Dag 22 på vår resa mellan New Orleans och Chicago. I morse vaknade vi upp till en ny solig och fin dag här i Saint Francisville, Louisiana. Vi gick ner till lobbyn för att inta den, visade det sig, hittills bästa hotellfrukosten på resan. Skulle frukosten vara så här på alla hotell skulle nog fler amerikaner ta in på hotell bara för att äta frukost. När vi stoppat i oss äggröra, skinka och korvar checkade vi ut och satte oss i bilen för att fortsätta vår resa på The Blues Highway 61. Vi kom inte så långt innan vi bestämde oss för att titta in i en Baptistkyrka, för att höra en gospelkör live. Vi möttes av en väldigt övertrevlig dam som blev väldigt exalterad när vi sa att vi ville höra deras kör och att vi kom ända från Sverige. Hon beklagade dock att de redan sjungit färdigt, för den här församlingen började redan 08:30. Hon sa att det varit en väldigt bra mässa och att det verkligen svängt om gospelkören idag. Vi var väldigt välkomna att komma och lyssna nästa söndag. Hon ville absolut att vi skulle presentera oss för pastor Elaya. Pastorn hade precis börjat sin sista bön och vi kunde inte gå in på en gång så vi väntade utanför tillsammans med den trevliga och lyckliga damen. Vi hörde hur pastorn välsignade olika människor och händelser men sedan började han att prata om dagens skottlossning med tre döda och tre skadade polismän i Baton Rouge och att församling skulle be för de anhöriga. Vi tittade på varandra och båda tänkte, inte nu igen, de kommer inte att hinna hissa upp flaggan i topp med all brutalitet som försiggår i landet, det är rent för jävligt. Men det får inte överskugga vårt livs resa, vi kan bara hoppas att de tar sitt förnuft tillfånga och slutar att skjuta varandra. När bönen var slut gick vi in och blev presenterade för pastor Elaya som ropade ut att de hade besök ända från Sverige. Han sa att de skulle hälsa på oss och alla ropade i kör "Swede!!". Vi pratade med honom en stund och Rolle höll sig på avstånd för han var orolig att pastorn skulle lägga handen på hans huvud och knuffa i kull honom, för det har man ju sett på TV. Allt gick dock väldigt lugnt till och Rolle blev inte knuffad utan vi fick följa med ut till deras kontrollrum där de spelade in hela mässan. Vi fick med oss tre CD-skivor och damen sa att nu kunde vi lyssna till den bäste gospelen i Amerika. Skivorna kommer att finnas om någon vill låna.

Vi gick ut och satte oss i bilen igen och fortsatte på vår resa norr ut på Highway 61. Att resa i ett så religiöst land på en söndag och tro att det ska vara öppet för turister överallt fungerade inte så bra. Det var stängt på vart enda ställe vi kom på att vi ville titta in på, så där lite spontant. Ja ja, vi visste i alla fall att Vicksburg National Military Park, Mississippi skulle vara öppet så vi styrde kosan dit. Vi körde fram till den lilla vaktkuren och till damen för att betala inträde. Hon tittade in i bilen och sa något helt obegriplig. Dels pratade hon jättefort och på en riktig sydstatsdialekt så vi båda gapade stort och sa unisont ett What?? Hon började gapskratta och tog emot vårt kreditkort och fortsatte att skratta. Vi måste ha sett ut som två stora frågetecken men hon gav oss biljetterna och viftade in oss i parken medan hon fortfarande skrattade. Vi tror att hon såg den Texas registrerade bilen och Rolle med General Custer mustasch och trodde att vi var gamla vana parkbesökare eftersom det verkade vara många Texasbor som besökte parken. Det kändes väldigt kul att vi kunde förgylla hennes dag.

Vi åkte fram till besökscentret och gick in och det visade sig att det skulle börja en introduktionsfilm om tio minuter så det var bara att bänka sig för filmen. Efter en intressant film om slaget om Vicksburg skulle vi ut till bilen igen och åka en tur i parken på 1,6 miles och det skulle ta cirka två timmar. Vi tog oss runt i parken och tittade på olika monument och så kom vi till sist fram till parkens höjdpunkt, det bärgade pansarskeppet Cairo, som sydstatsarmén lyckades sänka med undervattensminor. Båten sjönk på tolv minuter utan att en enda man kom till skada. När vi gått runt ett tag hoppade vi in i bilen igen och tog det sista varvet och ut ur parken. Nu hade vi blivit rätt hungriga och skulle försöka hitta ett bra matställe i Vicksburg. Eftersom vi inte varit där eller ens kände till något ställe att leta efter sa vi att vi skulle göra det enkelt för oss och välja Cracker Barrel, som är en stor kedja som inreder sina ställen som en gammaldags lanthandel och en restaurangdel med gamla skyltar och grejor på väggarna. Vi tänkte båda på hur man gör hemma med Bishop's arm's där alla pubar i princip ser lika dana ut. Här såg det exakt ut som det gjorde på den första vi var på. När servitören visade oss till vårt bord trodde vi att vi skulle hamna på samma ställe igen men vi fick bordet bredvid. Det var ganska snurrigt med personalen. Den som presenterade sig för oss att hon skulle vara vår servitris såg vi bara en gång. Gittan fick in fel mat men det fungerade ändå. Maten var inte speciellt god och när notan kom var det fel nota. Innan dess hade en servitör, antagligen av en högre rang, högt och tydligt stående vid vårt bord, förklarat för en av lägre rang, att han, när dom här har gått, förklarade han, ordna med lyktan som stod på bordet. Alltså när dom har gått, förklarade han igen tydligt. Vi kände att vi kanske var lite i vägen men vi bara skrattade åt det. När servitören, som vi antog var ganska ny på jobbet, skulle duka av våra tallrikar och dylikt, bad han Rolle räcka honom det ena efter det andra. Vi bara skrattade åt eländet och Rolle funderade stillsamt om han kanske skulle hjälpa grabben med disken i köket också. Den måltiden kommer vi ihåg men inte för maten.

Nu skulle vi köra sista biten till Clarksdale, Mississippi, för att sova gott innan vi skulle gå på Bluesjakt. Det skulle ta ca två och en halv timme att komma dit. Highway 61 bjöd på en spikrak väg nästan hela vägen och vägen kantades av milsvida bomullsfält på båda sidor. Vi var under långa stunder helt ensamma på vägen. Vägen gick genom små fina småstäder av trailerparks och små, mer eller mindre ruckliga hus. Det kändes väldigt amerikanskt och var på sitt sätt vackert. På ena sidan om oss sken solen och på den andra tornade mörka moln upp sig. Ibland såg vi en fin regnbåge men vi klarade oss ifrån regnet idag. Det blev trevliga timmar i bilen och till slut kunde vi inta vårt rum på hotellet. Vi hittade också en fin tvättstuga på hotellet och det behövdes. Nu hade vi använt alla våra kläder både på rätsida och avigsidan. När torktumlaren stannat blev det God Natt!