22/4

Efter ett intensivt dygn har jag nu kommit tillbaka till hotel Krishna i Delhi för att hämta min ryggsäck. Kl 17:40 idag går mitt plan till Chennai. Ska bli så skönt att komma härifrån. Gillar Delhi på många sätt, så som de färgstarka kläderna alla bär, växtligheten och att staden aldrig sover. Det är alltid människor i rörelse! Men att jag hela tiden känner mig iakttagen av män från var jag än vänder mig om gör att jag inte direkt kan slappna av. Fotar heller inte speciell mkt, eller iaf inte i den mängd jag skulle vilja.Försökte ta upp kameran härom dagen när jag gick i mina kvarter men direkt kom en man upp i mitt ansikte och bad om pengar. Känner inte att det är värt det. Men maten är ju helt sagolik. Allt gott bröd och rätter som finns och ingen är den andre lik. Tog i förrgår en matlagningskurs, jätteroligt till en början och min lärare var jättetrevlig tills jag tyckte att han gav mig lite för snälla blickar stod väldigt nära bakom mig. Droppen bvar när jag kände hans hand nudda min rumpa lite lätt två ggr. Då ville jag bara därifrån. Men kursen fortsatte i 45 min till.. Som ni kanske redan har listat ut var jag ensam med honom i ett väldigt litet stängt kök i en låst lägenhet. Men var väldigt mysigt kvarter med massa träd. Ingenting hände iaf så det var ju bra. Kanske inte bara ska sätta mig i en sådan situation igen. Helt sjukt att man inte ska kunna vara ensam med en man i detta land utan att känna sig illa till mods. Föd mer flickor så det inte bara kryllar av snoppar på stan!

I förrgår, före matlagningskursen, gick jag med Salaam Baalak trust "walking tour". Det är absolut det mest psykiskt påfrestande men också det intressantaste jag gjort! Salaam Baalak började 1988 hjälpa gatubarn genom att ge dem några timmar bort från gatan. Det har olika dagcenter dit barnen kan komma för att få ngt att äta, spela spel och lättare undervisning. Idag har organisationen även flera olika skyddcenter i Delhi( två för pojkar och ett för flickor). Där bor man 24/7 och får tillgång till dator, tv, undervisning och mat och sovplats. Här måste följa vissa regler så som, inte gå ut på kvällarna eller ta droger. Detta gäller inte för deras dagscenter så när jag var där var det ett tiotal pojkar mellan 7-14 och om inte alla så var de flesta påverkade av ngt, troligast lim. En 14 årig kille var så hög att han inte var närvarande. Han hade flera tår som fattades och en jack från en kniv i pannan. Han skrek till lite då och då från ingenstans med sjönk sedan tillbaka i sin egna värld direkt. 14år gammal! Jättejobbigt att se. Vi fick också besöka ett av deras skyddcenter( nära mitt hotell). Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Vi kliver in i deras uppehållsrum, där 50 barn sitter och skriker hej på hindi och vinkar vilt och ler. Känslan som jag fick när jag klev in och såg alla är ngt jag tidigare aldrig upplevt. Detta var verkligen genuint och inte tillgjort av ngn ledare som står bredvid och säger till barnen att säga hej. Min ögon blev helt tårfyllda. Att se så många barn leva ett så hårt liv utan ngn som helst framtidsvision gjorde verkligen ont. Flera saknade kroppsdelar, fingrar, ben, händer och armar. De yngsta var 6 år gamla och äldsta runt 15 år. Jag gick och satte mig bredvid några och de började direkt hälsa. Det var när jag frågade om deras namn som jag märkte att flera inte kunde prata men försökte ändå. Precis som om de inte riktigt förstod att de var stumma. inge upplyftande att vara med om. Sen började de visa mig små lekar med snören. När vi sedan skulle gå började alla göra en hej då hälsning med sina och mina händerna, jag gjorde det först med några men sen kom fler och fler och ville göra det. Jag log av lycka och de log lika stort. Detta kommer för alltid vara ett av mina starkaste minnen. Det är svårt att försöka återberätta vad jag kände eller upplevde då man inte kan förstå det tillfullo förrän man själv är med om liknade. Jag anser verkligen att det är dessa organisationer, som är på plats och vet vad som försiggår bakom fasaden, som man bör hjälpa. Det är också dessa organisationer som bidragen verkligen går direkt dit de ska gå. Salaam Baalak Trust får endast 10 % stöd från staten resten kommer från privata givare och olika företag.

De vanligaste skälen till varför barn rymmer hemifrån är att man är ovälkommen i familjen( föräldrarna bryr sig inte), sexuella och psykiska övergrepp och drogmissbrukande föräldrar. Många blir också tvingade till att arbeta ist för att gå till skolan. En av de guider som jag hade rymde hemifrån pga det. Hans stypappa hade skickat iväg honom till en fabrik och sagt att han skulle arbeta. Han var då endast 7 år gammal och arbetade 18 h om dagen. Om han somnade på jobbet blev han misshandlad av sin chef. Tillslut fick han nog och rymde därifrån och hamnade ist på gatan. Om inte Salaam Baalak Trust hade funnits hade han förmodligen fortfarande varit på gatan eller död. 80 % av alla barn som lever på gatan använder droger. Det vanligaste är lim, billigt och lätt att få tag på. Bakom New Delhis tågstation lever det ca 3000 unga flickor om dagligen arbetar som prostituerade. De har ca 12 kunder om dagen och får en daglön på 200 INR~ 22 kr. En fjärde del behåller det själva. Resten går till polis mm. Andra gatubarn samlar skräp och säljer det på återvinningscentralen. De får 30 INR för 100g plast flaskor( 3kr/100g). De pengar som de tjänar gör de av med på droger och underhållning så som, bio eller poker. Varje daglön spenderar de upp samma dagen. Skulle de försöka spara ihop några slantar är de ändå borta dagen då alla själ från varandra.

Salaam Baalak Trust har kontakt och hjälper över 50 000 gatubarn. De hjälper också till att betala universitetsstudier till de barn som kommer bort från gatan och vill fortsätta sina studier. Om nu vill veta mer gå in på salaambaalaktust.com. Jag hoppas nu iaf att jag har gett er lite insyn i hur alltför många barn lever på Delhis gator.

Kommer med ett lite mera uppiggande inlägg lite senare!
Pussar och kramar från 40 graders värme i Delhi!