Så kom dagen med stort D!

Det vi hade drömt om så länge, kanske höjdpunkten på denna turen, att få träffa gorillorna i deras rätta element, hemma i jungeln i bergen i Uganda. Det finns ungefär 700 gorillor kvar i världen och bergsgorillorna bor just här, i bergen mellan Uganda, Rwanda och Congo.

Iklädd vandringsskor, vandringsbyxor, t-shirt och långärmat, med kamera och ryggsäk med regnkläder, lunch och massor med vattenflaskor var vi redo för det stora äventyret. Sammanlagt var vi 6 personer + guide + 2 parkrangers, samt flera spanare som hade gått ut i parken tidigt på morgonen för att leta efter gorillafamiljen vi skulle leta upp. Vi fick förklaringer på vad vi fick göra, och inte göra som till exempel att stå helt stilla om gorillaen kommer mot dig, inte vända ryggen till den och att inte röra de. Första delen av vandringen var väldigt brant, lerigt, halt och varmt men vi fick ändå på någon slags stig. Vi gick långt ned i dalen och djupt in i jungelen, och vi var flera som hade problem med att hålla sig på benen pga det hala branta underlaget. Då stigen började gå uppåt märkte jag att vi var på höga höjder (2500 moh) i fuktigt klimat, det sämsta för astma, och självklart hade jag glömt astamedicinen hemma. Det blev svettigt och tungt att andas och det var snabbt tempo då vi hade långt att gå. Det var fler änn mig som tyckte det var högt tempo så som tur var saktades tempo av sig själv. Plötsligt kliver vi av stigen och rakt inn i den djupa jungeln, guiderna och parkrangers först med machetene för att tränga igenom skogen. Vi snublar, glider, svettas och skrattar... Det här är ju helt sjukt! Tillsut blev det så brant att våra vandringspinnar får ta imot all vikt och vi i pirncip bara glider ned för berget och hoppas det skal ta stopp i botten. Spanarna har äntligen hittat familjen, vi får lämna vandringspinnarna (som ändå har gett mig blåsor i händerna) och ta oss lite vidare innöver i djupa regnskogen. Plötsligt hör vi en mörk brumming mellan löven, så djupt att det ej kan komma från någon människa. Vi fattar att vi är nära , och en kraftig stärk lukt kan kännas. Och plötsligt! Där satt det en gorilla och kollade på oss, lite halvtrött, tuggandes på lite blad. När vi står där och beundrar henne så prastlar det i löven kring oss, och plötsligt kommer en stor silverback-hane fram från löven och gåendes på alla fyra mot oss. Och självklart skall han förbi precis där vi står. Hjärtat slår snabbt, och tankerna går om möjligt ännu snabbare. Vi har fått veta att vi inte skall gå närmare änn 5 meter, men vad om gorillaen går närmare mig änn 5 meter? Jag försöker backa, men det är träd i vägen, och guiden säger halvhögt att jag skal stå still. Jag lyder blixtsnabbt, och gorillaen kommer alt närmare helt till den stryker sig mot mitt ben för att komma förbi mig. Den fortsätter vidare mot sina likasinnande lite länger inn i skogen, och jag inser precis att jag har slutat att andas. Pulsen är skyhög och jag börjar skratta. Alla runtomkring är ungefär lika chockade, och glada. vi förtsätter vidare, och hittar två hongorillor till som slappnar av bland löven, trötta efter frukost. En bebis kommer för att dricka mjölk hos mamman, som lägger sig tillrätte på rygg och håller om barnet.

De verkar så harmoniska, int alls rädda för oss, och de bryr sig egentligen inte alls om oss även om vi bara står några meter ifrån de. Vi får även se några fler lite länger frem blant annat en stor dominant silverback-hane som inte var så förtjust i att dela sin frukost med oss. Han brummar och går vidare. En mamma-gorilla och hennes barn vill förbi och barnet är väldigt nyfiken på oss, och kommer helt frem till mig och tar mig på barnet. Om jag inte hade vetat bättre hade jag satt mig på huk och klappat honom. På morgonen hade jag ingen aning om att jag skulle få komma i sådan närkontakt med våra närmast besläktade djur. De har 97% av samma gener som os människor!

1 timme går snabbt när man beundrar dessa mäktiga djur, och det är dags att lämna de i fred. Att påbörja stigningen uppåt skulle visa sig vara svårare, änn nedgången. Det har blivit betydligt varmare, och luftfuktigheten är fortfarande skyhög i regnskogen. Vi vilar och äter vår lunch, varav resterna går till våra guider, innan vi förtsätter kämpa oss tillbaka till civilisationen. 7 timmar har vi varit borta så funderar man på att hälsa på gorillorna skal man ha detta i åtanke. Vi får diplom med namnet på gorilla-familjen vi har hälsat på, ger vakterna sina tips, och åker hem till lodgen där en kall öl väntar.

Dagen var dock inte slut där, vi går ut på promenad med Chris, vår guide, i byen där det är marknad varje tisdag. Chris hälsar på alla, vi får träffa hans syster, bror, farbror och grannar. Vi tar bilder, skrattar höfligt när de snackar till oss på ett språk vi inte kan. Vi ser hårfrisören i byn, där de malar ned kornet till mjöl, och vi får en känsla av att Chris värkligen är en hjälte som alla vill prata politikk med. Kvinnorna bär sina barn på ryggen, några har bananklaser på huvudet, och går utan sko i leran. Många har gått flera mil, uppåt för att komma till marknaden som ligger på toppen.

Vi får även hälsa på barnhemmet där det bor 22 barn i alla åldrar. En liten pojke på kanske 7-8 år guidar oss och visar oss runt i de 3 rummen som finns. Alla barnen samlas kring oss, ser nyfiket på oss, och är jätteglada även om de är skitiga och inte har skor. Hos killarna sover de 6 stycken i 2 sängar, hos tjejerna är situationen ännu svårare då en av sängarna är trasig. Vi ser skitiga madrasser och tunna laken, inga kuddar. Köket, är egentligen bara en eldstad med en stor gryta där de nu kokar bönor. Ingen kyl är att se, heller inte skålar eller andra köksredskaper. Vi träffar föreståndaren som heter Happy, en ung tjej som tar hand om alt själv. Vi ger henne en liten donation, det vi har på oss just då, men har fått adressen så vi kan skicka lite andra saker ned när vi kommer hem.

Det har blivit mörkt, middagen på lodgen väntar och vi somnar tidigt, helt mättade av intryck, helt omedvetna om att dagen efter skall bli ännu mer begivenhetsrik!