En Dala Dala är en minibuss. Dessa fungerar som det allmänna transportmedlet i Tanzania. De går överallt med flera olika linjer att välja mellan.

Jag personligen brukar hoppa på min Dala Dala på univsersitetsområdet, på busshållplatsen Contena. Denna ligger under ett stort träd. Denna bushållplats är väldigt lugn och bara två linjer går förbi där så det är enkelt att ta rätt buss. På den stora busshållplatsne Mwenge är det lite mer spännande.

På Mwenge samlas över tio linjer (jag har inte räknat alla) som går över hela Dar es Salaam. På alla bussarna så står det mellan vilka två hållplatser de går (slutdestinationerna på varje linje). Om man kommer på morgonen eller på eftermiddagen så är det lite lätt kaotiskt.

När man byggde denna busshållplatsen så har någon tänkt. Man skapade filer som bussarna skulle kunna köra i, för att få lite ordning. Det har man helt struntat i idag. Bussarna byter filer hur de vill och när de vill, trots att filerna är avdelade med kanter. Dessa kanter börjar bli aningen nerslitna nu. Alla konduktörerna på bussarna ropar ut vart de ska och är det rusningstid så fylls de otroligt fort. Folk slåss för att komma in och få en sittplats, för att slippa stå. Sen rullar de iväg, och släpper av och på folk på vägen.

Varje Dala Dala har en chafför och en konduktör. Ingen av dessa äger bussen, de kör den och sköter den. Så varje dag måste de lämna en viss summa till personen som äger bussen. Så desto fler personer de lyckas trycka in, desto mer pengar får de behålla själva.

Varje bussresa kostar 400 tanzanianska shilling (ungefär 2 svenska kronor). Det kostade 300 för bara en vecka sedan men priset har gått upp, vilket gör att de har fått måla om alla bussarna då priset står skrivet på dem. Priset betalar man när man stiger av till konduktören. Men för att få ihop dagens skörd och tjäna så mycket pengar som möjligt är det viktigt att bussen är full, vilket leder till ett visst urval av kunder.

Det är nämligen så här i Tanzania att skolelever bara betalar halva priset för att åka buss. Detta gör att de alltid får kliva på sist i mån av plats, för att inte bli kvarlämnade av konduktörerna. För de vill helst inte ha med eleverna alls, då de inte betalar fullt pris och de därmed förlorar platser i bussen. Så det finns en hel del problematik kring systemet.

De flesta Dala Dalas är slitna och har sett bättre dagar. Stoppningen i dynorna är påväg ut, rutorna är trasiga, rosten blir allt mer påtaglig och de är ofta väldigt buckliga. Detta beror otroligt mycket på de dåliga vägarna, som man inte anpassar sig efter. Man kör helt enkelt över de kanter som är ivägen, eller de gropar eller gupp som man behöver passera.

Det är en fördel att få en sittplats. Inte bara för att få sitta ner utan för att man får sitta vid fönstren där luften kommer in. Och att stå trångt ihoptryckta längs skumpiga vägar är en utmaning. Dock är alla väldigt hjälpsamma, så om du har packning eller påsar, eller små barn för den delen, så ger man dem till någon som sitter ner så tar de hand om det så länge.

När man ska av så säger man Shusha vilket betyder typ att jag ska av här. Så att ta sig runt med Dala Dala är väldigt enkelt, om man vet vart man ska och vilken buss man skall ta. Trafiken är hopplös, speciellt på morgonen och på eftermiddagarna när alla ska till och från jobb. Men eftersom alla vet att trafiken är hopplös så är det ingen idé att stressa, man kommer helt enkelt fram när man kommer fram.

Så det är bara att hoppa ombord på din Dala Dala, slåss om en sittplats, koppla av och njut av den skumpiga färden!