Vi anlände till Bangkok på kvällen, trötta efter en heldag på resande fot. Känslan av lugn infann sig genast. Redan vid flygplatsen känns det att här, här är det ordning och reda, och leve kungen också ("Long live the King", som det står skrivet i gigantiska bokstäver längs med hela den nya flygplatsbyggnaden, sätter liksom stämningen här)! Taxiresan från flygplatsen gick smidigt, det var ganska sent så trafiken hade lugnat sig något även om det var stopp lite här och där. Hotellet är jättefint. Vi fick en svit med två sovrum och ett vardagsrum (och två badrum, tre tv-apparater, två kylskåp varav det ena nästan lika stort som hemma, köksbord med stolar och två tv-fåtöljer med fotpallar… Kan vi stanna här, tro?)

I förrgår spenderade vi nästan hela dagen på MBK, det största köpcentrat här. Vi åkte till och från MBK med skytrain, ett väldigt bekvämt sätt att förflytta sig i Bangkok. Det kostar kanske för 5 personer lite mer än att ta taxi, men man kommer fram snabbt och lätt. Resan mellan Sathorn och MBK (en resa på ca 7 stationer) kostar 30 bath per person (7 kr) vilket man gärna betalar. För de som var i Bangkok på 90-talet kan jag berätta att det gamla Tokyu har förvandlats till ett NK och hela MBK innehållande hur många affärer som helst har blivit som gamla Tokyu upphöjt till valfri siffra, inte vet jag, hur stort som helst! Utbudet var inte det jag hade hoppats, inte priserna heller, faktiskt. Priserna var sådär så man inte är riktigt säker på om det är kopior eller äkta vara. Snygga och sköna var jeansen i alla fall. Vi var på MBK en sväng även i dag, och handlade lite till men vi har faktiskt pratat om att Ullared står sig mycket bra i konkurrensen, eftersom man där hittar kläder man kan använda, i stället för att mötas av hundra affärer med linnen som det står Singha på eller något liknande. Frågar man mig så skulle jag säga att Kuala Lumpur och Kota Kinabalu är mycket bättre shoppingstäder än Bangkok nuförtiden.

I går började vi dagen (efter en lyxig bufféfrukost med omelettkock förstås) med att åka på klongerna. Det var uppfriskande och jätteintressant att se hur man kan bo alldeles vid kanalerna. Man blev nyfiken på att veta mer, till exempel satt jag och tänkte mycket på hur det är att bo här med småbarn. Undrar om det är mycket drunkningsolyckor eller om man har anpassat sig så att det går bra. Vi såg inte så mycket människor vid husen, men det hängde mycket barnkläder på tork. Hur ser det ut inuti hemmen? Och åker man verkligen båt dit man ska eller går man ut andra vägen? Nu hade vi inte tid med en fördjupning i ämnet livet vid klongerna, utan vi hoppade av båten vid Wat Po, och promenerade till Grand Palace där vi beundrade mosaiken och guldet. Mattias som tidigare blivit lovad att slippa denna typ av aktivitet, gav med sig för Filippa som tyckte det var allmänbildande att besöka ett av de kändaste palatsen i världen. (Han uttryckte dock med hela sitt väsen att det inte var någon favoritaktivitet.) Vi tog därefter båten tillbaka längs Chao Phraya till Sathorn Pier som ligger nära vårt hotell (14 bath per person (ca 3 kr och 30 öre) ett överkomligt pris för en luftig transport utan köer).

Efter båtåkandet och palatsbeskådandet var vi ganska trötta, så vi tog det lugnt på hotellet några timmar (eller lugnt kanske är fel ord, de yngre barnen härjade vilt vid poolen. Det slutade med blodvite). Eftersom Stina ramlade och slog upp sina knän, och jag och hon skyndsamt fick gå tillbaka till rummet för omplåstring, missade vi tromben. Mattias och de andra barnen hade varit inne i ångbastun (kan någon förstå varför man vill ångbasta i Bangkok?) och missade också tromben, men när de klev ut ur bastun var det glassplitter över halva poolområdet, deras shakes hade blandat sig med poolvatten och vattenytan överhuvudtaget var över hela området fem cm över den tidigare poolytan! Hur snabbt detta gått till vet jag inte, men himlen hade i alla fall öppnat sig, blåsten hade vält bord och stolar och ur vattenlåsen pumpades vatten åt fel håll. Allt var kaos. Så skönt att bara kunna ta med sig barnen och smita in i lägenheten, trygg i förvissningen om att någon annan tar hand om röran.

På kvällen i går tog vi tåget två hållplatser till Patpong. Vi ville ge nattmarknadsshoppingen en chans. Vi köpte lite leksaker och mera jeans, men på det hela taget var det en ganska ointressant tillställning. Emanuel somnade jättegosigt i mina armar och vi satte oss på en trappa där han sussade och jag tittade på folk medan tjejerna sprang runt och kikade på krimskrams och prutade vilt. Det var faktiskt riktigt mysigt ändå.

Barnen och Matte fördriver nu de sista timmarna före hemfärd vid poolen. Klockan sju sitter vi i taxin och förhoppningsvis fastnar vi inte i trafiken utan hinner med planet som går vid midnatt. Vi har pratat om att det är lite märkligt hur man ställer in sig på den tid man har på olika ställen, så att när det väl är dags att åka vidare, tycker man oftast att det är precis lagom! Så känns det nu, precis lagom att åka hem efter den bästa semester man skulle kunna tänka sig! Nu säger vi som gubben i Mae Nam; Vely Good Bye!