Linn är fortfarande sjuk :(

Men idag har vi försökt hitta på lite grejer. Vi började dagen med en promenad mot Mapagala rock, en liten sten med utsikt över den stora stenen. Mapagala rock ligger bara några hundra meter från boendet och vi klarar oss dit utan att Linn faller ihop. På vägen går vi förbi vägen som går mot den stora stenen, så den får hon iaf uppleva lite av.

På stigen mot stenen ser vi en stor apfamilj som går framför oss. Två av aporna stannar mitt på vägen i några sekunder och idkar samlag. Sjukt oväntat och vi skrattar gott. Det gick fort iaf! Hursomhelst…

Vi går på en stig upp mot stenen. Linn börjar bli lite andfådd, så jag går i förväg och kollar om det är jobbigt att gå upp, eller om Linn kan tänkas orka. Efter en stund bestämmer vi att det är nog dags att vända om, så vi inte förvärrar sjukdomen. Men Linn är hoppfull om tillfriskning, så vi bokar en liten safari i ”Hurulu eco park”, som ligger någon mil utanför Sigiriya. Där ska det finnas vilda elefanter!

Efter att ha vilat på hotellet en stund efter den tuffa vandringen mot stenen, blir vi upphämtade av en ”Jeep”. En äkta Bolero Maxitruck - 4x4 offroad-kittad! Den går inte supermjukt på vägen - eller ja - den gungar och studsar sig lite fram även på relativt plan väg.

Efter en stund når vi ingången till parken och här står mängder med likadana bilar. Efter ett toabesök börjar turen med en lång kö av bilar. Varför står alla still?

Det ska visa sig att det redan vid entrén står ett antal elefanter och äter. Jeeparna flockas som flugor till skit för att turisterna ska kunna kolla och ta bilder på de betande djuren. Trafikstockning i djungeln!

Efter en stund lämnar vi de första elefanterna och åker vidare. Bilarna sprids ut något, men ganska snart ser vi fler elefanter. Och några till. Och några till. Vi har sett minst ett trettiotal elefanter som ätit och vandrat och gjort lustiga ljud när vi bara åkt en bråkdel genom parken.

Det är fascinerade djur, speciellt för mig som aldrig sett ”riktiga” elefanter förut. Dvs i sin naturliga miljö, där de inte tämjts av jordbrukare eller omvandlats till turistmagneter att rida på. Lite extra roligt att denna elefant är endemisk till Sri-Lanka också. Nytt även för Linn, som är van vid de Afrikanska elefanterna. Men medan jag fascineras över djuren, och kanske ännu mer över den fantastiska omgivningen (djungel, stenar, vattenhål, gräsmarker), blir Linn blekare i ansiktet. Hon mår inte bra. Speciellt inte på de gropiga, sandiga, leriga vägarna som går genom parken. Jag förundras över att vårt fordon klarar att ens ta sig fram på denna ”äventyrsväg”.

Medan vår ”guide” på knackig engelska pekar på olika fåglar och träd (bland annat påfågel - något som vi sett många av här), så försöker vi hitta en väg ut ur parken. Så snabbt som möjligt. Vi ber chauffören att köra lugnt och mjukt, något som han också försöker. Men det är såklart inte lätt när Boleron studsar över vägen. Men snart når vi fast asfalt igen.

Guiden förklarar att vi hade tur. Ibland åker de genom hela parken utan att se några elefanter, ibland ser man bara några stycken i slutet. Idag hade vi fått se många redan i början! Han sa att det finns 150-200 stycken i den stoooora parken, så att se 30+ av dessa måste ändå anses bra :)

Vägen hem går mjukare och snart är vi tillbaks på boendet. Äntligen får Linn vila!