Dag fyra på resan mellan Chicago och New Orleans

Idag var det dags att packa ihop våra grejor och lämna hotellet i Chicago. Vi bestämde oss för att äta frukost på restaurangen som fanns i anslutning till hotellet. Det blev en succé! God omelett och en rolig servitör. Kaffet var helt ok och det fylldes på hela tiden. I kaffekoppen fanns två små sugrör och Rolle frågade om det var meningen att man skulle dricka kaffe med sugrör, amerikan style, eller? Servitören skrattade och förklarade att vi skulle röra om med det, vilket vi naturligtvis redan fattat. Däremot är det helt omöjligt att dricka Chicagos kranvatten. Det är inte farligt på något sätt men det smakar som att få en kallsup i en väl klorerad pool. När Rolle i ett nafs slukat sin frukostomelett kom servitören och tog hans tallrik, skakade på huvudet och beklagade att Rolle inte gillat maten och att han genast skulle gå ut i köket och klaga hos kökschefen. Synd att vi missat detta trevliga ställe på vårt eget hotell men så kan det vara. Ibland går man över ån efter vatten. När frukosten var uppäten var det dags att hämta ut vår hyrbil så vi drog iväg med våra väskor till uthyraren. Vi hade bokat en bil i mellanklass och en amerikansk bil - borde inte vara helt omöjligt i USA. Men när vi kom in till uthyraren erbjöd han oss en Toyota! Ni fattar va? En Toyota!. Nä det kunde vi inte gå med på så vi klagade för full hals. Man kör inte en Toyota på sitt livs road trip genom USA, aldrig! Till slut fattade uthyraren att vi aldrig skulle gå med på annat än amerikanskt så han rotade fram, i sin dator, att det skulle nog finnas en Chrysler 300 ändå. Vi blev väldigt lättade och glada och gick ner till Alamos garage för att hämta ut pärlan. Väl nere hos killarna i garaget blev det stopp igen. Nä, vi har ingen Chrysler! Det visste killarna tvärsäkert. Men ni kan ta 6:an, en superskön Toyota! Nu tände vi till, båda två. Ingen jävla Toyota, har vi sagt. Killen bakom skrivbordet i garaget undrade om vi ville avboka. Nä vi vill ha en Chrysler! Han erbjöd oss en Mustang, en Dodge Challenger, en Corvette men nej. Inga sportbilar som man inte kan kliva i och ur utan att bryta sönder kroppen. Vi sa till killen att kontakta den första killen vi pratat med och som faktiskt såg i datorn att det fanns en bil vi ville ha. Alla började leta runt i garaget och tillslut kom det fram en Chrysler 300! Vilken pärla. Kärlek vid första ögonkastet. Livet lekte igen! Hoppas nu att den inte är stulen från någon Texasmiljonär eller något. Alla andra bilar i garaget hade Illinoisplåtar men vår ståtade med "The lone star state". Men vi körde glada och nöjda där ifrån.

Det tog ett bra tag att ta sig ut ur Chicago men till slut befann vi oss på 55:an som skulle ta oss ner mot Saint Louis. För att komma in på Route 66 fick vi svänga av motorvägen och följa de mindre vägarna. Det var inte helt lätt att hitta men vi körde på vid Willmington. Efter det försökte vi följa de bruna skyltarna som visade Route 66. I Willmington hittade vi den första av de tre giganterna som finns som monument utmed vägen. Resan fortsatte till Dwight där vi tog lunch på ett mysigt femtiotalscafé. Där fanns också en gammal mack och en äldre dam mötte oss och ville visa stället. Hon fick upp Rolle i en gammal brandbil och tjatade på honom att plinga i varningsklockorna. Vi skulle också ta kort på oss själva som bensinstationsföreståndare genom att sticka ut huvudet i ett hål - ja ni fattar vad vi menar. Hon var pratglad och upprymd över att vi kom ända från Sverige så hon gav oss små pins med Road 66:s emblem. Vi lämnade damen och fortsatte resan. Nästa stopp blev i Pontiac, ett litet fint samhälle med souvenirshoppar, fik och frisörer. Vi strosade runt ett tag och gick in på ett litet fik. Där satt fyra gamla gubbar och berättade historier för varandra. Fiket var väldigt litet med tre bord så vi kunde inte undgå att höra gubbarna, och det var underhållande må vi lova. Snart blev vi involverade i samtalen. De berättade om gamla tider och det visade sig att de hade varit truckers och kört lastbil i hela sitt liv. De var alla 80+ och två av dem var fortfarande aktiva chaffisar med egna firmor. Nu beklagade de sig över all onödig elektronik i bilarna och att utvecklingen gick för fort. Vi fick höra stories om gamla tider och hur man smugglat både det ena och det andra, hur gamla galna chaffisar lurat polisen osv. Det blev en del politik också och det var mycket tydligt att Obama och Clinton inte var populära. "De vill ta våra vapen och det kommer de att kunna göra men det blir ur min kalla döda hand!". När gubbarna fikat klart började den yngre killen bakom disken att fortsätta prata med oss. Han var intresserad av politik och historia och vi pratade lite om Brexit. När vi sen skulle gå ville han bara klarlägga att alla här inte tycker som gubbarna - alla gillar inte Trump!

Resan fortsatte och vi virrade runt lite för att hitta Atlanta, Illinois. Vi har med andra ord sett mycket landsbygd och majsåkrar men tillslut hittade vi rätt. En jättefin lite by med mycket historia kring Route 66. Där fanns också den andra giganten som vi såklart fotade. Vi hittade också ett fantastiskt café där vi åt väldigt gott pulled pork. Vi hittade också ett motell där vi ska spendera natten men imorgon ska vi titta lite mer på Atlanta innan vi fortsätter mot St Louis. God natt!