Dag 15 på resan mellan Chicago och New Orleans. Efter en del snurrande i omgivningarna kom vi till slut fram till ett av delmålen för resan, reanactment av slaget om Morgans crossing i Brandenburg, Kentucky. Det var knepigt att hitta för vägvisningen var lika med noll och ingen adress att mata GPS:en med (vägvisning behövs ej, alla som är intresserade vet ju var det ligger!?) men vi kom fram precis lagom till det avgörande slaget. Tänk er in i detta: The Confederacy skulle anfalla Nordstatsarmén och göra slut på de blå. De grå startade med att avfyra sitt artilleri på fyra kanoner varav den sista i raden hade stoppats med en rejäl laddning. Artilleriofficeren gav tecknet och kanonerna briserade och dånade öronbedövande över fältet. Både publik och kanoner hoppade bakåt av rekylen och krutröken fyllde hela omgivningen. Innan röken skingrat sig kom kavalleriet inridande, skrikande och vrålande sitt rebel yell. De gjorde ett par utfall mot den södra flanken men fick dra sig tillbaka för att släppa fram infanteriet. Infanteriet kom instormande med ett "hurray for the south" och kanonerna laddades om, gång på gång, och krutröken tätnade. Striden böljade fram och tillbaka men till sist verkade de grå ha fått nog. De vände om och började retirera och sydstatsofficeren tvingades att skjuta mot sina egna för att de inte skulle fly fältet. När röken skingrats hade slagfältet fyllts med fallna, grå soldater medan de blå mist en man. Kan hända var det därför som de grå förlorade, de var helt enkelt dåliga på att sikta. Så de grå förlorade alltså denna gång också. Det går helt enkelt inte att skriva om historien. Efteråt talade en av männen som var med och ordnade detta spel, till publiken. Det var ett vackert tal och han förklarade varför man la ner så mycket arbete med att göra detta. Visst kan man, vid första anblicken tycka att det kanske inte är så smakfullt att "leka krig" på detta sätt men han förklarade att det är viktigt att minnas historien och att det inte spelade någon roll om vi var grå, blå eller någon annan färg. De ville hedra alla de tusentals män och kvinnor som faktiskt inte kan resa sig från slagfälten, både då och nu, och gå hem efter bataljen.

Efter att ha titta i förläggningarna körde vi ner till Ohio River, som flyter genom Brandenburg, för att fota lite. Det satt en man på en stenmur i skuggan och tittade ut över floden och på Rolle när han for omkring och fotade. Gittan som också sökt sig till skuggan började prata men mannen som visade sig vara en ortsbo. Rolle kom fram och mannen kommenterade kameran (vilket många gör): quite a rig you got there! Mannen hette Ron Richardson och var en hängiven svartkrutsskytt och fotograf så det blev en hel del prat om de gemensamma intressena. Han frågade också om Brexit, vilka många amerikanare har gjort. Tydligen något de funderar kring. Efter att fått fler nya tips om sådant vi inte hinner göra, sa vi farväl till Ron och fortsatte vår resa söderut.

Vi tog oss till Fort Knox för att få titta på Amerikas guldreserv (som vi visste att den inte fanns där), men där blev det stopp. Ingen kommer in dit utan speciellt tillstånd. Även Fort Arnold låg i anslutning till Fort Knox och polisen som satt vakt var väldigt trevlig. Han sa, att enda möjligheten att komma innanför grindarna var genom att ha någon att besöka på armébasen, och log lite illmarigt. Han tog sig dock tid att berätta lite om Fort Knox i varje fall. Hela guldreserven finns inte där men det finns lite av varje där. Värdefulla saker från olika länder förvaras där, till exempel kronjuveler från Saudiarabien och annat från länder som inte är så stabila, menade han. Han sa också att olika länder delar upp sin guldreserv på olika platser och han var ganska säker på att Sverige hade en del förvarat här. Alltså inte alla ägg i samma korg! Rolle undrade om han fick ta kort på byggnaden och polisen sa att han kunde ta ett par foton på håll, från visitor centre, där vi var, men varnade för att stanna på vägen för att fota. Det gillade inte militären och det ville vi inte riskera.

Vi fortsatte ner mot Knoxville men stannade i Dannville då klockan började gå mot middagsdags. Vi hittade ett fint motell och fick ett rum. Det fanns några snabbmatsställen som inte verkade så lockande så vi tog en liten promenad och hittade ett ställe som hette O'Charley's. Det visade sig vara ett toppenställe! Vi åt en god middag med fördrink, catfish respektive honey chicken, öl och vin samt kaffe. Trevlig personal som var pratsamma. En kille ur serveringspersonalen kom fram till oss på sin rast för att prata om Sverige och få tips om trevliga platser både i Sverige och Europa. Efter det blev det God natt!