Vi befinner oss nu kanske på det mest magiska, fantastiska stället på jorden, det känns åtminstonde så här vi nu sitter på nBakiga lodge, i Ruhija, som ligger i Bwindi National Park, i Uganda. Vi har en egen bungalow, med utsikt över regnskogen och dalen framför oss. Sitter på terrassen, det är helt tyst med undantag från grässhopper och lite fågelkvitter, samt en radio med lokal musik i bakgrunden. Det luktar eld från köket, där det även skramlar i kastrulller och görs iordning för middagen. Klockan är 16.00, dimman ligger som ett täcke över bergen och regnskogen framför oss, och man känner sig helt ensam i världen. Vi är de enda besökerna på Bakiga lodge denna natten, och servicen är fantastisk! Vi blickar ut över de blå fjällarna, arbetarna på åkrarna har gått hem när regnet kom, och nu luktar det helt friskt från ovåadret och åskan som kom rasande inn över oss. Temperaturen är nu förfriskande, istället för varmt och klibbigt och passar oss scabdinaver lite bättre.

Efter en lång natt där Ronny spenderade hela natten på toaletten, kändes det ändå helt rätt när vi vel satt i bilen mot Uganda. Rätt att inte gå den ganska så krevande vandringen upp till 3000 moh men förtsätta till vår lodge i Uganda och ladda batterierna inför Gorilla-trackingen. När man sitter där i bilen och ser hela världen pasera förbi en, går alla sanser på helvarv. Med rutan nedrullat jobbar nesan för fullt, öronen reagerar på okända ljud och synen han svårt att hänga med och ta in alt. Längs vägen ser vi barn som vill sälja kaniner, och hönor (levande båda två). Det kryllar av folk i byerna som går mitt ivägen, och vi passerar överfulla minibussar med de lokala som har råd till att ta bussen till marknaden. Husen vi passerar på landsbygden är som oftast gjort av lera och består bara av 4 väggar, med et litet kök/äldstad utanför. Barnen springer omkring i skitiga kläder, men skrattar och vinkar där vi kommer rullandes.

Vi kom ganska snart fram till gränsen till Uganda, och som de flesta gränsövergånger utanför Europa var det ganska så kaosartat. Chris leder oss från en kö till nästa, vi fyller i papper för inträde- och uträde, de kollar temperaturen på oss (healthcheck), och vi läser stora skylter om HIV-info. Alt gick smärtfritt, även om det var lite förvirrande för två från scandinavien, och så var vi i Uganda!

Enligt Chris är detta Afrikas pärla, med trevligare människor, annorlunda natur och billigare att leva jämfört med Rwanda. Vi stannade vid flera fina utsiktsplatser, och här kom små barn springandes för att kolla om "den vita mannen" hadde något till de. Vid -lake -bunyoni som är världens tredje djupaste sjö fick den yngste tjejen lite godis av Chris, och hon sprang iväg från de andra större barnen då hon inte var särskilt sugen på att dela. Detta är kanske något av det vi ångrar mest på, att vi inte har med något hemifrån vi kan dela ut, en fotboll, lite pennor att rita med eller liknande. På slutet av dagen åkte vi 28 km på en grusväg där et knapt var väg vissa ställen pga jordras, och lera från regnperioden. Vi åkte genom småbyer där alla är lantbrukare och jobbar hårt hela dagarne. Chris berättade att han är fött i jungel, i princip med gorillor som jagade hans mamma, lite om Mowgli. Han är politisk aktiv, och kommer förmodligen bli Ugandas nästa Turistminister i februari. Han är från Rihuja där vi befinner oss nu, och här blir han behandlat som en hjälte. Det känns ganska surrealistiskt att vi har fått just han som vår guide! Alla han guidar i dec-jan-feb kommer bli bjudna tillbaks när han blir minister, för att prata om landet, ha!