I Sumatra var målet då att åka på djungeltrekking. Vi bokade flyg från Denpasar till Medan och från Medan till Bukit Lawang hade vi bokat transport. Vi nyttjade en app som heter airbnb. Ett tips vi fick från en resenär vi mött på vår resa. Via denna app kan man hitta en mängd boenden samt läsa om värdarna som hyr ut fasciliteterna. Här kan även uthyrarna skriva recensioner om sina gäster. Vi bodde i ett hus ägt av Joan och Irwan i Bukit Lawang. Vi träffade Irwam klockan tre på natten då vi anlände till Bukit Lawang efter Bilresan från Medan flygplats till Bukit Lawang som skulle ta 2-3h men som tog 4-5 timmar. Irwan bad oss hoppa på två mopeder som tog oss ut mitt i djungeln. Och det ni, de va en åktur de, haha! Tröttheten var som bortspolad och vi funderade på hur vi hamnade här. Irwan och hans kompis körde vant på de smala djungelstigarna med slingrande rötter växtlighet. När vi kom till en hängbro med tillfälliga lagningar där plankor placerats ovanpå större hål ville vi gå. Vi gick och dom körde efter. 30 minuter moped senare anlände vi till vår destination. Vi bodde i en tvåvånings djungelhydda där Irwan sov på nedervåningen och vi på ovanvåningen. Vi somnade slutligen vid femtiden till ljudet av apor och grodor som var i full gång.

Sumatra är ett enligt oss avlägset samhälle som tack vare våra rödhåriga kusiner orangutangerna lyckats locka resenärer från hela världen. Bukit Lawang är en del av Gunung Leuser Nationalpark vilken har utsetts till en av världens rikaste ekosystem. Det finns tigrar, elefanter och leoparder. Dock fick vi inte äran att bekanta oss med de sistnämnda. Sumatra beskrevs som en turiststad, men till vår förvåning upplevde vi det motsatta. Trots högsäsong upplevde vi ingen trängsel och umgicks enbart med folk från Bukit Lawang.

Åter till djungelhyddan. Vi vaknade vid lunchtid kommande dag och begav oss på upptäcktsfärd längs floden nedanför hyddan. Omgivningen bestod av gummiplantage och vi passerade även en man som utövade en ritual på en palm innan han utvann substrat för öltillverkning. Vi passade även på att fara in till byn (ja vi fick åka moped igen och nej den här gången fick vi sitta kvar på mopeden över hängbron) Vi passade på att ta bilder och framförallt att njuta av denna totala frid som ägde rum i djungeln. Långt bort från turismens metropol och javas elaka affärsmän kunde vi nu andas ut och återhämta. Det tar mer energi än man tror att resa, och framförallt då man råkar ut för friktioner såsom de på Java. Vi var definitivt i behov av att ta hand om oss själva och varandra. Vänskapen kan tas lite förgiven under en sån här långresa och vi kunde nu nypa varandra i sidfläsket och skratta genuint igen, precis som vi brukar..

Kvällen ägnades åt att packa förberedande inför kommande tre dagars djungeltrekking. Vi lämnade djungelhyddan och Irwan för att bli ledda in i djungeln av Jonny. En licensierad djungelguide som skulle visa sig vara något av ett original. Jonny föreläste om naturens läkemedel och heelande effekt. Han visade yogapositioner där fokus ofta låg på könet och smorde in sig i vitt pulver varje kväll innan sängdags som skulle förhindra hudens åldrande. Jonny visade även att västerländska läkemedel bara är skit och att handpåläggning är betydligt bättre vid magsjuka. Han utövade handpåläggning i närmare en halvtimme för att ge en av gruppmedlemmarna energi för trekkingen. Toppen på isberget var att jonny var totalt obrydd om vad andra tyckte och tänkte. Han gick sin egen väg kan man säga.

30 minuter in i trekkingen hade vi sett vår första orangutang och lyckats tappat bort Linda i djungeln. En stor hane hängde framför oss och gjorde plötligt utfall mot gruppen där majoriteten flög åt häger och Linda ensam åt vänster. Överlevare som hon är letade hon upp en annan grupp som hon tog sällskap med tills hon återfann gruppen och en orolig Cecilia. Vi trekkade långsamt genom sumatras djungel. Vi åt Nasi goreng vid en mindre flodbank och njöt av naturen. Väl framme i nattlägret badade vi i floden och inmundigade indonesiska maträtter som tilagatas på plats. Vi sov i ett vindskydd som riktats mot floden. Natten förlöp relativt friktionsfritt om man bortser från kofrontation med okänt djur på nattkvisten vid kissbesök, Efter frukost beger vi oss vidare och dagen består i stort av uppförstrekking. Vi ser orangutanget som svingar sig ovanför våra huvuden och är nyfikna. Under trekkingen blir en kille i vår grupp väldigt sjuk. Han har fått magproblem och är väldigt svag så vi (Cecilia, Linda, en av guidarna) får gå en bit och sen vänta på släptåget, vilket vi tyckte var rätt irriterande men vad kan man. Nästa gång ska vi nog se till att inte vara i grupp. I slutet av trekkingen träffade vi på en oragutangfamilj som svingade fram och tillbaka i träden över våra huvuden. Det var två mammor och deras ungar. Orangutanghonorna lever tillsammans och när dom får ungar, lever ungarna med sin mor cirka 5-9 år beroende på hur begåvad den är. Dom var väldigt nyfikna och kom också ner på marken för att ta en närmare titt. Det var väldigt roligt att se ungarna leka och svinga på kvistarna.

Vi trekkade ungefär 6 timmar denhär dagen. Den sjuka killen var väldigt tapper och orkade hela dagen ända tills vi kom till lägret där vi skulle övernatta. Där blev han väldigt dålig och var tvungen att åka ner för floden tillbaka till byn. Lägret var mycket större än det vi var på dagen innan. Här var det flera grupper på samma område. Första vi gjorde när vi kom till lägret var att ta ett dopp i det friska flodvattnet. Så himla härligt! Medan vi badade förberedde våra kockar middag. När mörkret lade sig och stjärnorna lyste på himmlen var det dags för middag, prat och kortlek. Vi lärde våra kockar och en annan guide kortleken stress och vi fick lära oss orangutang. Det blev en massa skratt och en sen kväll för Cecilia medan tant Linda hade gått och lagt sig tidigare.Tant Linda vill hävda att hon är smart som samlar energi för nästkommande dag!

Nästa dag vaknar vi pigga efter en god natts sömn. Första frågan Linda får när hon öppnar sina pepparkornsögon är om hon har diarrétabletter. Det slog oss samtidigt att magen och dess mående är ett lika vanligt samtalsämne som vädret här nere. Alla har upplevt problem med magen på ett sätt eller annat och precis som vädret avgör magen vad som är möjligt att genomföra under dagen. Linda skuttar upp och plockar fram magtabletter till trekkingkamraten Roth från Tyskland. Hon hade varit uppe hela natten stackarn och hon var likblek i ansiktet när vi satt och åt frukost. Jag och Cecilia hoppade i bikinin och gick ner för en simtur. Vi fick sällskap av några guider som tveksamt doppade fötterna. Det är tydligen kallt i vattnet enligt lokalinvånarna. Vi plaskade och sprang upp längs floden och åkte med strömmen ner till lägret. Skrattandes och fnittrandes tror jag vi väckte resterande delar av lägret. Vid lunchsnåret hoppar vi i uppblåsta iinnerslangar (som används i traktordäck) och åkte på dessa ner till byn igen. Det var en magisk tur att se de sluttande bergsväggarna och träden där orangutangerna huserar dagligen. Vi hoppar av nere i byn och tar vårt pick och pack och beger oss till Green Village. Ett djungelhotell där vi spenderade våra tre sista nätter i Bukit Lawang.

Fem minuter in på vår vistelse på hotellet står Linda likt strutsen med huvudet ner i toalettstolen. Cecilia likaså, fast några timmar senare. Det visar sig att hela vår grupp insjuknar i matförgiftning fast som vi kallar hell&back. Att sitta på toalettstolen samtidigt som man hulkar och kämpar för att hålla tillbaka spyan är lite som att nå botten. Vi växeldrog på toaletten och konsumerade sammantaget under två dagars matförgiftning: 4 toarullar, 2 flaskor handdesinfektion, 100% energi och ett last självömkan. Vore det inte för de underbara jungelpojkarna på hotellet hade vi inte blivit bättre. Dom matade, uppmuntrade, spelade musik och tog omhand. Dom gjorde sitt bästa att se till att vår vistelse trots sjukdom blev lyckad. Vi tackade genom att åka till marknanden och inhandla diverse fisk och kött till grillfest för alla på hotellet. Linda som älskar att laga mat fick tillsammans med en av killarna laga curry, tomatsoppa medan cecilia fick grilla nere vid floden med resterande. Vi satt och åt traditionsenligt med högerhanden (Stackars vänsterhänta Linda). PÅ kvällen tog vi även varsin ring och åkte längs floden neråt och såg eldflugor. Linda avrundade som vanligt kvällen något tidigare än Cecilia och gick likt strutsen upp till rummet. Matförgiftningen höll i sig länge för Linda medan Cecilia tilfrisknade relativt fort.

Morgonen efter packade vi ihop två påsar med kläder och prylar som vi inte ville ta med oss hem till Sverige och som vi ansåg att killarna på hotellet alternativt tjejer dom kände kunde ha bättre användning för. Deddy hade spanat in Lindas eccoskor och sista morgonen överlämnade hon dessa till en överlycklig deddy. Han lovade att börja motionera omgående nu när han hade så fina skor. I flipflopskor gick vi mot bilen som skulle ta oss till Medan och flygplatsen.