Igår hade vi en så underbar snorkeltur så det fick bli den sista. Vi vill behålla denna som det färskaste minnet av snorklingen på Perhentian. Allt klaffade. Solen stekte utan det minsta dis vilket får korallernas färger att framträda i sin bästa dager. Lagom mycket vind, inga stora vågor. Hela familjen på gott humör och sugna på snorkling, fyra paket fruktsallad nedpackade i ryggsäcken tillsammans med vinägern, vattenflaskan och sarongerna. Fenor, cyklop och snorklar i handen. Flytvästar på.

Första stoppet blev denna gång Shark Point. Utan något blodigt bete alls såg först Filippa och Stina en grå haj, ganska liten. Efter någon kvart till då ingenting annat än ljuvliga koraller, anemoner, clownfiskar och andra vackra fiskar i olika färger och former visat sig, kom en större, läcker grå haj simmande förbi. Hajarna är, till skillnad från de andra fiskarna, lite skygga av sig. Det går därför inte att hänga efter en haj under längre tid utan man får nöja sig med en snabb skymt. Alla hann i alla fall se hajen, och tjejerna såg ett par hajar till dessutom.

Efter Shark Point åkte vi till stället med havssköldpaddorna. Vi satt kvar i båten en stund och spanade (kristallklart vatten, botten syns på vissa ställen trots att det är jättedjupt). När vi fått syn på en sköldpadda hoppade vi i. Eftersom vi nu blivit ganska rutinerade på det här, var vi först på plats i vattnet vid sköldpaddan. De andra turisterna hamnade i bakvattnet, och vi fem simmade med sköldpaddan i säkert fem minuter! Barnen vet att de inte får röra vid den, och det gjorde de inte heller, men jag fick dra tjejerna i benen lite grann för att de inte skulle komma för nära. Det sista vi vill är ju att skrämma eller stressa en havssköldpadda. När de simmar svävar de fram och använder frambenen som vingar som de sakta rör upp och ner, som om de flög. Det ser fantastiskt ut. De simmar i ungefär samma tempo som vi gör, vilket gjorde det lätt att hänga med (Matte brukar bogsera Emanuel, det går enkelt eftersom han har fenor). Efter en stund siktade sköldpaddan mot ytan och vi backade undan för att ge den plats att komma upp och andas. Den var jättesöt i ansiktet när den tittade upp ovanför vattenytan. Där uppe drog den ett djupt andetag, och sedan ner igen. Nu skulle den ner till botten och beta lite mera, så vi vände tillbaka till båten. Vi var alla helt tagna av upplevelsen. Detta var en ganska stor sköldpadda, men inte den största vi sett, kanske en dryg meter över skalet.

Vi åkte vidare till ett ställe med inte alltför djupt vatten och fina koraller. Där såg vi "grisfiskarna" igen, eller Bumphead Parrot fish som vi nu har lärt oss att de heter. Denna gång såg vi inte så många och de var inte så stora som de vi sett tidigare, men de var mäktiga ändå och nu i solen glänste de vackert i blågrönlila. På nätet har jag sett att de kan bli 1,3 meter långa och väga upp till 46 kg. Googla gärna på Bumphead Parrot fish och se bilder på dem, för det går inte att beskriva hur de ser ut i ansiktet! De använder sitt tryne till att banka sönder koraller för att få dem i hanterbara bitar (de har i och för sig ganska kraftiga tänder också, ungefär som hästtänder). När man ligger och snorklar ovanför en sådan fisk, hör man tydligt hur den knaprar på korallerna. Det är många andra fiskar som också knaprar. En fisk bet Matte i ryggen förra veckan. Stina har blivit biten i rejält i tån, och Filippa blev biten i dag. På en del ställen där man simmar får man använda händerna som vindrutetorkare framför sig och vifta bort fiskarna för att kunna ta sig fram. Det är helt otroligt mycket fisk och nyfikna är de. Vi avslutade utflykten i går med att stanna till vid en liten paradisstrand där vi åt frukt och vilade lite, och några av oss snorklade lite till medan några andra av oss föredrog att ligga och sola på en sarong och fortsätta äta frukt.

Efter lunch i går var vi nere på stranden igen. Vi var alla lite trötta, i synnerhet den yngsta i sällskapet, som förde en hel del oväsen (mycket milt uttryckt, alltså) över att gungan som hänger där i ett träd var upptagen av en farbror som satt på den och pratade med sin kompis som låg i hängmattan bredvid. Emanuel tittade så argt på mannen att han blev osäker och frågade vad det var som var fel. Vi berättade att Emanuel ville ha gungan, och mannen, som visade sig vara väldigt trevlig och från Indien, Kerala närmare bestämt, inte bara överlät gungan till Emanuel utan lyfte upp honom i den och satte igång att gunga honom också. Vi tjejer låg kvar på våra saronger och försökte kontrollera skrattattacken. Vilken syn det var, den snopne Emanuel som fick som han ville och mer därtill, satt alldeles stel i gungan och försökte förstå vad mannen från Kerala pratade med honom om. Det var egentligen väldigt skönt, vi hade inte bara fått tyst på gnället utan också en barnvakt. Jag hade gärna legat kvar på min sarong och njutit en stund till men jag tyckte lite synd om Emanuel så jag gick fram till dem ganska snart. Det blev en trevlig pratstund med dessa båda indier som arbetar med service av hissar i Singapore för att försörja sina familjer som är kvar i Kerala.

I dag har vi haft en lugn och skön sista dag nere vid stranden. Vi gick längs stranden till pizzastället för att äta middag eftersom vi känner att vi inte längre får ned den malaysiska maten här. I morgon startar den allra sista etappen på resan, vi åker till Bangkok!

Titta förresten här vem som snorklar utan simring nu!