26/4
Känner nu att det är dags för ett uppdatering om vad som hänt den senaste tiden.

Börjar med att berätta om min lilla tripp till staden Agra och där se det mästerliga, fantastiska, vackra, magnifika och otroliga mausoleet Taj mahal. Jag gick upp 04:45 med inställningen och förhoppningen på att det skulle vara lite ljust ute. På så sätt jag slippa gå ensam i mörkret på Delhis lite halv skumma gator(som jag bodde på) till tågstationen. Men icke sa nicke var det ljust. Så det var bara att marschera iväg på morgonkvisten med sikte på New Delhi tågstation, där jag visst att det fanns betydligt flummigare och lite halvneddrogade och hemlösa människor än på gatorna där jag nu behövde vandrade på. Speciellt eftersom mörkeret fortfarande hade övertag över staden. Så SE UPP MÄN! En blod målinriktad jätte på väg!!

När jag kom fram till tågstationen fortsatte jag att ta stora och bestämda kliv fastän jag inte hade ngn som helst aning var jag skulle gå. Lärde mig i Paris att det alltid är bäst att se bestämd ut! Det är människor överallt som försöker hjälpa än(rättare sagt, lurar bort en från tågsationen) men ingen kom fram till mig(gudskelov). Kanske hade ngt och göra med att jag såg skitförbannad och bestämd ut, ett huvud längre än alla och en färgglad turban på huvudet! En flintskallig jätteclown med andra ord! När jag tillslut hittade rätt gick jag igenom säkerhetskontrollen. Därefter gick jag snabbt fram till ett indiska ungt par som stod på stationen och frågade om hjälp. Indiska tåg är inte direkt som svenska. Man kan inte bara gå på en vagn och sen gå igenom hela tåget, klasserna är separerade. tredjeklassvagnarna har ingen lampa, ett fåtal träbänkar och ,ytterst få, minimala fönster med galler för. Såg detta på avstånd. Hemskt. Folk åker så i flera dygn!

Kort efter att jag klivit på tåget började jag prata med en amerikans mamma och hennes treåriga dotter. Världens sötaste unge och jätte social! Hon hade stora bruna ögon och ett stort affro! Det visade sig att mamman hade som 18 åring resten hela världen runt ensam så känner att jag ligger en aning i lä på den fronten. Med andra ord! Inga problem att resa ensam som ung tjej:)). Det har hittills inte alls varit några problem att resa ensam. Trodde att det skulle vara jobbigt att få kontakt med människor men har gått galant. Är man själv villig att prata finns det alltid massa trevliga men ibland lite väl energiska människor att prata med. Kan dock inte säga att kvällstid inte är direkt ngn rolig tid att vara ensam. Så går inte ut efter mörkrets infall! Oj oj se så förståndig jag kan vara!;)

Men iaf, efter jag pratat lite med modern och dottern började jag prata med två jättetrevliga amerikanska kvinnor. När jag kom fram till Agra gick jag(med bestämda kliv) ut ur tågstationen och förbi alla rickshawförare som med lika bestämda, ivriga steg följde efter mig. Efter att jag sagt mitt pris till 5 personer fick jag tillslut ner det till priset som jag var villig att betala och satte mig i en rickshaw brummade iväg. För att inte behöva övertala rickshawförarna att man vill till ett just" detta" hotell under hela färden är det bara att säga det första man gör, med bestämd ton, att man ska möta en vän också måste därför just dit! Har funkat för varenda gång!

Efter att jag checkat in på ett helt okej hostel med smutsiga lakan och toalett utan sitts så var det dags att beskåda Taj Mahals storhet. På vägen dit träffade jag ett par trevliga sydkoreaner som också virrat bort sig bland Agras kringelikrok gator, de skulle resa runt här i två mån! Såå härligt! Jag ställde mig i Kvinnoledet(uppdelade köer mellan man o kvinna) o efter ett tag kom jag in. Sen började det. Känslan att vara en utomjording som för första gången stiger ner på planeten Tellus med sina vita jättefötter och känner hur världen tittar på en med stora bruna nyfikna ögon. Vet inte hur många killgäng och indiska familjer som kom fram under mitt besök vid Taj mahal. Till en början log jag, sedan började jag skratta för att det blev så komiskt och sen blev det jättejobbigt. Alla frågade dock om det var okej och var väldigt trevliga. När vi var i Kina kunde folk ist rycka tag i en utan att ensam fråga så medger ju att detta var bättre. Men iaf, Taj mahal, herregud vilken vacker byggnad, helt i kritvit marmor!!! Förstår verkligen varför det är med på listan bland sju världens nya underverk!

Efter Taj Mahal gick jag mot Agra fort, tänkte att nu när jag ändå var här kunde jag lika gärna se det också. Såg på vägen en supersöt lite apunge! En riktig Herr Nillsson utan kläder så alltså egentligen en vanliga söt apa :).Efter att suttit ner i skuggan inne på Agra fort, pratat med några indiska studenter började jag vandra omkring på området! Medan jag stod och fotade några barn kommer en indisk familj fram till mig och frågade om jag kan hålla i deras 4 mån gamla bebis och bli fotad. Jag tog barnet lite osäkert i min famn, kändes som jag höll i en avsvimmad klump, men det gick bra. Tappade iaf barnet inte i marmorgolvet med huvudet före. Hände visst mig när jag var liten.

Den indiska familjen bestod utav, en mormor(runt 50 år) en ung mamma, spädbarnet, mammans väldigt unga bror och svågern, som kanske var runt 17 år. När de fick veta att jag var själv var både mormorn och mamman snabba på kroka tag i min arm och guida mig runt. Mormorn var helt förälskade i mina händer och höll i dem hårt medan hon pussade dem var 5:e min. Fick ett typiskt indiskt armband av mamman. De alla var från Rajasthanområdet, väster om Delhi. Mamman var nygift och var i Agra med familjen på ett bröllop. Efter Agra fort följde jag med dem. De köpte nypressad citronjuice åt mig och sedan hoppade vi alla in i en Rickshaw. På väg mot Taj Mahal (även om ja redan hade varit där följde jag med dem en bit påvägen) och väl i rickshawn gav de mig en röd klister p****i pannan, bejakar den indiska kulturen i Agra! Vi hoppade strax efter det av och gick till ett gatustånd där de började beställa lite olika smårätter, typiskt för området. Vet inte riktigt vad det var jag åt(förutom att det var vegetariskt) men super gott var det iaf. En rätt var ngn form av stekt potatisplätt med kikärtor och massa såser på, serverades i ett bananlöv. Mummmma!!

Sedan sa vi hej då och ja promenerade tillbaka till hotellet och satte mig på restaurangen på taket och njöt av solnedgången med utsikt över Taj Mahal! Ett perfekt slut på dagen.

Dagen därpå gick jag upp kl 04:45, tog tåget till Delhi och sedan flyget till Chennai! På flyget träffade jag indiern Aurun, väldigt sympatisk figur som gav mig en massa tips på hur jag som tjej ska bete mig när jag reser runt ensam! Han hjälpte mig sedan på Chennais flygplats att hitta en taxi.

Efter att ha checkat in på ett kissluktande och lite spöklikt hostel satte jag på lite Miles Davis och försökte slappna av. Gick lite sådär, men tillslut somnade jag in. Dagen efter försökte jag ta reda på hur jag skulle ta mig till Pondicherry! "Resebyrån" på hostlet (mer utav ett bord och en skylt med titeln resebyrå) försökte som vanligt lura mig. Sa att det inte gick några bussar utan bara en jeep med 10 personer som skulle åka när som helst. Jag frågade vad det skulle kosta, och när han sa 400 visste jag att de var riktiga stora kossor med långa näsor! Sa då 100 rupies(då jag vet att den lokala bussen från Chennai tar 100 INR, enligt Lonley planet) de sa nej och då sa jag" okej, då får det vara! Jag vet att ni lurar mig. Har full koll på priserna så det är ingen ide att försöka säga ett överpris som jag vet att ingen indier betalar. Det är ingen skillnad på mig och en indier, jag tänker inte betala mer". Stod där och kände desperationen komma. Ville bara komma från kisshotellet och lämna Chennai.

Då kom David, en 70 årig brittisk hippi! Helt underbar med jätteglatt humör, inge vidare hörsel med det gjorde inget. Han sa att han kunde visa mig vägen till busshållplatsen. Där efter skulle jag ta 127 B till den centrala busstationen och sedan hoppa på bussen till Pondi. Går en varje 20:e minut. Men innan den skumpande bussturen tog David mig till ett litet hak för att få ngt i magen. Vi tog var sin pongla! Supergott, som med all indisk mat. Det är ngt slags grötliknande rätt med masa olika typer av såser, serveras på palmblad.

Efter 3 1/2 h var busstur var jag äntligen framme i den gamla franska ex staden Pondicherry! Promenerade, lite dumstridigt, 2 km med 25 kg packning utan ngn vätska i kroppen eller nära till hands i 40 graders värme och strålande sol. Fann tillslut efter att ha pratat med en lite skum fransman, på franska(helt otroligt att mitt huvud fungerade) till det Ashram guest house som jag sökte. Ngn timma senare visade det sig, suprise suprise, att jag hade 38,5 grader, extremt ont i huvudet och diarré. Inge vidare start i Pondicherry! Men vad gör man inte, sparade in 10 kr på att gå;)!

Detta är också varför jag inte har skrivit på ett par dagar. Varit sjuk. Har inge internet där jag bor så var tvungen att gå iväg. Först nu, 4:e dagen orkar jag gå omkring, nu har jag ingen feber, bara magknip till o från och lättare ostabilitet i tarmkanalen. Kände inte att jag vill skriva tidigare även om jag hade kunnat. Då hade ngn av er(Erika, mamma)säkert trott att jag skulle ligga och dö på hotellrummet utan att ngn märkte det. Vilket ni nu då förstås inte behöver oroa er för! Klara mig fint fint! :D

Bor helt fantastiskt. Med balkong och havsutsikt, 30 m till havet och det enda som är mellan mig och bengaliska bukten är en stor härlig fridfull trädgård där jag legat och läst och bara tittat upp i det blå:)! Så har det inte så illa.

Pratade franska med några indiska kvinnor som bor här idag, kändes speciellt.
Om jag ska förklara Pondicherry så är det som att vara gå omkring i Antibes(bortom turistgatorna) men med den indiska underbara kulturen, maten och och människorna som omger en. Det finns även en hel del franska kaféer vilket gör mig ngt emot! Detta är allt helt perfekt för mig alltså. Bästa av två världar!
De har också riktiga baguetter här! Första gången jag fått en sendan jag lämnade Paris i vintras. Konstigt att man kan få det på andra sidan jordklotet men svårt och hitta hemma!

Kramar och varma hälsningar från svett