Klockan 5.40 ringer alarmet. "Upp och spring" står det. Och de säger att mobilen styr ens liv...

Tar på mig mina blåa löparkläder som jag fått av min kära mor. Det är kläder som "andas" och ska torka fort. Perfekt. Vi ger oss ut i den kambodjanska morgonen. Det är redan ganska varmt, men inte jobbigt varmt. Reseledaren, Lap, tar täten och håller ett ganska lågt tempo. Det är ganska mycket trafik och rätt mycket folk ute redan. Vi springer längs floden, vilket är ett bra riktmärke som kommer att förhindra att vi springer vilse. Efter 2,5 km kommer vi till en tränare som vi springer över och vänder tillbaka (när jag korrekturläser den här bloggen nästan två månader senare märker jag att telefonen har auto-correctat ordet "träbro". Vi sprang alltså inte över en tränare!). Stannar längs vägen och gör lite upphopp på nån bänk och lite armhävningar innan vi joggar vidare. När vi kommer tillbaka till där vi började går Lap och Nat tillbaka till hotellet. Jag kör ett varv till i lite högre tempo. Nog första gången jag springer milen innan frukost.

Här i Asien får man inte den frukost vi är vana vid hemma. Det är lite mer lunch till frukost kan man säga. Nudlar, potatis, grönsaker, starka såser, kött och ägg. Gott ändå, men det känns lite annorlunda att man kan välja pommes och nuggets till frukost. Får lite flashback till min vistelse i USA, där man också kunde få läsk och mjukglass till frukost för att komplettera näringsintaget.

Kl.8 går vår buss söderut mot huvudstaden Phnom Penh. Vi ska åka samma buss som den andra gruppen. Tyvärr sitter jag näst längst bak, och vi vet ju att den andra gruppens tuppar ska sätta sig längst bak och hålla låda. Djup ånger såhär i efterhand, men det var ett helt säte ledigt och jag gillar att sitta rymligt! Det pratas högljutt timmar i sträck och skrattas högljutt nästan jämt (trots att det är tydligt att någon försöker sova typ två säten bort). Heller inget man kan göra åt det, de har ju rimligtvis rätt att prata med varandra. Det kändes dock som att jag var på någon slags klassresa och jag var ansvarig för gruppen, eftersom jag inte deltog i konversationerna, utan försökte läsa min bok, med betoning på försökte. Känslan fullbordades när reseledarna informerar i mikrofonen om att vi snart ska stanna så att man kan gå på toa och även KÖPA SIG EN GLASS, och ett enormt jubel utbryter i den andra gruppen (jag skojar inte ens). Tur man hade öronproppar med sig. När vi stannar finns möjlighet att köpa sig några smarriga insekter - kackerlackor, spindlar, skorpioner, gräshoppor etc. - men det blir bara en mango för min del.

Framme i Phnom Penh berättar Lap att vi ska bo på ett hotell som G-adventures inte använt sig av tidigare. Det visar sig vara ett intressant hotell. När vi kommer till rummet slås av en unken doft av väta och mögel. I nästa stund ser vi konstiga fläckar på väggarna. Fläckar av något svart-brunt som runnit. En tavla som fortfarande är inplastad pryder ena väggen, med en röd gardin döljer väggen bakom sänggaveln. Drar bort gardinen och finner ett fönster igenbommat av stänger, som i ett fängelse. Känns tryggt om det skulle börja brinna. På väggen mitt emot sängen, nästan upp vid taket, hänger en tv med sladdar som hänger ner över en spegel. Man har inte ens ansträngt sig. I badrummet har man installerat någon slags dusch mitt i rummet, utan fall mot avloppet som för övrigt är längst in i hörnet vid toaletten. Genialt! Lakanet är håligt och smutsigt. Vi känner igen oss lite från Indien :) Jag går ner till receptionen omedelbart för att få sängkläderna utbytta, vi ska ändå inte iväg och käka förrän om en kvart och det kan vara skönt att ha det gjort tills vi kommer tillbaka. De kommande fem minuterna spenderar vi i korridoren där vi får reda på att våra andra gruppmedlemmar inte har det bättre än vi. Någon har stött på kackerlackor i sitt rum, och sängkläderna är lika illa överallt tydligen. Det kommer två anställda som ska hjälpa åt att byta lakan. De lyckas inget vidare. Helt ofattbart faktiskt. Efter tio minuters försök och inhemskt diskuterande ber vi dem att gå därifrån så att vi kan lösa det själva senare - de övriga i gruppen står och väntar på oss i lobbyn.

Dags för middag! Vi ska tydligen till en restaurang med karaoke. Även den andra gruppen från vår researrangör G-adventures (samma som från bussen), som inom vår grupp fyndigt från och med nu kallas "The other group" ska till denna restaurang. Denna andra grupp är generellt ung och högljudd och lite störig för oss i pensionärsgruppen (våra yngsta medlemmar, även om vi har fem stycken, är 22, men dock "mogna"/tråkiga för sin ålder).

När man beställer mat här levereras den när den är klar. Man tar ingen hänsyn till vem som äter med vem eller hur stort ett sällskap här, utan man bara tjoffar ut maten ur köket i en rasande fart. Detta kan resultera i att någon i sällskapet får sin mat när alla andra har ätit upp sin. Konstigt för en Svensson, men såhär kan det gå till på många ställen i Asien. När maten är uppäten ska såklart den andra gruppen sjunga karaoke och dricka alkohol. Och vad ska de sjunga om inte något med Justin Bieber? När tredje Bieber-låten i rad går igång vägrar vi att sitta kvar, tackar för oss och lämnar stället. Lap tar oss till en bar där han känner ägaren, Moe. Hos Moe kan man äta inlagda spindlar, skriva på väggarna med spritpenna, och dricka öl från en dollar styck. Moe tränar även kickboxning och erbjuder sig att öppna gymmet exklusivt för oss följande dag och köra ett pass för tio dollar per skalle. Vi är på! Läggdags!

Kl.01.50 vaknar halva hotellet av att fulla ungdomar (gissa vem) för ett jävla oväsen i korridoren, som om de kastar och förstör saker, och skrattar extremt högljutt. En man ger sig ut i korridoren och ber högljutt ungdomarna på sitt minst trevliga sätt att vara tysta. Åter ljuder tystnaden och vi pensionärer kan somna om, om än en aning irriterade över hur hänsynslös man kan vara. "Jävla ungdomar..." tänker man, och hytter mentalt med näven.