Jag vill förtydliga att det är Linda som skriver detta inlägg. Det har inte alltid framkommit då jag gärna skriver både om min omgivning och mig själv i tredje person. Men i och med den satiriska prägel som nu ska framträda vill jag klargöra att Cecilia är betydligt lugnare än vad jag är efter dagen vi varit med om. Vi tog då färjan från Gili Air som avgick en timme efter utsatt tid. Transporten var beräknad att ta en timme till färjeläget Padangbai vilken tog lite mer än två timmar. Utan tid för att inhandla varken mat eller tid att göra toabesök slussades vi likt en flock djur mot bussarna som skulle ta oss till våra respektive destinationer. Vi försökte höra efter om vi kunde bli avsläppta i Kuta eftersom vårt flyg inte skulle gå förrän dagen efter och att vi behövde natta över i en närliggande stad till flygplatsen mellan Kuta och Jimbaran. Det var totalt omöjligt att göra några som helst ändringar eftersom bussen var full och samtliga skulle till flygplatsen. Bussresan var beräknad att ta två timmar till flygplatsen och sju timmar senare var vi nästan framme i Jimbaran. Vi var även sist kvar på bussen och totalt noll personer skulle till flygplatsen. Däremot var det en familj som skulle till Sanur, två killar till Padang beach och tre tjejer till Binang. Vi lyckades i positiva ordalag se en fjärdedel av kuststräckan på Bali och fick även se på då busschauffören stannade för att inhandla middag eftersom bussresan hade dragit ut så på tiden. Jag (Linda) fungerar väldigt dåligt utan mat och även om jag laddat upp med lite godis räckte det inte i sju timmar (som var 2 enligt plan) och jag placerade mig demonstrativt med hörlurarna ikopplade längst bak i bussen. Det bästa med mig är att jag tydliggör för min omgivning att jag är missnöjd och avlägsnar mig från situationen. Det negativa är att jag är i stort sett omöjlig att kommunicera med och rör ämnet inte en potentiell lösning på problemet framför mig alternativt består av mat är det inte ens någon idé att försöka tala med mig. Cecilia har lärt sig detta om mig vid det här laget och inväntade tålmodigt tills jag övergår från ilska till uppgivenhet och på nå vis återfår kommunikationsförmågan. Det mörknade ute och vi blev avsläppta i Jimbaran i en vägkorsning med en handvisning om vilket håll vi borde gå i för att leta boende. Vi började gå och gick först in i en gränd där 5-10 hundar skällandes sprang emot oss. Nästa ställe var en bra bit bort men visade sig vara en riktig oas. Vi fick bo billigt 300 rupie inkl frukost och tillgång till poolen. Ett homestay innebär oftast att en familj bor på fasciliteten där dom hyr ut rum. Vårt homestay har dock 20 rum som hyrs ut till gäster och liknar mer ett lyxhotell än ett homestay som många gånger presenteras som ett mycket enkelt ordnat rum som blivit över och lika väl kan erbjudas till turister.

Nu avslutar jag Cecilia detta inlägg. Första vi gjorde när vi checkat in på detta fina homestay var att ta ett avsvalkande dopp i poolen. Det var vi värda. Vi hade även tv på vårt rum så vi avslutade kvällen med att titta på animal planet.