Buss genom Malaysia

Att resa i det här landet förutsätter att man vet vart man ska och hur allt fungerar. Mycket går på en höft. Kuala Lumpurs busstation är stor och kaotisk. Står som ett fån med min skavande ryggsäck. En ung kille i mörk T-shirt frågar - Where to, mister? Har inte ens koll på det, måste titta på min fusklapp.- Lankakiwi? - OK. Follow me. Han säger nåt i en walkitalkie och stegar iväg. Följer tacksamt med. Kan lika gärna gynna hans bussbolag som något annat. Biljetterna köps på fjärde våningen där alla bussbolag har var sin kur. - This bus goes to the ferry? - Yes, bus to Kuala Perlis. Then ferry to Langkiwi. Letar mig ner för alla våningar till P7, en av de trappor som leder ner till bussfickorna i garaget. Får fråga mig fram. Det är inte bara jag som är förvirrad. Överallt står vilsna passagerare på fel ställe. Det är killarna och tjejerna med walkitalkie som räddar det hela. De hämtar upp de vilsekomna och visar andra tillrätta.

Luften är varm och avgasmättad. En kvinna som ser ut som en fotomodell står och röker medan hon fläktar sig med en solfjäder. Ser ut som hon är med i en reklamfilm. Blåser njutningsfullt ut sin rök alldeles under en rökförbudsskylt. Vill väl lämna sitt bidrag till den allmänna luftföroreningen. Vet inte riktigt vad vi väntar på? Bussen skulle gått för förti minuter sen. Fler vilsna passagerare visar det sig. Kollegial stämning bland bussförarna, slänger käft och skrattar i garaget. Tutar och vinkar när de möts i trafiken. Så äntligen iväg.

Motorvägen plöjer genom landskapet. Luftkonditioneringen susar och jag har vist nog tagit på mig en tröja. Bussarna är lika de jag brukar åka i Sverige. Fast med bättre säten och mer plats för benen.

På det hela taget är det lite som att resa i Sverige. Man ser mest skog. Palmer i arrangerade rader. Sen planar landskapet ut och fylls av industrier och stora radhusområden av modernt snitt. De vägstopp vi stannar vid känns som Tönnebro eller Birsta. Snabbmatsställen och köpcentra. Glassiga och anonyma Maten annorlunda men ändå snabbmat. Det enda som skiljer är att småhandlare får sätta upp sina stånd lite här och var. Köper en påse tilltugg. Verkar vara lite av varje i. Torkade gröna ärtor, bönor, bitar av nudlar och några större majsflarn, Svagt currykryddade. Klart godare än chips.

Så stannar bussen, men här finns ingen färja. Till min lycka är jag inte den ende som blivit felinformerad. En familj från Bangladesh, ett par med två tonårsdöttrar ska också till Langkiwi. Pappan, som kan det lokala språket, argumenterar upprört. Ena dottern översätter till mig. Det visar sig att vi måste ta taxi den mil det är till färjeterminalen. Familjen tar mig under sitt beskydd och hjälper mig, först genom att se till att jag inte får betala för mycket för taxin. Sen med att förboka boende vid färjeterminalen eftersom det kommer vara becksvart när vi kommer fram till ön.

En röd sol sänker sig mot horisonten. Den lilla färjan stävar fram över det lugna havet. Passerar fiskare som vittjar sina nät. Vi sitter inklämda under däck på några stolsrader som i en mindre biograf. Här, liksom på bussen är det numrerade platser som gäller. Framför oss sitter en 40tums plattTV fastsatt mellan I-balkar med lite skumgummi emellan. En Asiatisk B-thriller textad på malayiska visas på skärmen. - Saya rasa apa? - Tapi. Dia kata. Wanna lus, Tak ke mausa! Hinner inte med riktigt i dialogen men jag tror det sista är själve gangsterbossen som talar. Den ensamme hämnaren har redan slagit till mot hans underhuggare.