Detta är en seriös varning till känsliga läsare. Del två av följande inlägg är baserat på ett verkligt event och innehåller beskrivningar av känslor, samt handligar mellan liv och död.

Del 1.

Framför mig går en man med korta steg, underligt för en person i hans längd. Han ser ut att ha en destination men har inget brådska att ta sig dig. Han utbyter ord hit och dit med lokal befolkningen som sitter längs gatukanten. Gator utan asfalt pryder den lilla ön i Indonesien. Ljudet av brommande bilar eller mopeder känns längre bort än rymden själv.
En häst och vagn lastad till bredden med ris säckar svishar förbi. Killen på toppen av lasten ser inte ut att vara äldre än 15, han duckar för att undvika palmblad och plingar vilt med cyckeltutan. Vagnen dunkar hårt över hålor, vinglar fram och tillbaka över den ogämna grusgången.

Killen framför mig har nu stoppat vi en av butikerna som förutom restauranger och barer fyller vägens kant. Det är utan tvekan huvudleden på ön och formar en ring runt strandens kant. Mellan vägen och havets 5 meter avstånd rymms hundratals uteserveringar på rad bredvid varandra, alla med sin egen form av nish för att locka turister.
Jag stannar en sekund för att se vad killen gör i den lilla gatu butiken, det är något intresant med honom. Det är tydligt att han bor här, bestämda steg och välbekant med lokalbefolkningen. Han är utan tvekan västlänning men utbyter korta ord på Indonesiska.
En fotboll kommer flygande ut från butiken, strax efter killen utan skor och endast ett par shorts på kroppen.

Med bollen under armen fortsätter han längs strandkanten, han hinner inte stoppa undan plånboken innan han möts av en glassförsäljare på trehjuling. Med ett leende och vit näsa vänder han sin uppmärksamhet mot en vägg på andra sidan gatan. Jag kan inte se vad som är bakom väggen så jag antar att han inte heller kan. Men jag kunde höra röster från andra sidan.
Bollen lämnar hans underarm, kastas den över väggen bortom synhåll, precis som om han ville bli av med den.
Han svänger runt en hörna och lämnar nu grus vägen fyllt dyk affärer, cigarett butiker, barer och restauranger. Vägen han nu går på ändrar snabbt form från turistfälla till verkliga livet. Jag följer efter honom i ett försök att verka diskret. Grusvägen vi nu går på har ett och annat bungalow rum med överhängande palmblad, men inga sim basänger och vita kuddar på utemöblerna. Mammor med ammande bäbisar, herrar med saknande tänder men dock med ett bredare leende änn oss båda. Gatubarn som springer runt och leker med något dom hittat längs strandkanten, trasiga shorts, ihoplappade t-shortor.

Ett rasslande ljud får mig att hoppa på tårna, fotbollen han tidigare kastat över väggen kommer nu flygande genom en av palmträden. Han tar emot den, kickar ett par gånger på knäet innan han sparkar den vidare till en av tonnåringarna som står och röker en rull cigarett utanför "Eky homestay"
Killen tar villigt emot bollen, fortsätter den kickande tränden innan han själv sparkar den vidare till kompisen bredvid honom. Bollen kommer tillbaka till killen jag följt efter som nu lagt ifrån sig armväskan han tidigare bärt på. Bollen försvinner utom räckhåll då en av killarna försöker göra en klackspark. Ingen verkar sugen på att hämta den, men det verkar inte som att någon förväntas göra så heller. Ytterligare 3 personer, den här gången ett par pojkar i 10 års åldern med en tjej i samma ålder. Naturligvis har de bollen med sig.
Något skriks på Indonesiska och innom minuter är gatan fylld till ett 20 tal med fotbolls fantaster. 3 meter breda grusvägar i ett rutnät har nu förvandlats till en fotbolls plan. Spannar och gamla tegelstenar används som mål stolpar i varje hörn, spelet har inga regler, inga lag eller motspelare. Fotbollen framför tårna är allt som spelar roll.

Killen jag följt har uppmärksammat bollens värde för barnen, tar upp sin väska och fortsätter mot sin destination, jag följer efter. Bara några meter längre fram stoppar han framför ytterligare en gatubutik, men den här är annorlund. En har inga skyltar på engelska i skrikande färger på utsidan eller tjusiga glasfönster. Frukt, kött och grönsaker fyller stora trälåder på utsidan. Insidan är fyllt med något som skulle kallas en skorthög. Det ser ut som saker ägaren plockat på sig under året, monterat ner och sorterat på hyllplan.
Killen har slått sig ner på en av de smutsiga trappstegen och delar platsen med vad som ser ut att vara butiksägaren. Men det är något annorlunda med honom också, han ser ut att vara muslimsk präst. Jag kommer ihåg moskéns morgonbön som jag hört över högtalare de senaste dagarna, vänder mig om och ser att jag faktiskt står bredvid moskén, så killen kunde mycket möjligt vara präst.
Han sträcker sig efteer en annanas som han noga valt ut ur högen, en rostig gammal kniv han plockat upp från marken glider genom ananasens hårda skal som om det vore smör. Nogranna små snitt skärs genom frukten och bildar ett mönster som om det vore en present för någon. En sedel byter hand med en enstaka i retur. Han kryssar ett par korsningar till innan han svänger in på ytterligare en liten gata där en flicka står och väntar på honom på sin cyckel med extra stödhjul. Rosa med en vit korg framöver. Killen sätter sig på huk och överlämnar annanasen som nu har formen av en glassstrut till flickan som gör ett försök att säga något på engelska. Hennes varma leende talar för sig själv.
Tilsammans fortsätter de ner gatan och försvinner bortom hängande palmblad.

Några dagar senare ser jag killen igen, den här gången är han på Blue Marlin dyk skola.
Jag stoppar till utanför en av de många dyk skolorna på ön, den här ser profosionell ut, jag möts av mörkblåa skyltar med alla möjliga sorters logotyper. Technical diving, Dive Master courses, world record är några av stoltheterna de verkar skylta.

Killen står och pratar med en av tjejerna, båda prydda i ljusblåa t-shortor med Blue Marlin logo tryckta på baksidan.

Mina fötter lämnar grusgången och fortsätter up längs trä plankor placerade bredvid varandra som formar en gång till butikens kontor. Bar och uteservering till höger, hängmattor och solstolar till vänster tilsammans med en 15 meter lång pol för dyk övningar. Luftbubblor kommer från bottnen och när jag tar en titt ner ser jag siljetter av ett par dykare på bottnen.
lång och smal med en rejäl solbränna, blond hår, nästan gult av all sol, det är tydligt att han spenderat tid utomhus.

Jag sätter mig vid baren och beställer en bintang, det tar inte lång tid innan vi startat en konversation och jag kunde inte låta bli att berätta om eftermiddagen jag följde efter honom, han fortsätter att berätta om dagen.

- Ja det var en spännande dag, jag kom hem från dyk skolan den dagen och fann hela min värdfamilj hemma
- So you live with a host family? avbryter jag.
- Under mina tidigare resor har jag tröttnat på det vanliga turistlivet och den här gången ville jag uppleva något annorlunda, komma närmare lokal befolkningens kultur på sätt och vis fortsätter han.

Det är något med hans utryck när han berättar om famlijen, som om han vore en av dem. Han hade anlänt ön och hittat ett rum till uthyres långt bortom alla turister där de bodde tilsammans. Familjen med en dotter på 8 som älskade att lära sig engelska. En pojke på 11 som varje dag stog och väntade med fotbollen under armen sedan killen tagit den med hem den dagen.

- Jag hade tidigare på morgonen givit min hyresvärd 300 000 Rupiha, cirka 20 dollar det vill säga för att inköpa lite råvaror för grillkvällen vi skulle ha tilsammans. Jag hade beräknat att det skulle vara tillräckligt för hans familj plus mig själv.
Jag kommer hem och möts av en storm av människor, grannar, arbetskollegor, gatubarn, lärare, kompisar och alla som hört ryktet om en BBQ.
Aldi, pojken på 11 år har nu funnit ett helt fotbollslag och har redan gjort klart målstolbar av gamla betong block. Jag hade ju lovat honom att ta med en fotboll och han hade tagit orden seriöst.
Mammor med ammande barn i höger arm, skålar i vänster och på huvudet strömmar in från alla hörn och kantor. Younno, värdpappan visar mig runt hörnan där ett hav av buffé blivit uppdukat. Rök från grillen omringar oss med den verkar inte beröra någon, jag tar en titt ner, det slår mig inte först men när jag tittat närmare ser jag att detta inte var en filé. Huvud, fötter och allt som en gång var en levande kyckling ligger på grillen. Buffébordet är fullt av mat som ser ut som något jag hemma trott var alien mat. Det enda jag egentligen visste vad det var, var vatten flaskorna på bordet, resten var ovetande, men det skulle vissa sig vara ointresant då det är absolut ett krav att testa allt, jag klarade dock att ungå kycklingens huvud men fann skallbenet på grusplanen dagen efter så det var tydligt att inget lämnats till slumpen.
Jag kunde inte ungå att känna mig lycklig hur mina 20 dollar kunde räcka till mat för 30 personer.

Jag lade märke till att det bara fanns 1 tallrik på bordet men inga bestick, jag fick snart veta att en av grannarna tagit med sig en tallrik för mig, resterande använde sig av bruna pappers lappar med ett blommönster på. Bland de 30 gästerna var det dock ingen som klarat finna en kniv och gaffel vilket de gjorde klart att de försökt och bad så hemskt mycket om ursäkt.

Jag sträcker tallriken över buffen och händer från alla hörn börjar fylla upp min tallrik med allt vad de själv bakar. Förklaringar på indonesiska som inte gjorde mig en sekund klokare. Att allt såg ut som alien mat gjorde saken inte lättare. Trotts det fanns det bara en tanke i mitt huvud, vad som änn är på tallriken, se fan till och trycka ner varenda liten bit.

Jag tar ett steg tillbaka och hör hur Jenny, värdmamman säger något jag inte förstår, men sekunden senare var det glas klart. Jenny hade sagt varse god för nu flög de som väntat så tålmodigt på att jag skulle bli serverad över buffen som ett par vilda bufflar. Händer överallt, i, under och ovanpå skålar som tömms som om de vore en öl kanna med hål i.

En av kvinnorna skrattar åt mig då hon ser min frustration över soppan, jag kunde absolut inte förstå hur det var möjlgt att äta den med fingrarna, kvinnan visar mig dock hur det var möjligt. Ta en näve med ris och doppa med så funkar det bättre.

Jag var den som fick mat först men jag var också den som åt upp sist, tror det var en blandning av oerfarenhet och rädsla för vad som gick ner min strupe.


Det tog inte lång tid innan första gitarren var framme, strax efter det trum pinnar och oändliga sångröster. Jag kunde inte ett enda ord men den flammade brasan, kalla ölen, stämmningen och musikens rytm var allt jag behövde för att känna glädjen och värmen som spreds över kvällen. .

Killens upplevelser och berätterlser får mig fast, vi har sedan länge passerat kvällens öl budget då baren framför oss är fylld med tom flaskor. Det gick inte att undvika hans utstråling över vad han upplevt, frånvoluntärarbete i Syd Afrika och Machu Pichu till road trip i USA och bond jobb i Australien.
Jag tar en munn full av flaskan framför mig som sedan länge blivit till rumstempratur, följd av en tyst sekund fortsätter frågar jag honom.

Hey, after all your stories, I haven´t yet got you name?
- Oh, sorry I´m Carl

Del 2

14.00 13 September 2011

Dyktankar var uppradade längs utkanten på dyk shoppen, väst, snorkel och simfötter låg placerade i korgar på väg mot hamnen. Två båtar med totalt 40 dykare var snart lastade till toppen, jag har placerat mig längs fram på båten med benen hängandes över vardera sida. Det är som att sväva över vattnet, över vågorna, med vinden.
Min vänstra hand sveper lätt över höger axel och bekäftar ganska fort att solbrännan är ett faktum. Dagen efter kommer bli ond. Det stoppar mig inte från att ställa mig upp, mina ben spännda till max för att följa båtens rörelser över vågorna. Shortsen, mitt gult färjade hår fladdrar med vindends kraft vilket får höger öra att bli dövt. Min nackmuskel spänns, huvudet lutat tillbaka, ett djupt andetag med smak av himmel då jag känner hur solen steker över mitt ansikte, jag var hemma. Det var precis här jag ville vara. Det var precis det här jag så länge längtat efter och sett fram emot på gården i Australia och allt jag kunde göra nu var bara att njuta.
Min stund avbryts av Edwind, min instruktör på Blue Marlin dyk skola.
- Vi är på väg mot Shark Point, en av världens mest eftertraktade dyk platser, framför er har ni en helt fantastisk upplevelse.
Han forsätter berätta om platsen vi nu ska dyka på. Det var mitt första dyk med Nitrox, luft med högre konsentrat av syre vilket ger längre tid under vattnet. Vi skulle ta oss ner till 30 meter, vilket är maximalt djup med normal utrustning. På bottnen skulle vi mötas av något det bästa världens vatten har att erbjuda. Ormar, Skorpionfisk, Rockor, Clown fisk, bläckfisk, delfiner. Detta var bara några av de miljoner under som gömmer sig under ytan.
Edwind fortsätter.

- Shark Point har sitt namn av en anledning och att dyka här kommer till ett pris, det finns hajar.

Edwins röst tonar ut mot mina tankar, jag vet att med hajar kommer starka undervattens strömmar då små fisk är ett lätt byte. Att dyka med ström är en fantastisk upplevelse då den för dig lätt över korallrev och fiskar utan någon ansträngning. Men en ström kan också vara stark nog att dra luften du andas mot botten av havet och inte mot ytan. Om luft går ner, gör din kropp lika så. Film företag från hela världen kommer till denna plats för att få uppleva denna ovanliga händelse.

14.26
Ljudet av båtens motor har tystnat, vi är framme. Mot syd möter havets svall nord kusten av ön Gili Trawangan. Flagor från toppen av hotellen ger tecken på stark vind. Mot nor, väst och öst möter havet horisonten, extrema vågor på toppen är ännu ett tecken, under ytan väntar äventyr. Adrenalinet börjar flöda, gåshud längs armar trotts att det är 34 grader varm.
Innan jag tar på mig min utrustning slänger jag på ett par simfötter och snorkel för att ta en titt under ytan. Jag ser en och annan tonfisk, en borocka och ett par småstimm med fisk som alla har en sak gemansamt, det simmar för livet utan att ändra sin relation till botten. Mina aningar var ett faktum.

14.42

- 1 2 3
Ljudet av Edwins röst är det sista jag hör innan vi lämnar båtens kant och faller baklänges i havet.

Luften är ur min väst, kroppen sjunker, men något är fel. Jag kan inte känna vattnets drag över mig som det borde när jag sjunker. Min luft konsumption är högre än vanligt, jag andas häftigt, mina fötter svimmar hårt, jag tar en titt på dyk datorn. 2 meter under ytan och jag känner redan hur havets kraft för mig i fel riktning. Smärta i mitt vänster öra tar form och jag tryckutjämnar, bättre. Men Edwin och en av de andra dykarna är redan 5 meter längre ner. Jag ser på datorn igen. 8 meter, 15 meter.
Jag var nu 15 meter under vattnet och det fanns ingen chans att simma för livet mot ytan i en nöd sitation, kroppen var fylld med nitrogen och det skulle ta minst 5 minuter att åter igen se solens strålar.

14.44
17 meter, vi skulle gå rakt ner till 30. Chris är bredvid mig, Edwind och den andra dykaren är närmare 28 meter, de var särka. Det är mellan 5 och 25 meter som strömmen är värst, vi var fortfarande på 17. Jag ser på Edwin som närmar sig bottnen, han håller hår i en av stenarna på bottne, hans lång blånda hår står rakt bak och han är horisontel med vattnets rörelser.
Jag tryckutjämnar igen, 18 meter, tar en titt bakåt för att se var Chris är. Tar en titt på datorn och ser att jag nu använt 10 minuter värt av luft, jag känner hur gåshuden nästan bränner min hud trots att jag inte kan se. Min mask pressas hårt mot ansiktet västen hårt mot bröstet. Jag vänder ansiktet tillbaka mot bottnen, Edwin, var är Edwin, han var borta. Jag kunde lätt se 25 meter framför mig men inget tecken på luft bubblor eller andra dykare, jag vänder mig snabbt bakåt, Chris är fortfarande bakom mig. 19 meter. Strrömmen är nu så stark att vi inte kan motarbeta den. Vi vet att vi simmar mot syd, öns kust men vi båda visste att det var inte i den riktningen vi var på väg. Om vi bara kunde ta oss till bottnen hade vi en chans att ta oss tillbaka till revet där strömmen förhoppningsvis var svagare.

14.48
Havets botten var nu en djungel, det forsade förbi som om det den vore på rullband. Strömmen slänger oss till vänster och höger, upp och ner, vi hade förlorat kontrollen, strömmen var för stark. Jag vänder mig bak mot Chris igen, med hand signaler visar han att vi måste ta oss ner till bottnen fort. 24 meter, jag vet att om jag landar för snabbt kommer stenar och bråte riva upp eller förstöra min utrustning. Jag ser bakom mig, i strömmens riktning, i avståndet för att hitta något ja snabbt skulle kunna hugga i tag i och hålla mig kvar.

28 meter, nu var det nära. Fiskar forsar under min kropp, fram och tillbaka, höger till vänster utan kontroll, för dem var det en lek. För dem spelade det ingen roll om det flög upp eller ner 20 meter de överlever i alla fall. Vi visste att vi inte kunde stiga mer än 10 meter i minuten eller sjukna utan att tryckutjämna. Våra öron skulle förstöras, våra lunger sprängas, säkerhet var viktigast av allt. Min dator på armen försökrar mig om att allt är ok innan vi båda hugger tag i en högre sten på bottnen.
Strömmen är så oerhört stark att vi båda måste hålla oss kvar med all kraft vi har. Vi gör ett försök att kräla framår, men misslyckas. Om jag släppte taget med en hand skulle jag inte ha tillräckligt med styrka för att hålla mig kvar.
Bubblorna från min regulator har ändrat riktning, de går nu vågrätt med havets rörelser och inte upp. Vi ser på varandra, vidöppna ögon, det var solklart, vida båda vad rädda till livet, nu var det allvar. Vi var tvugna att ta oss till närmare kusten för att kuna ta oss upp säkert.
Jag sträcker en arm framåt, letar efter något att ta tag i, hittar inget, jag förlorar kraft, jag kunde inte hålla mycket längre. Jag ser på datorn, 32 meter, över gränsen för normal dykning, jag hugger tag i sanden, jag var tvungen jag orkade inte längre, men sanden kunde inte hjälpa mig.
Jag känner hur vartenda sandkorn lämnar toppen av mina fingrar, jag kastas bakåt i en smäll, Chris släpper taget, han vet att det är viktigare att stanna tillsammans. Min kropp har ingen vikt, luften i min väst lyfter mig inte från havets djup. Med all kraft jag har kvar släpper jag vikterna runt midjan. Sekunder senare är de bortom synhåll. Vi färdas, vi flyger, vi forsar bort från kusten och vattnet blir djupare och djupare,

14.52
Chris har lyckats ta fatt i min väst och tillsammans börjar vi simma uppåt. Plöttsligt släpper han taget om min väst och sätter handen rakt över pannan, jag visste precis vad det betydde. Det var tecknet för en fena, en haj fena. Jag kastar huvudet fram och tillbaka över axlarna och ser snart vad han sett, en White tip Reef Shark, nej två, nej tre. De leker i strömmen och älskar det, simmar mot oss och vänder snabbt tillbaka, simmar bort och krockar med varandra, fram och tillbaka, det enda vi kunde göra vara att noga följa deras rörelser medens vi förflytta oss sakta uppåt.

14.55
5 meter, nu var vi nära ytan men långt ifrån räddning. Vi var tvugna att spendera 3 minuter på 5 meters djup för att undvika lung over expansion skukdommar eller dekompression sjukdommar när vi nått ytan som skulle kunna leda till död.
Jag kan fortfarande räkna till 3 hajar. Chriss och jag håller hårt i varandras västar och stirrar djup in i datorn på armen. Räknar varje sekund tills de tre minuterna är över. Chriss blåser upp en SMB, en ballong som fylls med luft från tanken på rygger. En markör för båten som ska hämta oss. Vi visste att vi var så långt ute i havet nu att detta var vår enda räddning. Luften flyger in i balongen och han trycker på knappen som släpper linan lös. Den börjar sin resa mot ytan, 5 meter var inte tilräckligt grunt. Inte ens luften i ballongen var stark nog att ta den dit, Havets stryka var ett faktum. Rullen i hans hand försvinner med ett ryck och ballongen försvinner under oss.
Pang, en av hajarna har huggt tag i balongen som smäller. Ljudet färdas snabbare under vattnet och det för med sig en otroligt smäll, som skrämmde hajen mer än oss. Han rycker till och simmar fort mot bottnen. De andra två är kvar.

14.58
3 minter har gått, jag spänner nackmusklerna och vi börjar vår stigning mot ytan. Solens styrka blir tydligare och tydligare men i otakt. Bubblor och små virvlar döljer sig strax under ytan, Det var solklart, vågorna vi skulle möta var extrema. Det vore säkrare att stanna under ytan men vi visste att vi då aldrig skulle bli funna och luften i våra tankar skulle gå tomt.

2 meter, 1 meter, jag trycker på knappen under min väst, den fylls med luft och jag skjuts som en ballong över ytan, Solens strålar bländar oss, var är vi, va händer, vad fan gör vi. Jag kunde inte tänka klart, maskenler ner över halsen. Vatten forsar över mitt ansikte, västen var inte tilräckligt för att hålla mig ovanför vågorna, Chris försvinner mellan dem, jag kan inte se horisonten, jag vänder mig om, var är Gili öarna. En våg lyfter mig upp, jag kan se bergstoppen skymmra i horisonten. Jag kunde inte ungå att bli chockad över hur långt vi färdats under ytan på bara ett par minuter. Hajarna under ytan var ett minne blott, de kunde vara en meter under oss, två eller borta, all min styrka gick till att hålla mig över vattnet.

Vi lägger oss på rygg och börjar paddla mot ön med fötterna, inget båt i sikte.

15.45
Vi har simmat i över en halvtimme, med förflyttas oss 100 meter i fel riktning, det fanns inget vi kunde göra som skulle föra oss närmare land. Den lilla energi vi har kvar använder vi för att veva vilt med armarna i hopp om att något ska se oss.

Chris vid min sida, vi små pratar.
- You ok?
- Yeah, you?
- Yeah yeah.

Det lilla ord betydde så mycket, jag visste inte hur han kännde men ordet var tillräckligt för mig att få den extra lilla energi till att sparka änn en gång med benet.

På min högra arm sitter en rittavla med en benna som fungerar under vatten, jag tänker tillbaka på stunden då Edwin berätta om dykaren som fastnat i en lina på 20 meters djup. Han visste att han inte skulle kunna ta sig loss så han band linan hårt om kroppen, då visste han att något skulle hitta honom och havets kraft lämna honom ifred.
Jag ser tillbaka på tavlan, den har bara platts till ett fåtal meningar, vad skulle jag skriva om luften i min tank började gå tom. Jag ser på datorn, 70 bar. Det skulle räcka mig en halvtimme med lite tur.
Jag spottar ut vattnets som vågen fört med sig över ansiktet, ser mot Chris som änn en gång viftar med armen.

16.05
Havet känns som min vänn, jag är en fisk, jag är ett med havet, rädsla blandat med en konstig känsla av lättnad. Jag önskade att Chris inte var vid min sida, jag kännde ju inte honom, jag hade bara träffat han i några dagar och min uppfattning av honom var svag.
Han vänder sig mot mig, tomheten i hans ansike säger mer änn tusen ord, han försöker säga något men vattnet sköjer över honom och orden försvinnar under ytan. Han ger upp lägger sig på rygg och ser mot horizonten. Med ett ryck cänder han sig om igen, ser mot mig, hans kinder är röda, hans läppar ändrar form, hans ögon vitt öppna, han utryck är annorluna. Jag ser hopp, jag ser lättnad, varför, hur kan han vara possitiv, vad tänker han. Vad går genom hans blod ådror som ger han kraft nog att lyfta armen änn en gång då han för en sekund sedan gett upp allt hopp och get livet sitt i havets hand?

- Hey, Over here. Heeey, Over here!

Han viftar nu febrilt med armarna, jag vänder huvudet I samma riktning. Det är Edwin, Han står på taket av båten med ett leende. Ett leende sombetydde så mycket mer än vad det var.
Vi var hemma.

På väg tillbaka mot Gili sitter jag och pratar med Edwin.
- So Edwin, there´s something I have to say.
- Oh, yeah, what´s that?
- Tomorrow…
- Yeah, fortsätter han I väntan på mitt svar.
- Tomorrow I´ll start my next course, I want to train for 3 months to become a Dive Master.