För några dagar sen gjorde vi det klart läskigaste i våra liv - skydiving!!! Vi hoppade alltså ut ur ett flygplan på 5000 meters höjd, föll fritt i en minut för att sedan glidflyga med fallskärm. Det var en helt otrolig upplevelse!

Vi gick upp tidigt på morgonen och åkte iväg till uppsamlingsplatsen, väl där fick vi vänta någon timme innan det var dags att åka ut till flygfältet. Vädret var perfekt, klarblå himmel och vindstilla. Vi fick inte åka upp i luften tillsammans, men kunde istället stå nere på marken och se när den andra landade. Först ut var jag, och när jag fick veta det fick jag lite panik! Jag skakade när en kvinna hjälpte mig på med dräkt, mössa och alla remmar. Vi gjorde tandem-skydiving vilket innebär att man är fastspänd framför en instruktör, som sköter allt med hoppet, fallskärm och landning.

I det lilla propellerplanet satt jag precis vid dörren, och var livrädd att luta mig mot den ifall den skulle råka öppnas. Under flygresan skakade jag i hela kroppen. Vi lyfte från marken och de stunderna jag kunde släppa rädslan över vad som snart skulle hända så var utsikten otrolig! I bakgrunden syntes Nya Zeelands högsta berg, Mt Cool på 3724 meter, och dess tvilling Mt Tasman. I början tornade de upp sig över allt annat men snart åkte vi över topparna. Man var tvungen att ha syrgasmask över 15000 feet. Efter ca 15 minuter var vi uppe på 16500 feet, och jag var först ut. Av med syrgasen, på med glasögonen. Helt plötsligt öppnades dörren och jag började knuffas så att jag satt på kanten, sen ut i luften. Jag var så rädd att jag bara kunde skrika, jag skrek så högt jag kunde och trodde verkligen att jag skulle dö. När vi väl började falla mot marken minns jag bara att jag tänkte att detta går alldeles alldeles för fort och någonting måste vara fel. Efter en liten stund kunde jag släppa rädslan litegrann och inse att det nog skulle gå bra, och då slogs jag av den otroliga känslan av frihet i luften, luftmotståndet och det blå som swishade förbi på alla sidor, bergen åt höger och havet åt vänster. Fortfarande var jag väldigt rädd och jag hakade upp mig på att jag inte kunde stänga munnen för luftströmmen, och att jag var tvungen att tryckutjämna... Men nu började adrenalinet sätta in och med det kom ett rus som ingenting jag upplevt, jag var verkligen i luften! Plötsligt ryckte det till och vi rätades upp och tycktes stanna upp i luften, instruktören hade fällt ut fallskärmen. Nu började den härliga delen, att glida runt i luften och bara njuta av vyerna. Till höger hade vi de snötäckta Sydalperna med Mt Cook och både Fox Glacier och Franz Josef Glacier, under oss grönt farmlandskap och till vänster glimrade Tasmanhavet mot Australien. Det var så lugnt och stilla i luften och en sån kontrast mot det galna fallet jag nyss hade gjort. Alldeles för snart började vi närma oss marken och landade mjukt i gräset. Där nere stod Johan och väntade och jag kunde inte sluta skratta och le efteråt!

Efter mig var det Johans tur, han åkte upp med två andra killar. Jag väntade vid landningsområdet och tog bilder när han landade. Först såg man flygplanet långt långt uppe, efter en stund dök en liten vit p****upp utanför. Efter någon minut vecklades en fallskärm upp vid den vita pricken och efter ett tag kunde man se personerna. Johan var minst lika lyrisk som jag efter skydivet och hans ögon lös. Han hade inte alls varit lika rädd som jag innan och i början, och njöt istället av hela upplevelsen!

När vi bokade detta var jag väldigt rädd och tvekade på om jag verkligen skulle göra det, då hade jag nog gärna sluppit. Jag vågade knappt tänka på det dagarna innan. Men nu är jag otroligt stolt över mig själv att jag tog mig över den rädslan och lyckades fullfölja detta, för det var verkligen en upplevelse för livet!!!