Igår gjorde vi den längsta körningen hittils, ca 4 timmar så det tog hela eftermiddagen. Tillbaka ner till Christchurch, sen rakt in i bergen. Snart var vi omgivna av Sydalpernas bergstoppar. Att hastighetsbegränsningen är 100 km/h på dessa snirkliga vägar som stupar ned i intet är obegripligt! Vi höll väl ca 60. Vid kurvorna står iallafall alltid en rekommenderad hastighet som indikerar hur skarp den är, och så fanns det faktiskt räcke längs den branta sidan (ovanligt), måste ju tänka på säkerheten!

Vi hade tittat ut en gratis campervan-parkering att övernatta på, som låg lite utanför huvudbyn, och knappat in på GPS:en. Efter en särskilt lång och smal "One lane bridge" skulle vi enligt kartan vara framme, men ingen parkering fanns i sikte! Bara två olika grusvägar som ledde rakt ut i ingenstans. Vid det här laget var det längesen vi förlorade all täckning på mobilerna, och lika längesen vi mötte någon bil. Vi valde en av grusvägarna på måfå och körde i vad kändes som en evighet, längre och längre ut i ödemarken. Jag blev mer och mer orolig detta kändes inte säkert! Efter ett tag så kom vi fram till en gräsplan med en tavla och jublade. Det var inte rätt plats men det fanns en karta, och vi insåg att vi skulle valt den andra grusvägen. Vi vände... Den andra grusvägen fortsatte ännu längre ut i ingenting i mörkret. Vi blev lite rädda när vi såg ett ansikte som stirrade på oss från buskarna, det var en ko. Efter en stund kom vi fram till en pytteliten stuga med en liten glänta framför, som tur var fanns det en skylt som berättade att det var rätt plats. Men ingen annan var där, stugan var låst och det stod ingenting om regler för att campa som det brukar stå vid campingplatserna. Det kändes fortfarande inte bra, men eftersom vi hade letat i en timme så bestämde vi oss för att stanna här.

När jag gick ut ur bilen möttes jag av mitt livs vackraste stjärnhimmel. Berg på alla sidor, och Vintergatan jättetydligt som spände över hela himlavalvet.

Vi värmde på vår curry som vi gjorde extra många portioner av på hostelet i Christchurch, tog en kiwi till efterrätt och kröp ned i sängen. Sovuniformen bestod av underställ, fleece, yllestrumpor, mössa och vantar. Det var riktigt kallt redan på kvällen, vi var på ungefär 750 meters höjd. När vi vaknade runt 7.30 var det is på in- och utsidan av rutorna och andedräkten rök. Utanför täcket var det iskallt!!! Vi hade ställt fram grejer till frukosten för att slippa gå ut ur bilen på morgonen, men hade inte orkat diska efter middagen så det fick Johan börja med! Det är fruktansvärt att diska med såpass lite vatten, kallvatten, när man redan är iskall om händerna. Sen fick vi lite kaffe och varm gröt som är det bästa som finns på morgonen här.

Vi åkte mot byn Arthurs Pass Village för att hikea lite. Vi gick till ett vattenfall med häftigt namn, Devils Punchbowl Falls. Sen gick vi en annan hike med fina bergsvyer. Naturen var väldigt annorlunda här jämfört med vad vi sett tidigare, björkliknande träd och mycket mossa, massa små kristallklara bäckar och bergstoppar varav vissa var snöklädda. Tillbaka vid bilen värmde vi på lite soppa. I detta området bor en alpin papegoja, Kea-fågeln, som är väldigt nyfiken. Johan såg en som rotade vid en papperskorg. När vi stannade vid en lookout lite senare så landade en på vår bil och började dra i en plastflik på taket. Väldigt söt var den! Gick omkring där uppe och plockade lite. Men den var svår att få iväg, och blev väldigt förnärmad när vi försökte vifta bort den från plasten. Tillslut hoppade den ner på marken.

Nu har vi kört från kl 14 ungefär och klockan är nästan 19, vi har stannat och handlat och lite grejer också. Vi körde rakt genom bergen till västkusten och har följt kusten söderut. Nu kommer vi just in i byn Franz Josef, och äntligen ska vi stå på en powered site, vilket innebär värme i bilen och möjlighet att ladda telefonen!!!