Perhentian Island, sjätte dagen. Tiden rinner iväg snabbt, vi har redan passerat halvlek här. På Perhentian Besar (den stora av de två Perhentian-öarna) roar man sig med snorkling, badning, hängmattshängning, mp-3- och bok-solning, grävning i sand och icke-avancerade lekar såsom "Kom på ett djur på A". Och dykning!!

I går gjorde vi tjejer ett provdyk - jättespännande! Filippa och jag, båda över tio år, fick lov att gå ner till hisnande fem meters djup! Stina som inte fyllt tio ännu fick nöja sig med två meters djup. Vi startade i dykshopen med en genomgång av utrustningen och hur den fungerar. Det var massor av olika grejer man skulle sätta på sig, våtdräkt, viktbälte, västen med tuber och diverse slangar för olika ändamål, fenor och cyklop. Vi fick lära oss dykartecknen (som vi egentligen redan kunde!) och hur man tömmer cyklopet om det kommer in vatten, hur man släpper andningsregulatorn och sedan tömmer den på vatten när man satt i den igen, hur man med hjälp av sin vänstra slang fyller och tömmer västen på luft vilket gör att man stiger eller sjunker i vattnet, osv.

Efter lektionen i dykshopen var det dags att prova i vattnet. Vi åkte ut med dykbåten till en sandstrand där vi provade allt detta först i grunt vatten och sedan gick ner allt djupare. Vi hade var sin instruktör, och Matte var också med i vattnet i början och hjälpte till med översättning för Stina när det behövdes (vi andra hade fullt upp med oss själva). Stina och hennes instruktör var först nere i det djupa vattnet. De liksom bara försvann, Stina berättade senare att de gick igenom allting, busade och gjorde volter i vattnet med utrustningen, "kokade kaffe" och övade på att ta av och på andningsregulatorn under vattnet, och sedan stack iväg till revet där det fanns mycket att titta på. Stina är som gjord för dykning. Min instruktör kommenterade att hon var oerhört duktig och framåt för sin ålder. Jag kanske också var duktig för min ålder, jag vet inte. Men det flög genom huvudet på mig att om man inte dykt före 40, kanske man lika gärna kan låta bli…

Jag sinkade tyvärr Filippa en hel del eftersom allting krånglade för mig (inte var det jag som krånglade?). Det var ju tänkt att jag och Filippa skulle hålla ihop eftersom vi båda skulle gå ner till fem meter, så hon fick vänta medan jag gång på gång gjorde tummen upp (vilket inte betyder OK i dykarvärlden utan "jag vill upp!"). Jag kämpade med min ångest ett tag men sedan sa jag att jag nog inte ville dyka mera, tack ändå. Min instruktör lyckades med mild övertalning få mig att försöka en gång till, "föreställ dig att du är på en rolig plats, ett jättestort shoppingcentrum till exempel" . Sagt och gjort. Jag gled omkring nere i vattnet och tittade inte alls på fiskar och koraller utan försökte i stället låtsas att jag var tillbaka i Berjaya Times Square med den tjusiga interiören i krom och glas. Och försökte att inte alls tänka på viktbältet som hotade att dra ner mig i djupet för alltid. Det som fungerade bäst var ändå att titta på Filippa. Hon gled omkring obekymrat, sparkade lätt med fenorna, skötte sina upp- och nerknappar själv (jag blandade ihop dem hela tiden, tills instruktören tog hand om min slang) och såg ut som om hon hade det hur bra som helst. Jag frågade tjejerna efteråt om de inte hade varit rädda alls. Båda två tittade helt oförstående på mig, och sa "vad skulle vi vara rädda för, menar du?". På grund av mig blev det tyvärr bara tre meters djup, men Filippa var jättenöjd efteråt i alla fall. Kanske är det inte så jättestor skillnad, några meter hit eller dit. Vi var ju ändå nere i djupet, det var så det kändes i alla fall, och under ganska lång tid, minst en halvtimme. Det är möjligt att det blir ett dyk till för tjejerna innan vi åker härifrån, kanske även för mig. Jag brukar alltid göra om sådant som jag inte gillar, det är något slags upprepningstvång (det är därför vi är här på Perhentian över huvud taget, och det var väl tur!). Matte skall också dyka, han skall ta en uppfräschingskurs först och sedan göra ett "riktigt" dyk.

Hela familjen har lyckats se stora sköldpaddor glida omkring i vattnet när vi snorklat. Stina lyckades vid ett tillfälle simma bredvid den en lång stund och var alldeles jämte när den var uppe och andades. De är hiskeligt stora, ca en och en halv meter i diameter. Det finns ett rev alldeles utanför stranden, men nu har vi blivit riktigt bortskämda så vi åker ut med båt i stället. Då åker man bland annat till "Shark Point" där det som namnet antyder finns hajar. Vår guide hade passat på att fiska lite när vi var på ett annat ställe innan, och nu slog han ihjäl fiskarna och borrade lite i dem med en skruvmejsel. Det var en ganska blodig historia, men det var nog det som var meningen. Hajarna kände den goda lukten och kom lydigt simmande. De är ofarliga men det är riktiga hajar och i dag såg vi en rejält stor en, ca 1 ½ meter, ljusgrå och helt hajaktig! Även vid stoppet hos havssköldpaddorna hade vi tur i dag. Alla lyckades se en på nära håll utom lille skrutt, men han såg en på nära håll förra gången så han kunde leva med det. Stina var så nära denna gången att hon hade kunnat röra vid den. Vi brukar också åka till några ställen med riktigt fina korallrev med tillhörande nemofiskar. Något annat fräckt vi sett är någon slags jättestora, märkliga fiskar som ser ut som grisar, de är stora som grisar också och inte ett dugg fisklika i sin form utan runda och kraftiga. De simmar i stora stim och håller sig oftast några meter under oss, men vattnet är ju så klart att man ser dem tydligt ändå. Det är mäktigt när de kommer glidande.

Vi bor på ett ställe som heter Flora Bay Resort. Det är ganska nedgånget och slitet, men personalen är jättetrevlig, vi har varmvatten och AC, och det är billigt så vi har pengar över att göra roliga saker (=snorkla). Maten i Malaysia är, med några få undantag, inte något att hurra över, tycker inte vi i alla fall. I går kväll gick vi längs stranden nästan ända bort till andra ändan (det är en lång strand vi bor vid). Emanuel var trött efter en lång dag i solen och ville bli buren, men Stina som vet hur han skall tas, utmanade honom på springtävling vilket gav honom nya krafter och de två flög fram över sanden. Vårt mål var en restaurang alldeles nere vid stranden, som serverar pizza. Det var en jättevacker kväll med fullmåne, och vi mumsade och hade det jättemysigt! På hemvägen konstaterade vi att det varit en underbar dag och att vi för första gången på länge kände oss riktigt mätta.