National Geographic satt i samma båt två år tidigare. Trotts deras expertis och moderna utrustning kunde de inte finna bottnen på den nu inaktiva vulkanen i Nicaragua. Landet med flest vulkaner i Nord och Syd America efter Peru. Efter otaliga försök tog dem beslutet att ge upp efter att ha nått över 200 meter under ytan.
Det dem inte visste var att två år efter att dem gjort alla dessa fösök skulle det sitta en svensk och en engelskan i en 2 meter lång jolle och med maximal ovetande om vulkanens krafter. I stålande solsken satt dem och njöt av kall öl som snabbt blev varm, tilsammans med ytterligare en engelskman tätt intill i den blå kajaken.

När solen gjort sitt för dagen och transporterna från vulkanens inre började ta slut tog de tre männen det snabba beslutet att ta sig tillbaka mot land.

Vulkan kreatern som har en radie på cirka en kilometer skulle dock visa sig ha sin egen vilja. Vid mörker ökar vinden och med vinden vågorna. En två mans jolle med en kajak paddel samt en vanlig paddel har dock inte mycket att säga till emot när det kommer till naturens krafter. Ganska snabbt förstod de tre pågarna att de fem minuter det tog att ta sig ut skulle inte räcka till att hinna bussen då två timmar på sjön får en två meters jolle att drifta ganska långt. Motvind och vågor gjorde inte saken bättre, för att inte tala om den nu svidande solbrännan som inte gick att ungå. En extra timme innan solen slutligen nått horizonten skulle inte göra huden mjukare. Blågul eller vitröd, spelade längre ingen roll, de delade nu den gemensamma färgen röd från topp till tå.

Med en mann på rodrett prövar den andre desperat att få bort vågornas inflytande i båten. Sjösjuka var för mesar, men vattnet var ovälkommet. Då en spann hade varit guld hade de två pågarna endast ett tomt 6 pack att tömma båten med. I hopp om att båten ej skulle ge vika till vågorna eller mörkrets närmande kännde de hur tiden flåsade dem i nacken.

Vågora skulle inte ge vika, slutligen togs beslutet att åka med vågorna tills de nått lugnare vatten och därifrån långsamt ta sig längs kuststräckan tillbaka till där bussen nu skulle ha lämnat kreatorns kärna för att nå säkrare land.

Med en orörlig hud samt träningsverk som efter ett 4 mils maraton efter en lång kväll på fyllan ankom de land där ett gäng skrattande galningar satt och väntade. I en lyckogest hoppar svensken ur båten in i det ljummna varma färskvattnen utan att inse koncekvenserna för den stackars engelskmannen som allredan sitter med vatten upp till knävecken från vågornas vilja. Båten klarar nu inte längre tyngden och välter i en hastig gjest och tar engelsk mannen med sig.

De tre idioterna heter Carl, Max och Jack.

Såhär började vårt äventyr i Nicaragua, Vi hade besegrat naturens krafter. Det svarta hål som National Geographic konstaterat fick förbli hungrit, tomt, längtande efter en syn på världen ovan. Efter ett par häftiga utekvällar i Costa Rica, var detta vår första aktivitet i Granada, Nicaragua. De två engelskmännen har med tiden krypit närmare min vänskapskrets och vi närmar oss ett oslagbart team. Min ovisshet om de engelska fotbolls lagen har dock inte visat sig vara till min fördel då supporter tröjer vajar stadigt över sängkanterna.

Lika snabbt som mitt äventyr med Max och Jack började, slutade det också lika fort. Vi spenderade några dagar i Granada, vilket var en helt underbart vacker stad. Urgammal kultur, med bevarade byggnader i färgglada färger. Europeiskt insperarade gator med transport system i form av häst och vagn. Här lever traditionen kvar. Efter en avslappnande dag i vulkanen bestämmde vi oss för lite aktion.

Bo Petterssons linbana hemma i Snälleröd kan numera slänga sig i väggen. Från trätopp till trätopp slängde vi oss ut över junglen, upp och ner, inn och ut, superman, you name it. De enorma träden höjer sig en bra bit upp över marknivån och tar dig längs sträckor på 300 meter. Totalt denna dagen åkte vi 3 kilometer linbana, ett härligt förmiddagäventyr.
Jag fick även mött en kille från Scchweitz som nyligen skrapat upp båda armar och ben till oändliga smärtor, från en aktivitet jag senare skulle kasta mig ut för.
Men innan det var det dags för en båttripp i Laguna de Nicaragua, som jag tror att den heter, Idag med solskyddsfaktor 60 + efter gårdagens misstag. Central Amerikas andra största insjö, med en vulkaniskt ö samt den enda sjö i världen med färskvatten haj. I utkanten av Grenada finns det 356 små öar, lika många som det finns dagar på året. Alla med ursprung från vulkanens inre. Här huserar några av det dyraste och lyxigaste villorna i Central Amerika och innehåller någr av de snoffsigaste kaffe odlare, öl bryggare, medens en av öarna är bebodd av diverse arter apor. Ön är endast 15 meter lång och 10 meter bred men har trotts det en habitation på 5 apor. Eftefsom apor inte simmar kan de inte heller stämpla passet och bege sig till nästa ö. Efter en lång runtur i det som skulle kunna kallas för en tropisk skärgård tog jag tilsammans med en kvinnlig medbrottsling en simtur mellan tre av öarna i hopp om att hajarna var på andra sidan sjön, vilket de också var, annars hade min dagbok slutat någon stans på förra kapitlet.

Efter våra dagar i Granada tog vi bussen vidare till Leon, gränsar till Honduras och Stilla Havet, alltså på nordvästra sidan av Nicaragua. Leon skulle visa sig ha samma fantastiska kulturarv som Grenada med med en dock mer slitsam yteriör. Efter ett kyrkbesök som slutade i mer eller mindre katastrof då vi ovisshet om varför kyrkan varit fullsatt gick runder i vår stillhet och fotograferade dess vackra målade väggar och tak. Efter några onda blickar skymtade vi en likkista vid altaret. Nu letade vi inte målningar längre utan nödutgångs skyltar.
Efter detta smärre misstag och Leon´s mindre intresanta utbud var vi nöjda med vad staden hade att erbjuda oss, dock fanns det ett stopp till i mina tankar. "Vulkana Boarding"

Att jag älskar att stå på skidor är en sak, men detta sker vanligvis på snö och inte på en aktiv vulkan. Denna dag skulle inte bara börja med en någorlunda annorlunda aktivitet. Redan tidigare på morgonen fick jag min första smäll. Jack och Max eller skitstöfflarna som dem nu kallas fick en idé om att sticka vidare utan att nämna det, detta efter att jag trott att vi kom bra överrens. Dock ett vanligt fenomen i backbacker världen men lite otrevligt att inte säga något. Antagligen kunde de inte hantera Vikingar.
Morgonen började allstå 07.00 då jag upptäckt att de båda sängarna var tomma. Jag gick vid reseptionen för att se om de checkat ut, vilket de hade. Satt mig ner längs polens kant och funderade på vad mitt nästa steg skulle bli. Sittandes under palmblad blir jag bemött av ytterligare en engelskman jag mött dagen före och i hans iver om att hitta en reskamrat börjar en konversation snabbt att ta plats. Efter en snabb utredning om dagen som skulle komma fick jag höra att han skulle hoppa på det som kallas för Vulkano Boarding. En någorlunda annorlunda aktivitet men ett måste då du besöker Nicuragua eftersom detta är den enda av sin sort i världen. Efter att ha blivit någorlunda skrämd av Sweitzarens flammade skrapsår över de största delarna av kroppen var det trotts detta något äventyrslystet inom mig som sa, go for it. I ett förhållandevis orolig och evetande sinnes tillstånd efter att ha blivit lämnad och nu stod inför nästa beslut tvekade jag inte och inom fem minuter satt jag på flaket på jeepen som nu skulle ta oss 1 timme gjenom junglen upp mot vulkanens topp.

Under vägen tid insåg vi att vi facktiskt hade ganska mycket gensamt och i vårt båda letande efter nya reskamrater smälte vi sakta men säkert ihop vår resplan och vips så var resan igång igen, denna gång med nya mål. Tillsammans med Max och Jack var det El Salvador och Guatemala före en vecka i Belize som var målet, Nu var det El Salvador och surfing på stilla havet som var planen. Innan dagens slut skulle planen dock ha ändrat sig e tredje gång.

Vulkanen som först hade sitt utbrott för cirka 160 år sedan har sedan dess haft flertalet utbrott och det senaste var i början på 2000 talet. Cato Negro, Svarta kullen som den heter är fortfarande täckt med svart lavasten eftersom den fortfarande är aktiv kan heller ingen vegitation ta plats. Efter några års utvecklande har en grupp människor kommit fram till att det går att åka kälke ner för vulkanens 50% lutning. En skidbacke som skulle kunna liknas med en svart ++ backe. Att åka skidor nerför skulle förmodligen sluta med katastrof oansett kunskapsnivå. Ett väärldsrekords försök på cykel gjordes för några år sedan vilket som anat slutade i total katastrof. Kälkrekordet håller dock måttliga 82 kilometer i timmen.

Efter en fesjummen vandring upp längs vulkanens yttre når vi toppen med uusikt över gräs slätterna mot öst samt Stilla havet mot väst. Detta samtidigt som vi inpregneras i den ökända sura eggdoften fråns vulkanens pyttrande mitt. Efter att ha slängt på oss oranga overaller och svetts glasögon med absolut max 10% gjenomsynlighet gjorde vi oss redo för att kasta oss ut längs vulkaanens kanter. Efter att ha sett gruppen före oss försvinna ner i rusande fart med vurpor hit och dit och slutligen försvunnit ut över kanten som avskiljer dig från synen till botten av vukanen, var det vår tur. Kanten som avskiljer dig från bottnen innebär helt enkelt att du inte ser bottnen och har alltså ingen aning om vad det är du är på väg att göra.
Snällt frågar instuktören om någon är frivilligt till att börja och reaktionen är som väntat, alla tar ett steg tillbaka. Jag var så rädd så att jag höll på att göra i byxan men av någon korkad anledning tänkte jag. Just go for it.

Att åka skidor är en sak, jag vet vad jag har att vänta mig, nu skulle jag sitta ner på en kälke, åka ner för en backe som jag aldrig hade gett mig inpå med snö som underlag och skulle bli totalt uppäten av om jag föll av min kälke. I min sinnesförvirring tänkte jag att adrenalinet som nu flödade vilt tillmammans med rädslan endast kunde koncentreras igenom att slänga mig ut för backen.

Jag satt mig på kälken, satt ner fötterna för att hålla mig stilla och lyssnade på säkerhets instruktionerna från instruktören framför mig som endast verkade som ord ur tomma intet. Det viktigaste var att hålla balansen, och inte sätta ner fötterna för att bromsa. För om du gjorde det skulle ditt ansikte fyllas med sten och en vecka senare skulle du fortfarande borsta stelnad lava ur tänderna.

Tre, två, ett, GO GO GO!!

45 sekunder senare sitter jag på bottnen av vulkanen med ett kålsvart leende och kalsoner fulla med aska. Det som tidigare skrämt vettet ur mig var en fruktansvert grym upplevese. Efter att ha konstaterat att inga hastighetsrekord skulle brytas idag i fykt för livet var min plan att lägga all min vikt på bromsen som består av mina ben. Men redan efter 1 sekunds åkning inser jag att det är kört. Synen som alredan var nersatt med 90% försvann totalt då fötterna nådde marken eftersom aska, steen och allt möjligt skit flyger upp längs ansiktet, in i kläder öron och mun. Vilket innebar att jag nu, som fruktat fortfarande borstar stelnad lava ur tänderna.
Att bromsa var alltså en dum idé. Så med ungefär noll syn flyger jag utför kanten som tar mig i 50 kilometer i timmen ner för en rent utav svart backe och jag älskar det. Rädslan och ångesten byts inom millisekunder, trotts den verkliga faran mot pumpande adrenalin och de 45 sekunder det tog att komma ner känndes som att ta vägen till helvetet för att slutligen sakta sväva mot himmelen igen.

Jag sitter nu på en av de minsta öarna i världen som fortfarande är bebodd. Bay Island utanför Honduras kust, med endast två veckor kvar av Central Amerika innan jag tar flyger från Mexico City, förmodligen till en av det grymmaste upplevelserna jag någonsin kommer uppleva gjenom hälften av USAs stater i bil.

Bay Islands heter ögruppen som består av en huvudö samt två mindre öar. Det finns endast en sak öarna är kännda för. Utanför där jag sitter nu breder sig världens andra störsa barriär rev, efter "The Great Barrier Reef" Australia. Då är det ganska uppenbart att dykning och dykning är vad du syttelsetter dagarna med. Några av de mest otroliga synerna du får uppleve med dykning. I morgon börjar jag min Advanced Open Water course vilket är uppföljaren till den första som jag gjenomförde i Colombia. Efter detta fortsätter jag med Specialised Wreck course där jag tar mig ner till 30 meter och lär mig hur man efterforskar ett sjunket skepp. Ivkäll ska vi fira att 10 Irska tjejer alla blivit placerade på jobb när det återvänder hem. Innan dykningen börjar i morgon tar jag mig med hjälp av en 4-hjuling runt vår ö för att utforska alla dess stränder, dyk platser, snorklingsplatser och livsnjutar platser.

Innan vi gräver oss in i vart jag befinner mig nu, och vad som komma skall är historien om dagen då allt gick åt helvete men slutade med det bästa möjliga resultatet fortfarande ett misterium.

Efter att ha slutfört kälkturen längs vulkanen bestämmer vi oss tillsammans med två tjejer från Canada att ta turen ut på byn. Tjejerna som är från Qubeck pratar dock måttligt dålig engelska vilket gjorde konversationerna till mindre smärtfritt. Men en Mohjito i baren kostar 4 kronor så det var inte så viktigt att prata. Pinnespel på över en meter blev snabbt en hobby under kvällen och efter att ha stött på 3 irska tjejer som jag möt tidigare under resan bestämmer vi oss alla för att gå ut tilsammans. Under spelets gång hade jag dock varit lite för uppgiven av mig själv och nämnt att om jag förlorade skulle jag utföra valfritt straff bestämmt av tre irska tjejer, vilket jag självklart gjorde. I hopp om att straffet skulle innebära en färsk tappad Guinnes från Irlands bortglömda källare fick jag mig en käftsmäll då dommen fall. På baren där vi satt skulle jag med inlevelse utföra en kärlekssång till utnämd tjej inför 100 tals åskådare. Tanken var att det skulle vara så pinsamt som möjligt och det var precis vad det var.

När soluppgången närmade sig får jag dock en fråga som rör runt allt i mitt huvud. Då jag tidigt på morgonen blivit totalt utkastad av två Engelsk männ, hoppat på, förmodligen den galnaste aktiviteten Central Amerika har att erbjuda och bestämmt mig för att ändra resrutten totalt på bara minuter stod jag åter igen för ett avgörande beslut. Ska jag åka till El Salvador, Ska jag åka själv, Guatemala, Honduras, Belize, med en engelskmann eller ska jag skita i allt. Följa med tre Irska tjejer i en grupp av 10 Irska tjejer till Bay Islands, en 2 dagars buss resa längre bort?
Eller som tjejerna fint sa det, Take a chance!

Då jag sitter där med ett beslut som verkar omöjligt att slutföra tänker jag på dem sista orden jag fick av far innan jag lämnade Sverige. Bara kör!

So I went for it and I´m now in heaven after taking the ride to hell.