Tjolahopp!
Idag har jag gjort pannkaksfrukost till hela familjen! Svenska pannkakor med sylt! mums!

Som ni kan se på bilden så använder man alltså inte spisen här, utan man har ett gasolkök! Men det gick jättebra och det blev jättegott! Detta var mer deras grej, om man jämför med knäckebrödet.

Igår var jag ute med de norska flickorna! Det var otroligt trevligt! Vi åt mat på ett lyxigt hotell, så det kostade sjukt mkt, dvs en stek med potatis gick på ungefär 100 svenska kronor. Så i svenska pengar kanske inte så dyrt men för att vara här nere är det dyrt. Men det var gott med lite kött, och att sitta i ett svalt rum med aircondition, riktiga bestick, och, det bästa av allt! En fräsch toalett! Helt underbart!

Vi drack vin och pratade! De är här nere och jobbar på Muhimbili hospital, som sjuksköterskor. Det är deras praktiska termin efter sin examen, så om två veckor ska de hem igen till Norge och börja arbeta på riktigt.

Men de berättade om sjukhuset här nere, och det var väldigt annorlunda. Sjukhuset i sig är stort och rummen är förhållandevis fräscha, men tomma. Där finns bara sängar. Man saknar i princip all form av utrustning. Man har bara precis det man behöver, och knappt det.

Korridorerna är stora och breda, men tomma. Alla människor ligger i rummen på britsar. Även de som har avlidit. Man drar ett lakan över dem så får de ligga kvar där tills man har tid att ta hand om kroppen. Det gäller även på barnavdelningen. Så de sjuka och döda vistas i samma rum.

När jag frågade dem vad de tyckte var jobbigast så var det just det med döden, att se så många barn dö varje dag, det blev något man vande sig vid. Och att vänja sig vid en sådan sak känns jobbigt. Precis som jag känner med fattigdomen, man vänjer sig vid den, för att inte må dåligt av det.

När vi pratade om vad som saknades mest så var det framförallt kontakten mellan doktorer och sköterskor och deras patienter. Man sitter inte med patienten, det får familjen göra. Det gäller även sjuka barn. Man tar sig inte tid med patienterna utan de ska behandlas, allt annat får familjen göra själva. Så en så enkelt sak som att hålla barnet i handen och fråga om det gör ont när man tvättar deras brännskador ses som en väldigt stor gest.

Man saknar även det grundläggande tänkandet kring renlighet. Man har inget att tvätta såren med, eller sina egna händer heller för den delen innan operation. Allt som finns är vatten och ett lakan som förhoppningsvis är rent. Man har heller inga salvor eller liknande, så man lägger gasbindorna direkt på såren när man binder om.

Men det är ingen som gråter här. Barnen gråter inte. De tar smärtan. Det var något jag även upplevde i Bagamoyo när en av pojkarna råkade sparka i en rot och slog av en hel tånagel. Han grät inte ens när de drog loss den sista biten, trots att det blödde. Man har en annan mentalitet.

Så var ska man börja för at förbättra denna värld som saknar så mycket? Läkarna försökte strejka en gång för att få bättre utrusting, men då sa regeringen till dem att återgå till arbetet annars blev de alla av med jobbet. Detta leder istället till ökad korruption. Kan du betala så hjälper vi dig samma dag. Om inte, ställ dig i kön och hoppas att du har tur.

Med detta sagt vill jag dock inte framhålla Sverige som särskilt mycket bättre. Här kan du i alla fall åka till sjukhuset och få träffa en läkare samma dag om u mår dåligt. I Sverige måste du ringa och boka en tid på morgonen och blir du dålig under dagen så måste du ju vänta till nästa dag för att få en tid. Så vårt system är int mycket bättre. Och de stänger dessutom ute turister och resande. Vi kan ringa vårdcentralen där vi är skrivna, och få hjälp samma dag eller dagen efter beroende på när man ringer och hur mycket tur man har. Men om du inte är skriven där, då har du ett problem.

Nåja! Allt som allt: kvällen fantastisk och jag gör gärna om den! Det lär bli några dagar på stranden med de här tjejerna innan de åker hem!

Nu ska jag iväg och handla ingredienserna till kladdkaka! :D

Massa kramar!