Nu är vi på Zanzibar, och har äntligen lite internetaccess. Vi har upplevd så mycket och är mättade av alla inntryck. Skal försöka uppdatera bloggen dessa 7 dagar vi kommer hänga här på Zanzibar, där det blir mest avkoppling, sol och bad.

23 decmber kan man lungt besrkiva som en begivenhetsrik dag, en dag då alt hände! Vi börjar från början.
Efter gorillatrackingen var det dags att bege sig vidare i Uganda och lämna Bwindi National Park. Enligt Chris vår guide skall vi åka iväg kl 08.00 men när vi har ätit klart säger att han att vi skal vara redo om 3 minuter. Detta blir mer vårt mantra resten av restan med Chris, alt händer om 3 minuter, inte alls som man har förväntat sig i afrika där alt är Hakuna Matata - ta det lungt, det löser sig. Chris förklarar att det kommer bli en lång väg att åka på enbart grusvägar och en hel del lera. Vi tror vi är förberedda på vad som komme skall, men ikke...

Det blir lera, och som lovat mycket lera. Vi kör offroad på flera ställen, motorcyklar sitter fast i leran, människor går brevid vägen, i diken, ändå är alla glada. De vinkar till alla och önskar "lycka till" och ber oss hålla humöret uppe. Alla hälsar, stannar för att småprata med Chris, oavsett hur svår situationen är. Upp till den lilla byen vi har befunit oss i ett par dagar, finns det två vägar som går åt helt olika håll. Vi tar nu den andra vägen ned, och vi börjar att inse att det här kommer bli riktigt svårt, ja ett rent helvete egentligen. Vi åker igenom vägar som inte längre är vägar, bara djup, blöt lera. Så kommer vi plötsligt runt ett hörn där vi ser en en lastbil som verkar stå fast, och det ganska så mitt ivägen. Det befinner sig ingen i bilen, personerna har bara valgt att lämna den och ta sig vidare på annat sätt, troligtvis tills fots Vi har inte mött några bilar på vägen och förstår nu varför... Chris ser bekyrat ut, stoppar bilen, går ut, öppnar backlucakan och tar ut några gummistövlar. Vi frågar om han vill ha hjälp, men han skall bara gå och kolla läget. Han kommer tilbaks ganska låg. Ronny och jag vet redan att han är i trubbel med sin chef efter att han var sen med att hämta oss första dagen, nu kanske vi risikerar att missa vår båttur senare på eftermiddagen. Han säger att han hoppas det skall gå bra, Hakuna Matata. Hans namn betyder "bless" och han försöker överbevisa oss om att han alltid har tur. Även Ronny har en bekymrat min, och är osäker på om detta kommer la sig göra. Vi skal altså forsöka ta oss förbi lastbilen, som står mitt ivägen, och på sidan av vägen är det en hög kant så möjligheterna för att köra utanför vägen är obefintlig.

Vi gör ett försök, kör å långt upp på kanten som möjligt och försöker ta oss förbi. Men så går alt fel... Vi börjar glida i leran, mot lastbilen, och vår bil vill inte gå framåt. Vi är fast och lastbilen är nu några centimeter från vår jeep. Chris öppnar fönstret och håller imot lastbilen för att inte glida ännu närmare. Jag gör samma sak på min sida. Vi pushar iväg oss själva, men nu är det bara millimeter mellan de två bilerna. Vi är fast. Chris svettar, tar ett djupt andetag, lägger i backen, och gasar för fullt. Vi tar oss tillslut loss från leran och är nu tillbaks på noll. Vi har inte kommit någon vägon väg alls. Det kommer folk förbi som berättar att lastbilen har stått där i flera dagar, och att vägen inte blir mycket bättre längre frem. Ronny tar på sig vandringskängorna, lokala bybor kommer på motorcyklar och leder de genom leran, och de förklarar för oss att det i princip är kört. Med tank på att vi befinner oss högt uppe i bergskjedan, vägerna smyger längs fjellväggarna och det går brant ned i regnskogen har man inte mycket spelrum för att göra fel. Ronny och Chris står i leran occh diskuterar olika alternativ, jag är redo att pusha på om så behövs, och tilslut bestämmer vi oss för att prova en gång till. Chris forsöker komma så långt upp på kanten som möjligt, där det är torrast, men vi glider snabbt ned i leran igen. Ronny skriker full gas, Chris gör motsatsen och slutligen glider vi inn i lastbilen. Det gnisslar högt, och Chris fattar att nu är det kört. Dock finns det bara en väg och det är framåt. Han fortsätter gasa. det fortsätter gnissla och skrapas upp, men vi kommer äntligen loss!

Lättnaden är stor, vi skrattar lite lätt nervöst, men samtidigt vet vi att Chris har ångest över skadorna på bilen. Han hoppar ut ur bilen, ned i leran för att inspktera omfattningen av skadorna, flera repor, en buckla och en trasig sidospegel är resultatet för att få oss turister frem till Queen Elizabeth Park. Vi frågar om det är företagets bil, vilket det är men Chris förklarar att det är svårt med försäkringar i Uganda, och att chefen redan är rätt arg då han fick böter första dagen när han skulle hämta oss i Kigali och att det var därför han var sen. Vi känner oss skyldiga , och vet ej hur saker fungerar i Uganda, och hoppas att Chris inte får betala för skadorna själv eller i värsta fall blir av med jobbet.... Trots skadorna är Chris glad, och inte minst lättad. Leran framför oss är heller inge lätt resa, men så länge det inte står bilar fast mitt i vägen så tar vi oss otroligt nog frem. Vi inser hur låst man måste bli i sin lilla by under regnperioderna, det är svårt för turister att ta sig till nationalparken och regnskogen. Flera ställen har det varit jordras, och bil som fremkosmtmedel är helt enkelt inte första valet för att ta sig frem.

Vi åker förbi teplantasjer, många småbyer med glada barn i trasiga kläder som kommer springandes när de hör bilen. det händer med andra ord inte så ofta det kommer bilar här överhuvudtaget, och är det en bil är det ofast turister på väg till eller från nationalparken. Nu har Chris och vi en historia tillsammans, vi har tagit oss igenom något svårt, och han mjuknar upp lite, blir mer personlig och han undrar om han kan dela lite mer nyheter. Vi vet ju att han planerar att bli minister, och han har konstant spelat en sång i bilen som vi gillar, en herlig låt med afrikanska rytmer. Detta visar sig att vara hans vallåt! Han visar oss sin musikvideo, och vi lyssnar på låten på repeat, skrattar högt och sjunger med. Han berättar om hur han skal få flera att besöka Uganda, genom lokala insatser och involvera de lokala byerna, men först måste vägarna förbättras. vi kan bara hålla med och önskar han all lycka till med valet.

Vi kommer ned i låglandet, det blir varmare och mindre fuktigt. Det blir så varmt att alla fönster står helt öppet för aircondition är det ont om. Vi tankar på en bensinmack där en minibuss med amerikanska unga turister står parkerat. De skall dit vi kommer ifrån och undrar hur vägarna är. Chauffören har hört att det inte är så farligt. Chris säger till honom att han får fråga oss vad vi tycker, och vi skakar bara på huvudet och pekar på skadorna på bilen. Vi får jobbet med att övertyga 10 amerikaner om att det är en dum idé att ta den vägen vi kom, särskilt med en minibuss. Det finns inga genvägar i Uganda och de får ta en annan väg, som kommer ta ungefär 6 timmar längre tid.

Vi kommer tilslut frem till Queen Elizabeth National park och här skall vi leta lejon i träd. Trädklatrande lejon finns bara på ett fåtal ställen ivärlden, dock har även lejonen i Tanzania börjat fatta hur skönt det är att vila i ett träd. Vi får veta att chancerna är ganska små för att se lejonen, då parken är stor och det bara finns ungefär 200 lejon i parken. Minibussen vi mötte på bensinmacken hade inte sätt några lejon så våra förväntningar är små. Vi kör inn i parken, ser inga andra bilar, kör en del offroad och tittar upp i samtliga träd. Vi åker runt och runt, det är kokhett i bilen och vi är hungriga. Vi åker genom mer lera, ser bavianer som lekar och svänger sig i träden, ser massor med ugandiska kor, som är en typ av antilope och massa andra antiloper som Chris tycker vi skall ta med oss hem då det fins för många av de här. Efter att ha tittat runt i vad som känns som samtliga träd i hela parken väljer vi att ge upp och stanna bilen för att ata vår picnic-lunch. Det är medans vi sitter där och äter våra mackor som jag ser den... En gigantisk hane som vilar längst ut på en gren i trädet precis framför oss, kanske bara 25 meter från där vi har bestämt oss för att stanna. Vi iaktar honom en lång stund medans vi förtsätter äta samtidigt som vi tar bilder. Lejonet noterar att vi är där innan han sträcker på sig , gäspar och somnar om. Det känns helt surrealistiskt att sitta här, helt ensamma i parken och äta sandwich medans man fotograferar en lejonhane i ett träd. Dock har vi en lång bilfärd framför oss, och en båttur att hinna med kl 15 så vi måste tyvärr lämna lejonet och skumpa vidare på grusvägarna i 120 km till, i 40 km/h.

Det tar sin tid och inte oväntat kommer vi frem en halvtimme sent till båtutflyckterna då vi har legat efter schemaet hela dagen på grund av diverse lerproblem. Chris säger att de inte har några båtar nästa timmen men att han skall forsöka fixa det för oss. Vi kör inn på turistkontoret i närheten, men kommer tillbaks tomhänt. Han kör sedan inn till värsta lyxhotellet som har vyer över hela sjön och kanalen. Han ställer sig i receptionen och snicksnackar, alltid lika trevlig och glad. Det löser sig att vara trevlig och känna alla för efter 5 minuter kommer han smilande tillbaks med två biljetter i handen. Vi får åka med hotellets egna båtar! Om Chris har fått betala från egen ficka får vi aldrig veta...

Ett gäng med 10 norrmänn är redan ombord på taket av båten, vi sätter oss längst frem i båten på undervåningen. får serverat öl och njuter av brisen på kanalen efter en heldag i varm bil. Kanalen skiljer Uganda och Congo och går ut i en sjö som tillhör Congo. På sjön är det många fiskare, men kanalen är förbehållt turisterna, och djuren. Målet med den här utflykten är att se alla djur som kommer till kanalen på eftermiddagen för att svalka sig, och dricka vatten. Och vilket djurliv! Vi ser flodhästar och bufflar bada tillsammans tät intill båten- Mätta krokodiler ligger i strandkanten och solar och det är massor md fåglar i vattnet, i träden och på ryggen till bufflarna. De håller flugarna borta. Vi ser elefanter länger inn på land, och flera vortesvin (Pumba!). Det är helt magiskt att se alla dessa djur i det vilda, i sitt rätta element, och tillsammans utan problem. Vi njuter av solnedgången, kall öl, tystnaden och flodhästernas roliga sätt att bara dyka under vattenytan när de tycker vi kommer för nära. Jättenöjda kravlar vi oss ur båten, och upp i Toyotan igen, trötta och nöjda. Vi åker igenom lite mer av nationalparken och ser fler vortesvin och massor av elefanter. Vi är inte enns på game drive, men åker ändå mitt i största naturlivet på små grusvägar för att ta oss till hotellet för natten.

Plötsligt står det en stor elefant mitt i vägen och blockerar framkomligheten. Vi får veta att det är en singel hane, de kan ofta vara aggressiva så vi ställer oss på trygt avstånd och spanar inn honom. Vi väntar på att han skall äta klart och gå iväg så vi kan ta oss hem någon gång... Men icke! Istället ser han rakt på oss och verkar inte alls nöjd med att bli störd mitt i middagen. Ôronen flaggar, snabeln åker upp i luften, och plötsligt vänder han sig mot oss och börjar gå i vår riktning. Vet ni att en elefant kan springa upp till 50 km/h??! Det vet vår guide, och när elefanten bestämmer sig för att sätta fart mot oss får Chris fart på bilen i en rasande fart. Vi måste dock vända, mitt i en liten grusväg och en stressad Chris har problem med att få i backen. Precis när elefanten är farligt nära klarar vi att vända, och åker iväg så fort en landcuiser kan köra på håliga grisvägar. Elefanten har inte gett upp dock och fortsätter srpinga efter oss. Lite visste jag om att så tunga djur kunne springa så snabbt! Som tur är verkar elefanten äntligen nöjd över att ha jagat iväg oss och stannar upp, fortfarande med snabeln i vädret.. Phuuuu.... Ânnu engång kan vi andas lättat ut denna dagen, och inser att denna dagen har bjudit på kanske lite för mycket spänning änn vad vi hade beräknat.

Det mörknar och vi kommer äntligen ut på en asfaltväg--- Fast snabbt saknar vi grusvägarna för huvudvägen som har betydligt mer trafik och snabbare tempo är i så dåligt skick att alla föredrar att heller åka i dikerna på sidan om vägen, eller i motsatt körriktning där kanske vägen är lite bättre. Vi åker förbi en poliskontroll (det är många av de på vägarna) där poliserna precis har mutat till sig var sin höna från lastbilen till sin julmiddag och lastbilen med hönorna åker iväg med 2 hönor mindre. Chris vill inte prata om det och lossas som han inte hör mina frågor. Det är mörkt på vägarna , vi åker i en oroväckande hastighet på de dåliga vägarna och inser att det är massor av människor längs med vägarna . Det är barn som springar längs vägen och med tanke på att vi heller åker i dikerna änn på vägarna är vi farligt nära vissa av de. Fast det är tydligen så det fungerar här, det är de gående som får flytta på sig, även om de måste hoppa till sidan när vi kommer. Vi åker av på ännu en grusväg , möter ännu me barn längs med vägen innan vi äntligen kommer frem till vårt boende som visar sig vara mitt i Queen Elisabeth park. Här skall vi bo i i 2 nätter och vi får en gigantisk bungalow med vad vi antar är en fantastisk utsikt över nationalparken. Vi anar kontunerna över en dal, stjärnhimmelen lyser över oss och vi får serverat 3 rätters middag- Det är ett annat amerikanskt par på hela lodgen. Vi äter snabbt innann vi stupar i säng och somnar direkt. Vi har sätt 3 av de big 5 redan innan vi har påbörrjat vår riktiga safari i Keny och Tanzania!