I Mendoza anlände vi omkring klockan 10 i måndags och den här gången hade vi inte förbokat något hostel men det första vi gick till, precis vid busstationen, hade rum. Som vi ofta gör när vi kommer fram efter en nattbussresa som gett för lite sömn, denna extra lite, så tog vi vilopaus i några timmar innan vi gav oss ut på stan och lyxade till det med att äta ute!

Andra dagen hade jag, Simon och Maria bokat in paragliding på förmiddagen. Innan det var jag och Maria ute och sprang fast på olika håll. En otroligt obehaglig och ofräsch hund fattade ett visst tycke, eller hat, mot mig och förföljde mig från en park och nästan två kilometer tillbaka till hostelet. Spelade ingen roll att jag knödde mig fram genom stora och täta folkmassor eller sprang mot rött över trafikerade gator, eller sprang så fort jag förmådde, han var med! Otroligt obehagligt... Kände att jag behövde dela med mig av det, länge sen jag kände mig så ensam! :P

I alla fall, paragliding! Vi blev upphämtade vid nio och började så sakteligen en gumpig och krokig färd upp för ett berg där man flera gånger kom ruggigt nära kanten!

Jag vägde minst så jag var först ut. Jag fick på mig en sele som, med tanke på hur jag är van vid att en sele ska sitta, (när jag klättrar) satt oroväckande löst och hade en säck på ryggen vilket fick mig att se ut lite som en jätteskalbagge!

Ett, tu, tre så sprang vi (gubben satt fast bakom mig) ner för berget och upp i luften. Min skalbaggesäck fungerade som en bekväm stol som jag lugnt och fint kunde luta mig tillbaka i och bara njuta av utsikten! Man såg ut över Mendoza stad, snötäckta berg i horisonten, vingårdar lite här och där med vackra kullar och berg under sig! Jag älskar att flyga!

Dock verkade det inte som att det skulle vara allt för länge. Efter bara tio minuter sa min pilot att vi skulle börja förbereda landningen. Besvikelse... Han ville försöka gå ner på samma ställe som vi lyft ifrån och förklarade hur jag skulle göra på hans kommando.

Han verkade dock ha lite problem. Vindarna ville inte riktigt som han. Vi var riktigt nära två gånger då mina fötter bara var några decimeter ovanför marken men så kom det en varm luftström och förde oss uppåt igen. Andra gången kunde jag skrikandes kommunicera med Simon och Maria. De undrade om vi verkligen skulle landa här och varför inte nere på landningsbanan. Jag undrade lite samma sak men hann inte svara mer än: "Ja, tydligen! Eller det har vi i alla fall försökt med nu i 30 minuter!"

Och det fortsatte vi med att göra... Jag har aldrig i mitt liv blivit varken bilsjuk, sjösjuk eller flygsjuk, men efter ca 45 minuter uppe i luften började min mage göra sig till känna. Jag spydde lyckligtvis aldrig, men efter varje misslyckad landning svor jag högt!

Tillslut insåg även min pilot att detta inte skulle gå, det hade jag kunnat tala om för honom 30 minuter innan, men han hade ett tålamod och envishet utan dess like. Så han styrde ner oss mot landningsbanan istället, gjorde en mjuk och fin landning och konstaterade att vi tillbringat över en TIMME i luften och att jag hade en stålmage (jag hade inte talat om gör honom hur dåligt jag mådde).

Maria stod på tur, hon var uppe i ca 15-20 minuter och Simon sedan likaså. Lagom skulle jag säga! Även om det var fantastiskt skulle jag inte rekommendera en ovan paraglidare att vara uppe i luften längre än så!

Tillbaka på hostelet sen blev det snabblunch och ombyte för att alla fyra åka vidare på en guidad vintur!

Vi åkte till tre olika gårdar. Först en väldigt stor vingård som var ett familjeföretag som funnits i över hundra år. Där fick vi följa en guide som visade oss runt och förklarade hur vinprocessen går till och sedan smaka på ett rött vin och ett mousserande.

Sedan bar det av till en olivgård där vi av en fantastiskt oengagerad och uttryckslös kvinna fick förklara för oss hur man tillverkar olivolja. Men provsmakningen här gillade vi! Brödbitar med flera olika smaksatta olivoljor och spread. Mums!

Nästa stopp, ytterligare en vingård, men här fick vi provsmaka lite fler viner.

Andra dagen i Mendoza skulle jag och Maria ha en tjejdag då vi hade tänkt att cykla runt till olika vingårdar och titta och smaka och bara njuta. Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.. Universum var lite emot.

Det började med att vi inte kunde ta ut pengar, sedan kom inte våran buss (väntade i över en timma), sedan kom vi på att det var ruggigt kallt, och vi hade bara shorts (höst i Mendoza, dock hade det varit väldigt varmt dagarna innan). När bussen äntligen kom och vi åkt den 45 minuter långa resan utanför staden fann vi att cykeluthyrningen var stängd. Sen var i stort sett allting annat stängt också men vi lyckades hitta ett ställe vi kunde äta lunch på. Vi kände att lyckan inte riktigt var på vår sida idag och bestämde oss för att åka tillbaka (vi frös så hemskt).

Vi kompenserade dagen med ett biobesök! Äntligen fick jag se filmen jag tjatat om hela resan att jag måste få se på bio innan vi åker hem (var rädd att den ska ha slutat gå när jag kommer hem), Les Miserable! Ni som inte sett den, se den! Helt fantastisk, om man gillar musikal, jag grät första gången tio minuter in i filmen. Musiken! Är fortfarande lite i extas :)

Nu sitter vi på en buss från Mendoza som för oss vidare till ett nytt land med nya möjligheter, Chile! Vi åker över Anderna, mycket vackert att titta på! Vårt första stopp blir i Santiago där vi ska bo hos min mors kusin, Anders, och hans familj som jag aldrig har träffat men som så hjärtligt bjudit in oss till sitt hem! Detta ser vi mycket fram emot!

Tack för mig, leverpastej
/Emelie