Detta är bara en liten redovisning av Emelies downperiod under resan, för de som är intresserade.

Emelie har haft lite ont.

Man skulle väl kunna säga att allt började i Rio med en finne på rumpan... Fast jag insåg ganska snart att detta inte kunde vara en finne, den växte och var så öm att jag inte kunde sova på rygg och snart dök det upp en till på ryggen. Antog att jag fått myggbett som blivit lite infekterade. Hur som helst försvann de efter några veckor.

Senare under resan, när vi ska lämna Sao Paulo, märker jag att jag fått ett sånt där rackarns bett precis under armhålan!

Framme i Florianopolis, incheckade och klara och ska precis gå till stranden, får jag ett befallande sms av min mor (som jag strax innan skrivit till om bettet, som vid det här laget var så stort och gjorde så ont att jag inte kunde hålla ner min arm) att jag var tvungen att gå till farbror doktorn! Nu. Så som den fantastiska vän Maria är, avstod hon strand och bad för min skull och följde med.

Med hjälp av en liten lapp jag fått översatt av vår receptionist och en slags lek med vilda gester lyckades vi väl något så när kommunicera oss fram. Så i läkarkorridoren (kom aldrig in i ett undersökningsrum) får jag ett recept för antibiotika i handen.

Under natten blir det dock värre. Jag är aldrig den som stoppar i mig tabletter i onödan men tyvärr hjälpte inte vanliga värktabletter som vi hade med oss. Så jag var uppe i stort sett hela den natten. Följande dag låg jag hemma hela dagen. Varje steg jag tog och varje andetag var en smärta svår att beskriva och hur jag än försökte sova så hade jag för ont.

Den kvällen följde hela familjen solidariskt med till sjukhuset. Jag var helt utmattad (mådde illa och hade huvudvärk) och naturligtvis rädd!

Läkaren trodde att det var ett spindelbett! Sjukhuset hade dock inga instrument för att tömma den på var (skulle säga att den nu kanske hade en diameter på 5 cm). Det enda han kunde göra var att skriva ut värktabletter och så skulle jag naturligtvis fortsätta på min antibiotikakur och om det inte blev bättre uppsöka läkare igen.

Efter några dagar blev det långsamt bättre och bättre. Svullnaden gick ner, även om bölden inte minskade särskilt mycket, och när vi var i Puerto Iguazu, stack jag håll på den. Det kändes bättre efteråt, dock långt ifrån bra.

Men sista dagen av antibiotikakuren (andra dagen i Buenos Aires) fick jag nog och bestämde mig för att i morgon åker jag in tidigt till sjukan och skär upp den jäveln! (Ursäkta språket)

Min ständiga följeslagare, min klippa, Maria, stod följande morgon upp tidigt för att följa med mig. Vi knåpade ihop ett meddelande på Google translate till läkarna och tog sedan bussen in. Jag ska försöka förklara synen som möter oss då vi kliver in på sjukhuset. Byggnaden är nergången och ger inte ett direkt sterilt intryck men det som gjorde att mitt och Marias mod sjönk till knäna var människorna. Överallt, hur mycket människor som helst, fyllde korridorer och stod i ankomstrummet i långa långa köer. Det var som att en epidemi utbrutit och nu samlades alla människor för att tas om hand på ett överfullt sjukhus. Alla såg halvt döende ut, och vi visste inte vart vi skulle ta vägen i detta kaos! Då! Från ingenstans kom ängeln! Hon var förklädd som sjuksköterska så vi visade henne lappen. Hon tog min hand i sin och hand i hand gick vi bort från folksamlingarna, ut på bakgården, in i en annan del av sjukhuset och direkt in i ett mottagningsrum. Fem minuter senare var doktorn där och vi behövde inte vänta länge innan "kirurgen" kom och la ett litet snitt och fick bort det onda. Allt gick så smidigt och lätt, tack vare vår ängel!

Nu har jag inte ett dugg ont, det känns så skönt! Det har tärt på en psykiskt också att ha ont hela tiden (svårt att hålla humöret uppe) och hemlängtan har varit stor! En röd ros till min resefamilj som stått ut med mig och min självömkan! :)

Puss och kram på er där hemma!
/Emelie