Kaikoura! Igår körde vi de ca 2,5 timmarna norrut från Christchurch till den lilla staden Kaikoura (2000 invånare) på östkusten. Staden är framförallt känd för sitt marina djurliv! Namnet består av orden kai (mat) och koura (kräfta), enligt legenden var det nån som åt kräftor här. Staden ligger jättevackert med snöklädda bergstoppar som en vägg bakom, några få rader med hus, en svart stenstrand och därefter det blå Stilla Havet.

Vi kom fram vid 16-tiden och gick ut på en udde där det skulle finnas en sälkoloni. Mycket riktigt låg det några sälar ute på klipporna, inte så spännande som jag trodde. Men utsikten över viken i kvällsljuset var underbar! Sen höll vi på att inte komma tillbaka över klipporna då tidvattnet hade stigit snabbt, tur att vi har vattentäta skor!

Vi parkerade för natten utanför en irländsk pub utanför stan, testade unpowered även på sydön. Det gick okej, det var ganska kallt men utetemperaturen höll sig runt 4 grader under natten (det är positivt).

På morgonen skulle vi åka ut med en båt och simma med vilda delfiner, något vi hade sett fram emot mycket! När vi vaknade vid 7 höll solen just på att gå upp, himlen var helt klar, och vi tänkte att vi hade tur med vädret. Tyvärr blev turen inställd pga dyningar som kom in mot hamnen i precis fel vinkel. Vi blev ombokade till senare på dagen med förhoppningen att vädret skulle ändras. Istället gick vi runt lite i staden och tog bilder, dimman låg som ett lager precis över vattnet och blev väldigt effektfullt när man tittade mot bergen på andra sidan viken. Sen åkte vi till sälkolonin igen och gick en bit längs udden. Nu var det betydligt mer spännande! Hundratals sälar på klipporna, de flesta sov men några var aktiva och sträckte på sig och gick omkring. De är ganska stora och kan tydligen röra sig ganska fort när de väl vill, så vi vågade inte gå särskilt nära! Utom Johan som gick ganska nära en för att få bilder, och viftade lite väl nära dess ansikte för att få den att titta upp, så när den grymtade mot honom fick han hoppa undan! När vi gick längs vattnet hörde vi skrik inifrån buskarna på andra sidan om stigen, det visade sig vara en stor säl som låg där inne och följde oss med blicken. Efter ett tag kom vi inte längre för en riktigt stor säl blockerade stigen.

När vi kom tillbaka till stan visade det sig att det inte blev något delfinsim nu heller, och vi började istället köra mot nästa destination, Arthurs Pass uppe i bergen.