Efter gårdagens bravader har Linn tyvärr gårt och blivit sjuk :( Hon ligger med lite feber och allmänt seg.

Så jag fick gå själv till den stora stenen! Strax innan lunch började promenaden. Vårt boende låg ganska nära ”Sigiriya rock”, eller ”Lions rock”. Det var typ 900m till vägen som går till entrén, sen ytterligare några hundra meter för att köpa biljett. Piece of cake. Längs vägen är en liten damm där man inte ska bada för då blir man uppäten av krokodiler. Då vet vi att de finns här!

Snart är jag framme vid biljett-disken. Inträdet kostar 120 rupees för lokalbefolkningen (cirka 4.50 kronor). För oss vanliga dödliga kostar det 35 dollar! Men det visade sig att man ska få valuta för den extra kostnaden lite senare….

Promenaden börjar genom ett område med gamla ruiner och några små pölar med vatten runtomkring. Framåt går en lång sandväg och där fram ser man den ståtliga stenen, 200m hög. Området är väl iordninggjort och man skulle kunna tro att det skulle krylla av turister, då det är ett av srilankas största besöksmål. Det gör det iofs också, men de allra flesta ser faktiskt ut att vara lokalinvånare. Här och där ser man dock en turist från ”väst”.

Snart är man framme vid de första stentrapporna. Vj har tidigare sett stora jordhögar med hål i på olika ställen. Här finns de igen men nu får jag svaret vad det är. ”Be silent, WASP”, står det på gula skyltar vid bona. På bågra står det tom ”WASP ATTACK”. Ironiskt nog är den skylten på det absolut folktätaste stället där ingen är tyst.

Stt bero på folktätt… i början av promenaden kändes det som det skulle gå riktigt fort upp för de väl iorninggjorda stentrapporna, man bara flög fram! Efter en stund skulle det dock visa sig att det inte är min egen hastighet, kondition eller heroism som avgör hur fort sprinten till toppen ska ta. Det är istället den stora bloben med människor framför som bestämmer hastigheten, och den bestäms till i prinip 0 stentrappor per minut. Kön är enorm!

Efter en stund kommer jag upp till en stor platå, där en låååååång kö ringlar sig och det händer absolut ingenting på ungefär en kvart. Det är här man börjar fundera på om man ska anse sig besegrad av lejon-stenens käftar och vända om. MEN det är nu man får valuta för sin status som ”foreigner” till skillnad från ”local” (och sina extra 34.5 dollar i inträde). En vakt pekar ut mig och några andra turister och vinkar fram oss. Vi ska följa riktningen enligt följande: ”gå ur kön, gå sedan rakt igenom u-formen av den jättelånga kön och sen går ni och ställer er längst fram av alla”. Känns lagom grisigt när man vandrar förbi 1-2 timmars kön, men samtidigt hade de nog inte fått så bra recensioner om alla stått kvar i den.

Sten byts mot metalltrappor längs med sidan på berget och om en stund når jag toppen. Där uppe finns ruiner av ett gammalt fort och en fantastisk utsikt över djungeln. Men utsikten hade nog varit ännu finare på vår tidigare stenvandring, om det inte regnat och åskat :) o där var inträdet 1000 rupees (typ 25kr), så den kändes helt klart mer prisvärd. Men fint är det!

Där, uppe på toppen, får jag också ett foto på en apa som poserar som en modell. Helt klart ett av mina finare alster! Jag njuter ett tag av utsikten och tar lite bilder. Men det är inte samma sak när inte Linn är med :( ibland råkar jag kommentera något till mig själv innan jag inser att hon inte är där ;D

När jag känner mig nöjd där uppe är det dags att stå i kö igen för att komma ner. Man kan ta en ”fast track” även här, då man kan gå förbi hela kön om man vill (men här finns inga vakter som godkänner det). Jag bestämmer mig för den mer autentiska, råa upplevelsen och står och köar tillsammans med lokalinvånarna. Jag ångrar mig nästan när solen stekt på ett tag, men det vägs upp av att inte känna sig som en gris när man går förbi den långa kön.

Vägen ner går i min egen takt, säkert 10 gånger fortare än när man stod i kön på vägen upp. Väl nere är det bara att vandra tillbaks till boendet och berätta om mina upplevelser för den stackars sjuklingen.