Vi lämnade Cienfuegos för att bege oss till Trinidad.

Som vanligt började färden med en taxi colectivo. Efter att taxin kommit i tid i en snabb och modern bil nådde vi Trinidad. För första gången kanske inget oväntat skulle hända! Taxichauffören stannade för att fråga efter vägen något kvarter från vårt boende och körde sedan iväg. Boom! Hördes från framändan av bilen och vi såg en lätt motorcykel välta. Vi hade alltså krockat. Som tur var gick det bra med föraren av motorcykeln och bilen fick bara lite bucklor, men chauffören gick nog ändå minus på färden denna gång.

Vi hälsades välkomna och leddes till vårt casa som ägdes av en fnittrig äldre dam, hennes familj och två hundar. Efter att ha kommit fram i tid fick vi nu istället för första gången vänta på att rummet skulle bli klart, eftersom föregående gäster ännu inte lämnat. 1 timme och 45 minuter senare kunde vi äntligen packa upp våra saker på rummet... Så går inte färden långsamt får man vänta ändå!

Trinidad är en stad där tiden på vissa sätt stått stilla de senaste 100+ åren. Även om mycket är modernt är större delen av gatorna belagda med sten och att transportera saker med häst och vagn eller traktor hör till vardagen. Gatorna är smala och mysiga, husen är färgglada och gatumusikanter spelar lite överallt. Staden är verkligen med på UNESCOs världsarvslista av en anledning!

Det första vi gjorde när vi äntligen fått vårt rum var att försöka ta en buss till stranden. Som vanligt står det inte buss nånstans, ingen tidtabell finns och beroende på vem man frågar går bussen olika tider. När vi hittat till stället där folk verkade stå och vänta på bussen kom den tillslut, men chauffören meddelade att den gick först om en timme. Som tur var var det en norsk, en dansk och en kanadensare, som också väntade på bussen. Vi hoppade tillsammans in i en sliten amerikanare med dieselmotor och puttrade till stranden, något billigare än bussen. Det blev extra billigt eftersom kanadensaren insisterade på att betala för alla och inte ville ta emot våra pengar. Dagen spenderades sedan vid havet på "Playa Ancon" tills dess att mörkret föll.

På kvällen tog vi en kort promenad till "Casa de la musica". Där samlas både kubaner och turister för att lyssna på livemusik, dansa och dricka drinkar. Under kvällen fylldes det på med hundratals personer och vi satt och lyssnade och kollade på musikerna långt in på kvällskvisten, sippandes på mojitos och daquiri.