Dag 21 på vår resa nu mellan New Orleans till Chicago. Som ni kanske ser så har bloggen fått ändra namn. Vi är tyvärr på väg tillbaka till Chicago. Vi vaknade upp i vårt fina hotell i New Orleans, kanske det finaste på resan. Men! Rolle vaknade upp tidigt som vanligt och upptäckte att han hade röda bett över hela kroppen. Han hade blivit överfallen av vägglöss. Gittan hade inte ett enda bett och det tyder väl på att hon kanske inte smakar bra eller något i den stilen. Hur som helst, vi struntade i att klaga för vi visste ju inte om betten tillkommit under just den natten eller om de kom till på något annat hotell eller om vi hade med oss lusen från ett annat hotell. Vägglössen får vi i alla fall skaka av oss under resans gång för de får inte följa med hem till Sverige. Vi var ivriga att komma i väg så fort som möjligt för i dag skulle vi ut till plantagen för att få oss en historielektion i amerikansk 17- och 1800-tals historia. Vi satsade på att komma dit så fort som möjligt så vi valde Interstate 10 som skulle leda oss ut så fort som möjligt, New Orleans är inte direkt körvänligt, mycket enkelriktat, vägarbeten och folk är inte lika vänliga och tillmötesgående i trafiken som i de andra staterna vi kört i. Vi var dock snart ute ur staden och började andas lantluft (host host). Efter drygt en timmas körning närmade vi oss Vachiere, Louisiana där det fanns två plantage vi ville se. Det första vi stannade på var Lauras plantation som var ett typiskt kreolskt plantage. Louisiana var då ett franskspråkigt område. Här hade fransmannen Guillaume Duparc 1804 fått mark av presidenten Jefferson för sin insats i frihetskriget på. Han byggde upp sitt plantage med hjälp av sin familj och slavar. Bland andra har Fats Dominos föräldrar och släkt bott på plantaget. Plantaget gick i arv inom släkten Duparc och var som störst precis innan amerikanska inbördeskriget. Då fanns det ca 300 slavar som arbetade där på sockerrörsfälten. "Katrina" hade förstört en del byggnader på området och man hade precis nyligen kunnat öppna igen för besökare och man skulle fortsätta att återställa byggnader så fort man fick medel till det. Huvudbyggnaden stod på drygt 2 meter höga tegelpelare för att klara av att Mississippi svämmade över varje vår. Den hade också klarat av Katrinas härjningar men drabbades av en brand 2004 och en flygelbyggnad gick inte att rädda., Husen på en kreolsk gård som denna målades i flera olika färger till skillnad från amerikanska hus som målades vita. Vi gick en tur med en kunnig guide som berättade mycket om plantaget men också om hur det var i Louisiana på den tiden. Hon berättade att efter frihetskriget ville man göra Louisiana amerikansk och det delade folket lite för de äldre ville bevara det kreolska och de unga ville bli amerikaner. De samma hände i plantagefamiljen och barnen var inte lika pigga på att ta över. Dock blev företaget kvar i familjens ägo tills 1891.

Det andra plantaget vi besökte var Oak Alley Plantation och låg bara någon mil bort. Det stället var mycket större och mera utbyggt med restaurang och bed-and-breakfast på området. Här var det mer business, så att säga. Men så häftigt och snyggt gjort. Vi kunde titta in i husen där slavar bott och se kläder och verktyg som använts både på sockerrörsfälten och i husen. Det kunde vara farligt att arbeta på sockerrörsfälten. Man skördade med machetes och rören var höga så man såg inte alltid om någon fanns bakom rören när man högg. Vi fick en guidad tur i huvudbyggnaden av en guide i en tidstypisk klänning. Hon berättade att all personal i huvudbyggnaden hade tidstypiska kläder och vi såg några olika versioner av det. Den ursprungliga uppfarten till huset hade en allé av stora, fantastiska ekar som var över 300 år gamla. Byggnaden och dess ekar har förkommit i en del filmer och tv-program under året. Detta plantage hade också klarat sig helt från Katrina. Plantaget startades av Jacques Roman när han köpte landet 1830. Han blev känd som "the king of Sugar" och var en av Söderns rikaste män. Han byggde den tjusiga huvudbyggnaden som en gåva till sin fru Celina. Hon var inte så intresserad av plantaget så när Jacques dog ganska ung körde hon företaget i botten. Som tur var tog sonen över och drev det vidare. Det finns mycket dokumenterat från den tiden. Till exempel finns listor på slavar och dess värde. Plantaget förstördes inte under amerikanska inbördeskriget men det blev inte ekonomiskt hållbart att driva det vidare utan slavar så det såldes på auktion. Olika ägare använde mark och byggnader till olika saker under åren. Exempelvis var det kor som bodde där under tolv år. De betade gräset och gick in i huset för att få svalka. På så sätt förstördes vackra marmorgolv av koskit! På 1920-talet restaurerades huset och på 1970-talet började det visas för allmänheten.

Det fanns inte så många inventarier kvar i något av husen från ursprung men man hade lyckats hitta en del fotografier och andra dokument för att kunna restaurera så tidsenligt som möjligt.

Efter all denna historia åkte vi nöjda därifrån. Nu skulle vi hitta någonstans att bo utmed Highway 61, the Blues highway. Påverkade av allt plantagetittande tänkte vi att vi skulle bo på ett sådant. Vi hittade ett B&B en bit utanför Baton Rouge, i en småstad som hette St Francisville. Glada i hågen drog vi iväg. Det skulle bli en tur på en timme. Alldeles lagom! GPS:en ledde oss in i skogen och vägen blev smalare och smalare och till slut kom vi fram och möttes av en skylt. Stängt på grund av renovering! Jaha, det var bara att vända om och ta oss tillbaka till civilisationen och checka in på Best Western. God natt!