Melbourne 3

En inställd spelning är också en spelning, som Lundell sa. Hade bespetsat mig på lite levande musik. Plockat upp en broschyr med adresser till olika klubbar. En jazzklubb skulle ligga i sektor H3 på kartan. Inte så långt härifrån. Sektor H3 visade sig vara ganska stor. Den lilla gränd klubben skulle ligga på syntes inte på den översiktliga kartan och folk jag frågade visste inte så noga. - Jazz? Yes I believe There´s a jazzclub down there. Sekond to the left. Inte hittar jag nån jazzklubb. Massor med pubar och restauranger men ingen med musik. Till slut ger jag upp. Tar en draught på en Engelsk Pub och går går tillbaka till boendet. Det är i lägen som detta jag ångrar att jag inte planerat mer. Kunde kollat. Haft mobilen uppkopplad. Det kanske inte var någon musik i kväll. Utgick ifrån att jag skulle höra var det var. Det är naturligtvis så att i en så här stor stad finns ställen som passar mig. Problemet är att staden är för stor för att jag ska snubbla över dem på måfå.

Idag snubblade jag in på några föreläsningar. Sustaineble living. En kille visade ett projekt som odlade på hus mitt i stan. På tak och väggar. I samarbete med en restaurang. Snacka om närodlat. Otroliga skördar. Använde gråvatten för bevattningen. Odlade året om och bidrog dessutom till att hålla nere luftkonditioneringskostnaden. En kvinna redogjorde för ett projekt att använda oanvända ytor i stan för odling. Hade kommit en bit när det gällde att driva det politiskt och legalt. Jobbade som landskapsarkitekt. Kommer på mig själv med att bli lite avundsjuk. Sånt här skulle jag hållit på med istället för att plottra bort mitt liv på lite av varje. Så dags att komma på det nu. Har åtminstone skissat lite på en stor målning jag ska göra när jag kommer hem. Och skrivit en del. Fick höra mer gatumusik av hög klass. Den här gången fyra mexikaner. Otroligt svängigt, med ett fruktat driv i den nylonsträngade gitarren.

Så hittar jag äntligen de kvarter jag letat efter. Musiken i receptionen på boendet verkar bestämmas av den som står där så när jag hör lite Hendrix går jag fram och frågar.

• Do you know of any place where they have live-music. Jazz or something like this?

• Oh. Then you must go uptown, to Fitzroi. Try the Night Cat. They usually have something with a groove.

Brunswick Street i Fitzroi. Det är hit man ska gå. Uptown, där boutiqerna lyser med sin frånvaro. Förbi vanliga hyreshus i grå betong, enkla balkonger och ödsliga lekytor. Till folktomma gator kantade av låga, äldre byggnader i varierande grad av förfall. Hit, dit inte stadsplaneringen nått. Melbournes majorna. Hit, och så en bit till. Folkvimmel och blinkande skyltar signalerar nöjeskvarter. Uptown Jazz Café. Varför inte? En lokal en trappa upp. Som att kliva in i en enklare hotellfoajé från 60-talet. Stilren i Rött och Grått. Baren vid kortväggen. Jag betalar musikavgiften och köper en öl. Slår mig ner vid närmsta lediga plats. Längs ena långväggen sträcker sig en upphöjnad med sittplatser och spegelvägg bakom. Längs den andra ligger scenen. Ett lokalt band, Darrin Archer Sextet spelar. De kör egna låtar i Bill Evans-stil ledda av en pianist i 50-årsåldern. Skickliga instrumentalister och kluriga kompositioner. Följsam basist. Dynamiskt böljande. Den fåtaliga publiken, utspridda runt de små caféborden i mitten av rummet, sitter i de röda fåtöljerna och lyssnar intensivt. De flesta med koppling till någon i bandet. Cool stämning men slut redan vid halvelva.

Är inte speciellt trött så jag går vidare. The Night Cat. Här får man köa för att komma in. Mera röj. Mitt i lokalen, stor som en lagerbyggnad, står ett tiomanna soulband och öser. Fyra blås. Bas, trummor, gitarr. Två på percussions och en leadsinger i min ålder som styr och manar på. Överallt folk som dansar. Unga och äldre. De flesta framför bandet men även på sidorna och bakom. Lokalen är så stor att det inte känns trångt. Snarare som att vara på en bakgård. En kille i 130-kilosklassen med tajt vit T-shirt och svarta hängslen gör piruetter. Glider blundande fram med höjda armar och nätta danssteg. Småflickor flyttar sig förskräckta. Bra band. Tungt gung. Congaspelaren kliver fram och gör en Rap-sekvens mitt i en James Brown-klassiker. Basen pumpar på i hetsiga synkoper. Tjejen på gitarr river av ett kvidande bluessolo och blåset bryter in med sina pådrivande riff.

Gillar konceptet med att ha scenen i mitten. Gör att man kommer nära musiken. Bra ljudvolym också. Tycker ofta att musikarrangemangen hemma är i händerna på tekniken som vill fläska på.. Det är som med eld. Stor eld, sitta långt ifrån. Liten eld, sitta nära.