Paranoja eller paranoid skulle vara orden som best beskrev början av mitt nya äventyr I central amerika. Det hela skulle börja i Caracas, Venezuela och slutligen ha ett slut i Mexico, två månader senare. Men efter bara fem minuter in i Caracas började jag se slutet av tunnlen.

Här följer en oförglömmlig historia från hur jag skulle starta med extrem hemlängtan första dagen i Venezuela, men en vecka senare ha passerat 12 skarpt beväpnade gränskontroller till "The world capital of drugs" med hjärtat i halsgropen och en enkelbiljett hem i vänster bakficka. För att slutligen känna mig som en kung i paradiset.

Efter att ha njutit av två veckor i Peru var det dags för starten på ett nytt äventyr genom central amerika. Efter att ha lämnat en liten del av mitt hjärta kvar på Inka folkets ruiner i Machupichu var det med tunga steg jag lämnade gänget i Lima och tog min enkelbiljett mot Caracas, Venezuela i bruk.

På flygplatsen fick jag första smällen. Efter dålig efterforskning visade det sig att den svarta marknadens växlingskurs i Venezuela kunde ha gett mig dubbelt så mycket för pengarna.
Efter en 2.5 timmars taxiresa i något som känndes som en traktortur på en nyplogad åker genom Venezuelas huvudstad anlände jag hostellet som skulle visa sig vara en mardröm. Jag var den enda övernattande och att området som klassificerats som en av dem värsta i Syd Amerika gjorde inte saken bättre. Utanför fanns det en polisstation, vilket dock var en trygghet.
Skitsnack. Polisen i Venezuela är så korrupt så till och med Lonley Planet skriver om detta hostellet som en platts där du blir överfallen av poliser efter skymning och den enda utvägen från när du står med armarna mot väggen är en muta över ens förstårlighet.

Ett par timmar senare fick jag mitt första ljussken på dagen då jag såg en ensam tysk sitta och mumla för sig själv på varandan. Kanske jag pratade för mycket, kanske han hatade mig men vid tilfället sket jag i vilket. Jag var så glad över att jag inte var ensam i denna värld att jag babblade på allt vad jag kunde och till slut fick jag frågan jag hade hoppats på.

Vill du hänga med oss vidare?

Yes, tänkte jag. Min plan var Isla de Margarita, men jag ville inte resa själv så oavsett vad han samt hans senare anlända vänn hade för planer så var jag "inn".
Vad jag inte visste var att jag nu hade gett mig in på en resa tilsammans med Hitlers arvingar.

Planen visade sig vara en sydlig övergång till Colombia. Det finns tre övergångar till Colombia via land och ingen av dem är rekomenderade av någon resetidning i denna värld, men dem som har gjort det har en merit för livet. Det första som slog mig var mina minnen från Johannesburg.
Jag spenderade en dag tilssammans med tysken i Caracas med konstanta försök att hålla en konservation. Redan nu började jag fundera på vem han egentligen var. Han ville inte prata, inte lyssna eller göra något över huvud taget. Han själv hade varit i Venezuela ett år tidigare och visste var han var på väg men antaglien inte varför. Om du frågar mig visste han nog inte ens vad han hette i efternamn. Nästa kväll begav vi oss till bussterminalen tilsammans med hans nu anlända andra tyska vänn, förmodligen den enda vän han har.

Merida, Venezuelas mekka för extremsport var destination och vi anlände nästa morgon. En ny stad, nya möjligheter tänkte jag, trotts att tvekan och osäkerhet döljde sig bakom varje tanke.
Första dagen spenderade vi gåendes runder i staden. Hela tiden försökte jag tänka på samtalsämnen som kanske skulle kunna intresserada dem, men det var väl dumt tänkt av mig. För dem hade säkert inga intresse. Kortspel tänkte jag, det gillar ju alla som reser.

Kan ni några kortspel?
- Nej
Vill ni lära er?
- Nej
Skit i det då.

efter en någorlunda konstig kvällsmat satt vi dag 2 på en restaurang, återigen utan att säga ett ord till varandra. I helvete heller tänkte jag, tog upp kortleken, delade ut kort utan att säga ett ord och slutligen sa.
Ok, så här går det till. Jag förklarade reglerna och började med att lägga ut ett kort för att se om det skulle leda till någon reaktion. De såg på varandra och jag kan bara gissa vad som gick genom deras tankar. "hvem är han" sakta med stor osäkerhet lade han ner sitt första kort. Jag sken upp som en sol. Det var som att se en ett åring för första gången koppla ihop två legobitar. Grattis, tyskland.
Trotts detta framsteg var resterande dagar i Merida, en mardröm. Oavsett hur mycket jag letade kunde jag inte så något ljus i slutet av tunnelen. Jag hade hämlängtan, saknade mitt jobb, mina vänner och hatade alla i min närvaro.

Det första nerslaget var ett faktum. Det som vi alla ensamma resenärer fruktar och alla vet är oundvikligt hade nu slagit slag i mig. I efterhand ser jag på det med ett leende, men vi som har vatt där vet alla hur jävligt det är att känna sig som den enda människan på jorden. Det får en samtidigt att tänka på hur lyckligt lottad man är. Lycka är något som många av oss tar för givet. Nästan varje dag vaknar vi upp och är glada och om vi har en dålig dag tar det inte långt tid förrän någon av våra vänner har vänt på pannkakan. Men när du verkligen känner dig ensam i välrden och ser hur människor runt om kring dig är lyckligare änn någonsin trotts fattigdom, sjukdommar och övriga problem inser jag samtidigt hur bra jag har det. Vänner konstant i min närhet och en familj som älskar mig. (Hoppas jag =)

Oturen skulle snart få en vändpunk. Precis som jag visste att min första motgång var oundviklig visste jag också att det fanns en öppning någonstans. Jag hade stor osäkerhet över en ingång till Colombia, men jag visste också att det var ett måste för att komma mig vidare genom central Amerika då jag absolut inte ville ta mig tillbaka till Caracas.

Planen var nu att jag tilsammans med tyskarna skulle ta mig genom den södra övergången till Colombia för att senare anlända Buraccamanga där jag antagligen skulle spenderat en dag eller två för att senare fly tysklands härskar ättlingar.

Pang, där kom ljuset i tunnelen jag så desperat letat efter. En Australiensare vid namn Brendan anlände posadan där vi bodde. Utan att att tänka frågade jag honom var han var på väg.
-Jag ska ta norra övergången till Colombia mot Santa Marta och sen vidare till, STOP
I`m inn.
Två minuter senare hade jag packat väskan och lämnade de underbart trevliga tyskarna jag nyligen träffat. De frågade efter min facebook adress, tror du jag gav dem fel adress eller?

Jag var dock fortfarande osäker på övergången till Colombia, trotts att de backpackers jag mött under mitt liv som har gjort det utan problem och predikar samma sak så var jag fortfarande lite osäker. I bakhuvudet finns alla dessa råd från resetidningar samt mammas ekande ord.

Allt skulle dock visa sig vara en av de coolaste upplevelserna på länge. De sista stegen över gränsen tog vi gåenes vilket var en otrolig känsla.
Men det började med en bussresa till Maracaibo, norra Venezuela där tanken var att vi skulle ta en buss hela vägen över gränsen och vidare till Santa Marta, Colombia, men så var inte fallet då det inte fanns någon sådan buss. Vi hoppade in i en "Por Puesto" som är samma typ av koncept som den buss jag tog i Johannesburg. En privat förare som man betalar en liten slant till och en så full buss som möjligt. Men det innebär också att det endast är lokalbefolkning och flyktingar.

Trotts att vi i princip inte pratade ett enda ord spanska förstod jag ganska väl när en av machu killarna omborg försökte para ihop mig med en av de unga tjejerna ombord. Efter någon timme började jag och Brendan njuta av vårt äventyr mot Colombia, Vi sjöng till deras konstiga musik. Det lilla vi kunde höra efter att hjärnan filtrerat bort oljudet från hålet i avgasröret samt alla skramlande lösa delar på traktorn, förlåt, bilen.
Det var faktiskt en ganska underhållande bussresa, Venezuelarna ombord var extremt hjälpsamma och hjälpte oss med diverse militärer vid alla checkpoints samt mutor för passkontroll och diverse stämplar i passet. Slutligen anlände vi gränsen och fick vår inträdes stämpel till Colombia.

Det var ett historiskt ögonblick.

Santa Marta som var vårt första stopp i Colombia hade förutom ett lyxigt hostel inte så mycket att erbjuda, redan morgonen efter gav vi oss vidare till Tatanga, en liten liten by utanför Santa Marta med en kort badstrand fylld med restuanger längs strand promenaden.

Vi hade nu bestämmt oss för att ta vårt dyk certifikat. En tanke jag haft inför min resa men med mål att genomföra i Beliz eller Honduras där jag visste att priserna var låga. Vad jag inte visste var att Colombia var billigare, faktiskt det billigaste landet i världen att ta dyk certifikat på. Helt perfekt.
Vi började vår första dag med en tre timmars video, sedan rätt i plurret med dyk utrusting för en kommande timme med övningar under vatten.
Efter Colombiansk frukost dagen efter var det dags för nästa två dyk ner till 12 meter.
Men det var inte förrän dag 3 som jag verkligen började njuta av vad jag hade gett mig in på. Efter många frågetecken under vattnet de två första dagarna började jag nu få egenkontroll över mina långa ben och stora simfötter, vilket resulterade i avkoppling under vattnet. När vi slutligen kom ner på 20 meter fick vi se ett vackert undervatten paradis, med stora krabbor samt ett extremt färglatt djurliv. tre dagar efter start klarade jag provet och certifikatet ligger i väskan.

Sierra Nevada (Nevada Öknen) har trotts sitt namn mycket att erbjuda. Hur kan en öken ha så mycket att erbjuda? Att stå helt öde i en öken skulle antagligen vara ganska händelselöst, men tankarna skulle ha flödat vilt. Denna öknen består dessutom av djungel och inte konstant sand, med aktiviteterna är det samma. Inget alls med andra ord.

Efter att a fullfört dykutbildningen kännde vi att det var dags för lite lugn och ro. Ända sedan jag började min resa den 13 mars har jag egentligen inte haft en enda dag där jag bara kan sitta och inte göra något som helst.
Tidigt på morgonen begav vi oss ut till stranden där vi skulle hoppa på en båt som skulle ta oss en timme längs kusten till National Parken Tarona inom Sierra Nevada öknen.
Ute på havet fick vi höra att det var storm väder vilket innebar extrema vågor. Innan kapten startar motorerna, kryssar han bröstet och ber till gud. Efter en kort chock hör jag hur han startar motorerna och efter en millisekund trycker han iväg 2x400 hästkrafter mot havet.

Eftersom det endast var jag och Brendan på båten flög vi över vågorna och en timme senare var jag täckt med blåmärken.
Vi möts dock av några av de vackraste stränderna på vår planet. Efter en timmes tid inser jag vad denna platts har att erbjuda. Det är inte det fantastiska badvattnet, kritvita stränder, eller den oerhört vackra omgivningen.

Soul finding is what I would call it.

Detta är platsen på jorden där du kommer för att söka ro och rensa din själ. Det är så oerhört stillsamt och det finns ingen turist på mils avstånd. Sovplatserna består av hammocks 20 meter över havet med utsikt mot det caribiska havet mot norr samt Sierra Nevadas, berg, djungel samt fantastiska vild liv mot söder. Att somna och vakna på en bergstopp med denna utsikt samt havets ständiga brus är en helt obeskrivlig känsla.

Två dagar här och du är en ny människa med millioner nya idér, tankar och visioner.

I found heaven on earth

Next destination: Panama City