Ibland måste man åka iväg, för att inse vad som har blivit ens hem. För mig blev det så väldigt uppenbart när bussen svängde in på den kaosartade busstationen Mwenge. Detta var mitt hem! Jag känner mig äntligen hemma i staden, den har blivit min stad. Och all kärlek de andra kände för Baga Moyo fick äntligen sin förklaring. Jag har redan gjort Dar es Salaam till mitt hem. Dess trånga gator, hektiska trafik och mängder med människor är en rytm som passar mig!

Ibland behöver man åka iväg för att komma hem. Och nu är jag hemma igen! Mimi nina nyumbani! Jag är hemma!

Min helg i Baga Moyo var otrolig, på många sätt. Den var fantastisk, med underbara människor och barn. Men den var också hemsk. Det finns vissa saker man ser, som bara får en att vilja åka hem, dra täcket äver huvudet och låtsas att man aldrig har sett det. Saker som får en att känna sig så obekväm i sitt eget skinn.

Baga Moyo är en otroligt liten stad, jag skulle nog snarare kalla den för en by. Den ligger vid havet och var förr en viktig stad i den pågående slavhandeln. Baga Moyo betyder platsen där jag lämnar mitt hjärta. För härifrån avseglade alla slavfartygen, påväg til slavmarknaden på Zanzibar. De gamla pålarna i rostat järn står fortfarande kvar, som en påminnelse om stadens historia. Där kedjades slavarna fast i väntan på att lastas ombord på ett skepp. Och de lämnade sina härtan i Baga Moyo.

Så har även många andra gjort. Jag mötte upp med Helena, Miriam, Nicole och Anna på stranden i Baga Moyo. De har spenderat hela hösten där som volontärer, och startat upp en grupp som heter Stronger together. Denna gruppen jobbar med HIV-positiva barn, för att de ska få en annan samlingsplats än bara i väntrummet på sjukhuset. De lär dem simma och pratar om livet.

Alla fyra har förälskat sig i landet, i staden och i barnen. Och det är inte svårt att förstå varför de förälskat sig så i barnen. Så fort jag dök upp ville alla hälsa och var ortroligt nyfikna och så fort vi kom ner i vattnet så ville alla leka! De var så lyckliga och glada och deras leenden värmde!

Det blev en fantastisk dag på stranden! Solen sken och även andra barn från stan slöt upp så till sist var vi ett jättegäng.

När sen solen började gå ner så följde jag med dem tillbaka till platsen där de brukar samlas ett par dagar i veckan. Baga Moyo är en liten by, och de flesta gatorna har ingen asfalt vilket har förvandlat dem till ett lerbad nu under regnen. Husen är små och fallfärdiga och fruktansvärt enkla. Där på en liten gata höll de till. På en liten bakgård, bakom en rostig metalldörr.

Det var en mormor till ett av barnen i gruppen som delat med sig av sin bakgård så där höll gruppen till. Fattigdomen i de här kvarteren slog emot mig som en vägg och delar av mig ville bara flyga hem till Sverige och gömma mig. Jag mådde verkligen dåligt av att se allt. Och då hade ändå dessa både hus och tak över huvudet och mat för dagen.

Att komma hem till där tjejerna bodde var dock väldigt upplyftande. De hade alla egna rum eller stugor i något man kan beskriva som ett hostel. Där bodde flera andra från olika länder så kvällen bjöd på massa spännande möten!

Vi lagade och åt mat ihop alla som bodde där och sen drack vi lite öl och njöt av kvällen ute på verandan. Vi trotsade även mörkret och plockade fram kubbspelet! I finalen möttes lag sverige mot lag Tanzania. Och Tanzanianerna lärde sig alldeles för fort. Deras masaj Matini plockade snabbt ner våra kubbar och vi fick istället fira en tanzaniansk seger.

Kvällen blev lång men härlig! Men oavsett hur skönt det var att umgås med folket där borta så var det så otroligt skönt att komma hem igen till Dar es Salaam. Jag föll aldrig för Baga Moyo, det var inte min stad alls. Jag trivs bättre bland Dar es Salaams hektiska gator och stökiga trafik!

Så helgen var härlig! Men att komma hem var ännu bättre!
Imorn börjar jag mina undersökningar på riktigt! Och jag vet att det kommer att gå jättebra! Oavsett svårigheterna som jag kommer att möta på vägen!

Massa kramar på er! Hoppas ni har en underbar helg!