vill något men man får ha i åtanke att dessa människor inte har det lätt. Ett bestämt nej brukar vara tillräckligt, lär dig snabbt säga "nej", "för dyrt" eller "jag vill inte ha" så besparar du dig själv oändligt många långa samtal, att du tvekar betyder inte nej, det betyder endast att du tänker på saken enligt försäljaren.

Börja alltid med att erbjuda 30-40% av det försäljaren vill ha efter att du hittat en affär med någorlunda bra priser, säger försäljaren att han inte går ner lägre tacka bara och gå därifrån, efter det brukar de flesta antingen stoppa dig i dörren och ge dig det pris du vill ha eller ge ett sista bud nära det du bad om, annars fortsätt bara gå då affären ändå inte är värd mödan. Sakerna är ändå aldrig värda så mycket som 30% egentligen. En annan sak som fungerar är att be om en liten gåva för att gå med på priset. På detta sätt kan man få med sig lite extra småplock hem. Att hålla på att slåss om småsaker för sju kronor är inte värt det, lägg istället mycket tid och fokus på affärerna som rör stora summor pengar då det är i dessa du förlorar mest pengar i klumpsumma.

Det jag rekommenderar att spana efter när du är i huvudstaden är te och serviser att träna den uråldriga teceremonin med, skulpturhantverk och brädspel, kalligrafi och konst samt böcker. Brädspel hålls av befolkningen varm om hjärtat, på gatorna och i parkerna spelas alltid Mahjong, Go, Kinesisk schack och kort. Bara att spela brädspel som existerat oförändrat i över 2500 år är helt klart en annan sak än en omgång monopol hemma. Allt annat här är moderniserat och saker du ändå kan köpa hemma så passa på att plocka de lokala prylarna. Även om många saker du hittar inte är antika så är det oavsett ofta goda hantverk, vackra och i slutändan det enda man kan få för en vettig penning. Vill du ha saker från Mingdynastin så får du sälja huset innan du flyger hit.

Och så var det maten, ja herre jösses maten. Maten är inte av denna värld, den kostar ingenting och är utsökt. Jag har testat otaliga rätter och alla har varit sakrosankta. Kyckling, dumplings, vegetariska rätterna såsom äggplanta, frästa grönsaker och kinesisk tofu är bortom ren magi. Räkor och fisk är gott men jag är mer återhållsam med dessa då jag senare ändå planerar att möta det sydkinesiska köket. Pekingankan är av mångfaldigt högre kvalité än den du får tag på hemma (om du lyckas med det) och den är värd att äta på en lite finare restaurang. Den inhemska gatumaten är extremt billig, den säljs ur vagnar och små fönster för någon krona. Ångat bröd med örter, kebabspett, grönsaker och sötsaker. Även drickat är underbart och tebutiker flockar på de trånga gatorna av en god anledning. Te av blommor, frukt och uråldriga recept är guld. Allt är värt att testa alltså, både i mat och dryckesväg. Utom "tusenåriga ägg", strimlad komage och konserverade kycklingfötter som går att köpa i nästan alla butiker. Dessa tre kan ni leva utan, tro mig. Även solen har sina fläckar.

Så fort pengar inte ligger som samtalsämne så är folket helt underbara, de flesta ler och hälsar, speciellt barn och äldre personer. Dvs de som inte har intresse av att lura av dig pengar. De har ett lugnt tempo i allt de gör och verkar alltid ta sig alltid tid att träna, spela spel och sätta sig ned tillsammans för långa middagar och samtal. Alla bor enkelt. ofta i sina butiker och använder på grund av den bristfälliga levnadsytan gatan utanför som mötesplats, matplats och lekplats.

På hostellet är alla trevliga, lär känna några spännande människor, Laura och Stefan från Tyskland och förstås Nils från transibiriska som bor med oss några dagar innan han åker vidare, lycka till i Nepal mannen. Han är giftig med kameran för övrigt, tillsammans plåtar vi mångt och mycket som ni här kan se över. Aja, det var en liten beskrivning i alla fall. Hoppas ni fryser tassarna av er i Sverige.