Heeej!

Nu är vi i Chile! Och om man frågar mig har vi här upplevt något av det bästa OCH sämsta på resan.

Det började på gränsen i passkontrollen! De var väldigt besvärliga i tullen. Victor fick inte ta med en present han köpt i Buenos Aires till sin bror in i landet. Han var så nöjd med den presenten så det var taskigt att de tog den. När vi sedan kliver på bussen igen är Simons iPhone borta! Nu är det inte så att han har lämnat den framme utan den har det satans otyg till människa letat upp och tagit! Gränspolis eller annan busspassagerare? Omöjligt att veta.. Surt som citron i alla fall!

Sen vänder det i alla fall! Ca en vecka innan vi åkte in i Chile lyckades jag få kontakt med min mammas kusin Anders. Han har bott här i Chile de senaste 10 åren tillsammans med sin chilenska fru Ingeborg och henns tre barn (Ariel, 20, Daniela, 18 och Antonia, 12) och deras gemensamma son (min syssling!) Olaf som är 8. Anders välkomnade oss till deras hem där vi skulle bo i fyra nätter!

De var så fina! Ingeborg kom och mötte oss på stationen och körde oss till deras hus (sicken lyx) och när vi kom fram stod det lunch och väntade på oss!

Vi kände oss så välkomna här, familjen är trevlig, harmonisk och fantastiskt givmilda! Vi har levt som prinsar och prinsessor! Anders och Ingeborg har den mest fantastiska kärlekshistoria! :) Vi är så tacksamma för att vi fick komma och bo hos dem och lära känna dem! Speciellt jag då som fick träffa en del av min familj som jag aldrig träffat förut!

Första dagen när våra värdar var på jobb bokade vi en cykeltur i Santiago. Jag och Maria körde på tandemcykel! Vilket kanske var lite krångligare, men väldigt mycket roligare :)

På kvällen blev vi bjudna på mat av Anders och Ingeborg på ett lokalt ställe i närheten av där de bor. Vi fick pröva chilenska mackor som serverades med massor av avokado, tomat, vitkål och antingen nötkött, fläskkött eller kyckling (i mitt fall ost :) ).

Nästa dag blev det familjeutflykt! Hela familjen (våran och Anders) åkte först till ett ställe som var som en gammal by (minns tyvärr inte namnet på den) där det fanns massor av hantverksbutiker! Och sånt älskar ju jag! Bara gå omkring och titta på allt fint! Lite surt att man inte kunde köpa något bara, fortfarande för långt kvar på resan...

Nästa stopp på dagen var Terraza Bellavista som var ett berg mitt i staden med vacker utsikt över hela Santiago.

På kvällen bjöds det på grillning! God mat,vin och härligt sällskap, då mår man!

Jag hade kunnat stanna längre i Santiago, trivdes så bra, but the show must go on... Nästa stopp blev Valparaiso. Här skulle vi dock bara stanna en natt innan vi skulle vidare. Det är här den andra delen av det tråkigaste kommer in. Vi hinner spendera tre minuter i Valparaiso innan det sker. Vi har precis kommit av bussen, står i en cirkel runt en bänk och försöker komma fram till hur vi ska ta oss till hostellet. Jag skall rätta till min backpack och ställer ner min lilla ryggsäck på bänken mellan mig och Simon. Sekunder senare är den borta! Någon själlös äcklig människa (ja jag är lite allmänt hatisk just nu) har varit riktigt djärv (med tanke på hur nära han har varit) och stulit den... Pass, körkort, MasterCard, dagbok mm, borta... Jag känner mig tom, arg, förtvivlad, kränkt, ledsen och vilsen, allt på en gång.

Vi väntade väldigt länge på att polisen skulle komma men det gjorde de aldrig så vi bestämde oss för att ta oss till polisstationen i stället. Utanför busstationen möter vi två poliser som vi försöker förklara läget för men som naturligtvis inte pratar engelska. Men så frågar han: "Svenska?" Polisen bodde i Sverige under 2001 och kunde, om än väldigt lite, svenska och hjälpte oss att hitta till polisstationen. Där gjorde jag en anmälan, ingen kunde engelska så jag fick förklara allt för någon i en telefon som sedan översatte för polisen (senare fick jag reda på att det står i polisrapporten att jag är från Schweiz).

Med hjälp av min käre mor och far lyckades jag spärra kort och pass! Tack älsklingar!

Våran plan blev sedan att jag och Maria (vad hon får ställa upp för mig!) nästa dag skulle gå till det svenska konsulatet här i Valparaiso för att få ett tillfälligt pass. Men när vi då kommer dit så får vi veta att vi måste åka tillbaka till Santiago för att göra det och de har bara öppet till klockan tolv. Klockan var då halv tio så jag och Maria slänger oss in i en taxi till busstationen och hinner precis med en buss. Nu var vi ute på äventyr på riktigt! Även om allt var väldigt jobbigt, kunde vi inte låta bli att tycka att det var lite spännande. Tack gode Gud att vi bara var två timmar bort! Vi träffade några andra på ambassaden som blivit av med alla sina värdesaker på en buss som tagit dem 23 timmar från Santiago, som vackert fick sätta sig på bussen tillbaka igen för att söka tillfälligt pass! Vi kommer i alla fall dit precis tolv! Och de var väldigt hjälpsamma! De får dagens röda ros. Det var dyrare än jag någonsin kunnat ana och det är inte ens säkert att jag kommer komma in i Bolivia eller Peru på det, men vi får hålla tummarna.

Jag och Maria har diskuterat meningen med saker som händer, för någonstans vill jag se en mening i det mesta. Just nu är det väl kanske ganska svårt att se meningen med att jag skulle bli av med passet men vi kommer otvivelaktigt vara mer uppmärksamma! För tillfället känner jag mig förföljd vart jag än går... Det jag är mest ledsen över att jag blev av med är min dagbok. Den hade jag skrivit i VARJE dag! Men vi kom fram till att det kanske blir min uppgift att uppdatera bloggen lite oftare nu, så på så sett kanske det finns en mening där! :)

Just nu befinner vi oss i Serena. Här ska vi sova två nätter innan vi påbörjar den långa resan norrut till San Pedro!

Och mormor, du behöver inte oroa dig, jag överlever allt! Men du får gärna skicka lite fler änglar! ;)

Puss och kram

/Emelie