Dag 23 på resan mellan New Orleans och Chicago. Vi vaknade efter en skön natts sömn och gick ner till en okej frukost. Vi hade bestämt att efter frukost skulle vi hitta "The Crossroad" som sägs finnas i Clarksdale. Legenden säger att en av Amerikas största bluesmusiker och inspiratör för kommande generationer, Robert Johnson skulle ha gjort en deal med djävulen vid denna korsning och bytt sin själ mot att bli en skicklig bluesgitarrist. Men som med alla legender finns det några som säger att platsen finns på annat ställe, så även The Crossroad. Staden Rosedale, 41 miles sydväst om Clarksdale, hävdar att det är just där den berömda korsningen ligger. Det gör även Led Zeppelin i en av sina låtar. Ja vi sa att vi får väl åka dit också, så att ingen kan komma och säga att vi missade djävulskorsningen. Men först skulle vi hitta korsningen som fanns i Clarksdale så vi satte oss i bilen, programmerade GPS:en, och for i väg. Men något verkade inte stämma, vi kom in på små konstiga vägar och det kändes som vi var helt fel. Vi snurrade runt en stund och kom ut på Highway 61 igen. Vi konstaterade att vi var åt helt fel håll, men vad gjorde väl det, vi åkte till Rosedale först och tittar där. Det skulle också ligga ett fik i den korsningen så det skulle passa bra med ett stopp och fika och så att Rolle kunde fota. Väl framme i korsningen av Highway 1 och Highway 8, som var platsen vi letade efter, fanns inte mycket och absolut inget fik. Rosedale var väldigt ruffig bitvis med tomma förfallna hus och affärer med tomma gapande sönderslagna fönster. Fiket i korsningen då? Ja det var nedlagd för länge sedan. Fanns det något som tydde på att detta var "The crossroad" då? Jo då, absolut! Det hängde en trasig, sönderslagen gitarr i vägskylten som visade att vi var på rätt plats.

Det blev alltså inget fika i Rosedale så vi ställde kosan mot Clarksdale igen för att hitta "rätt" korsning. När vi kom till stadsgränsen började GPS:en visa oss konstigt igen, vi åkte härs och tvärs men till slut såg vi den berömda vägvisaren och Abe's BBQ House som legat i korsningen sedan 1924. Vi gick ni och tog en hamburgare och en kopp kaffe. Efter fikat fotade vi lite och både hörde och kände musikhistoriens vingslag så vi bara stod och kände oss hänförda. Nu var vi styrkta att leta vidare efter fler mer eller mindre kända platser. Vi ville se Schack Up Inn som är ett ställe där man rustat upp gamla skjul där bomullsplantaget Hopsons slavar bodde när de arbetade på plantaget. Vi har kommit på att GPS:en vill ha en precis adress med stat, gata och gatunummer för att vara helt nöjd och många ställen har kanske bara en gatuadress utan nummer, speciellt ute på landet. Det har gjort att vi fått snurra runt en del på småvägar eller åkt i cirklar utan att hitta det vi söker efter. Men vi är inte de som ger upp i första taget även om vi ett tag trodde att djävulen flugit i vår GPS efter att vi besökt två tänkbara crossroads utan att byta bort själen. VI hittade i alla fall Schack Up Inn och det var verkligen ett udda ställe. Det hade varit kul att bo där men vi hade ju redan bokat i stan. Den här dagen serverades det ingen mat i deras häftiga matsal och inte heller skulle det vara någon musik på kvällen så det gjorde inget att vi skulle vara i stan på kvällen. Kolla gärna in http://www.shackupinn.com/ . Efter allt snurrande runt i stan och landbyggd ville vi sträcka på benen lite så vi letade upp Delta Blues Museum mitt i Downtown Clarksdale. Det var ett fint museum och vi lärde oss en del. Det är många bluesartister som har sina rötter i Clarksdale. Bland andra är Muddy Waters uppväxt på ett plantage nära stan. Det lilla skjul hans familj bott i fanns uppbyggt på muséet. Fler bluesmusiker med rötter här är Ike Turner, John Lee Hooker, Sam Cook, Charlie Musselwhite men det finns många fler, mer eller mindre kända. Många andra har flyttat hit som äldre för musikens skull, så som Morgan Freeman som driver bluesklubben Ground Zero här. När vi gick omkring och tittade och läste på skyltar kom en man fram till oss och frågade var vi kom ifrån. Vi svarade Sverige och han reagerade som många gör med ett "WOOW!!". Vi frågade honom om vart vi kunde gå och lyssna på riktigt bra blues ikväll och han rekommenderade The Bluesberry café för där skulle Sean "Bad" Apple spela ikväll. Vi tackade för tipset och han sa att då ses vi ikväll. Innan musiken skulle börja gick vi på en trendig restaurang och åt en god middag med oxfilé och efterrätt. Nu skulle vi vara klara för blues! Men den var inte riktig klar för oss ännu. Vi skulle förstås leta reda på stället. Det ligger bara några dörrar härifrån sa mannen på restaurangen så det skulle inte var någon match tänkte vi. Men vi fick leta lite i alla fall. Det var ganska ruffigt och tomt i Downtown. Den stora bluesfesten i stan drar igång i mitten av augusti.( Kan ha något med att det är 94 grader F under denna period). Efter att ha gått två varv runt kvarteret hittade vi ett litet ställe som visade sig vara rätt. Det var en gitarrist och en trummis som drog igång och vi njöt i fulla drag. Publiken var då fyra betalande och fem som tillhörde ägarfamiljen och jobbade där. Efter ett tag kom det en tredje musiker och "Bad" fick ägaren att ordna fram en bas så att kille kunde vara med. Lite senare ramlade det in två gubbar. Den ena satte sig vid vårt bord. Han presenterade sig som Josh "Razerblade" Stewart. Jag är en "living blues legend around here" var hans nästa kommentar. Han började prata med oss men det var svårt att höra vad han sa, i larmet från scenen och hans dialekt men han pratade om att han turnerat i Europa men inte blivit speciellt berömd men när han kom hem blev han berömd i sin hemstad istället. Han pratade om livet och om barn och barnbarn, varav ett vad den unga killen på scenen. Han berättade att han spelat blues sedan han var liten och att hans mamma inte gillade det utan gav honom stryk varje gång han spelade. Det gjorde att han fick stryk varje dag! Han hade tjänstgjort i Vietnam som fallskärmsjägare och hade skadat ryggen. Det blev en intressant pratstund fast vi inte hängde med i allt han sa. Bad Apple bad Razorblade komma upp på scenen och sjunga en låt vilket han gjorde och det lät väl så där men han har nog varit en bra sångare i sin ungdom. Den andre bluesmannen körde ett par låtar på elorgel. Det lät väl också så där men det var en härlig, familjär stämning på den lilla, intima klubben och vi kände oss verkligen som hemma. Bad Apple kopplade sånger och mellansnack till oss få som var där. Han förklarade att det kanske kunde var svårt för oss att förstå texter när de sjöngs på dialekt och ett annat språk men man kan inte sjunga blues på något annat sätt. Vi förstod mycket väl! Efter fler timmar med bluesmusiken ringande i öronen åkte vi hem till hotellet och God natt!