Profile
Blog
Photos
Videos
Gårdagen (skrevet för 4 dagar sedan) var tuff på många sätt, något titeln på det här blogginlägget avslöjar. När man nämner Rwanda för folk är det lätt att direkt tänka på Hutsis och Tutsis, folkmordet som har pågått i alla år, och filmen Hotel Rwanda. För oss var det också så, även om man har läst på lite innan resan om man att man nu inte benämner vilken stamme man är ifrån, att presidenten går inn för at alla är Rwandaer, så har vi vetat alldeles för lite. Filmen Hotel Rwanda blev inte bara en bra film för oss igår, men även verklighet då vi klev inn på hotellet som, gömde 1000vis av tutsier under de 100 värsta dagerna i Rwandas historia. Det är ett stort fint hotell idag, men man kan verkligheten se för sig allvaret. Ännu stärkare blev det när vår guide Chris tog med oss till Genoice Memorial Park där ca 250 000 männiksor ligger begraven, av de 1 milljon människor som blev drept under 100 dagar i 1994... Det var en intressant, men också otroligt sterk utställningen som berättade historien men stärkast för oss var ändå att Chris delade sin personliga tragiska historia. Han och hans familj är från Kigali, dock har han själv bott i Uganda sedan high school. Den natten 7 april var han hemma i Kigali när presidenten beordrade att drepa alla tutsier, och hans stora syster var ett av offren... Vad kan man säga när någon man precis har träffat berättar en sånn historia. Det här är bara 20 år sedan, och för oss turister känns det som att landet har rest sig, ekonomien är bättre, turisterna kommer tillbaks, men spåren gör sig påmind, och bara en människa som har förlorat alt vet hur man kan gå vidare, förlåta, och inte kräva hämnd.
Så hur kunne något sånt hända? Det var ren propaganda, Hutsier fick inte umgås med tutsier, då blev de själva drept. De som hade levd i harmoni tidigare, blev nu fiender. Granner tog livet av varandra, familjemedlemmer det samme. 1 milljon människor, 2 miljoner människor på flykt. De flesta kvinnor och barn blev våldtagna av menn med HIV för att slektet inte skulle föras vidare. Och alt detta medans resten av världen såg på och valde att träcka ut sina FN-tropper från området av frykt för sina egna. Det hela har tydligen pågått/trappats upp sedan 1959, varav blant annat Frankrike hr valt att se en annan väg, och heller vara kompis med presidenten. Det är så mycket att ta inn, och man kan lungt säga att vi var rejält trötta mentalt, och stärkt påverkat av alla historier när vi åkte därifrån. Museet ligger vid en älv, där de flesta av liken hamnade. Chris visade oss älven som förtsätter mot Uganda, och samma älv var fluktväg till Uganda.
Vi åt lunch på ett mysigt ställe i Kigali, besökte den värsta toaletten så långt på resan, innan vi åkte iväg i Toyota landcruisern upp i bergen. Vi har sett fantastiska vyer, gjeter och kosser i vägkanterna, kvinnor som hämtar vatten i närmaste vattendrag och bär kannerna med vatten på hodet tillbaks till sina hem, som ofta ligger 10 km bort. Barn utan sko som står brevid vägkanten och vinkar till en och pekar "en vit människa". Barn som hjälper mamma med tvätten eller bärer ved på hodet. Och alla går. De går överalt. De har inga pengar för buss, mototaxi eller liknande. Några stackars barn har cyklar, men det känns mer som ett straff änn något annat när man vet att man befinner sig i landet med de 1000 bergen. Backarna vi åker upp och ned är inte nådiga, men alla förtsätter att gå. Vi åker förbi bananodlingar, ananas och majs. Stannar till i en liten lokal by och tar en öl på ett "hål i väggen"-stället. Förtsätter dricka öl i bilen, medans vi vinkar åt alla håll och kanter till alla barn, med lokal radio i bakgrunden. Det humpar och skumpar till rytmerna av afrikanska trummor, och vi mår helt enkelt riktigt bra! Det är strålanda sol, naturen är så mäktigt, och det är mycket att ta inn. Vi åker norrut, och övernattar i en liten by utanför Volcano National Park. Här bor vi på en ganska så budget hotell, dock har självaste Diane Fossey, världens mest kända gorillaforskare som levde med gorillaerne i Rwanda i nationalparken, bott här alla de gånger hon var på besök i nationalparken. Vi tar några öl och äter en helt okej middag. Ronny känner sig inte hundra så vi lägger oss tidigt. Planen är att vi skall ut och vandra i nationalparken dagen efter. En vandring på en halvdag ungefär, ganska krevande i höga höjder. Det sätter Ronnys mage snabbt stopp för... Då han mestadels spenderar natten på toaletten och är helt slut på morgonen bestämmer Chris och jag oss för att skippa vandringen. Ronny knaprar magsjukepillar för att ha en chans med en lång bilresa mot Uganda, och efter några timmars vila är han kry nog att sitta upprest i bilen. Under natten har även min mage krampat, men jag ser ut att klara mig. Vi setter avfärd mot Uganda, lite lättare, och med en massa fantastiska inntryck av Rwanda, ett av de minsta länderna i Afrika, där 50% lever under fattigdomsgränsen, men som ändå har en fantastisk personlighet, glädje, och givmildhet. Vi ses snart igen!
- comments
Danne Bra skrivet Tine. Man är nästan där när man läser! Ska bli kul att höra era berättelser när ni är hemma igen.
Tommy söder Härligt att läsa om erat fantastiska äventyr Hoppas på en fortsatt spännande semester i Afrika
Malin Vilket äventyr ni är på! Låter som ett jättebra upplägg och ni får verkligen se "det riktiga Afrika". Låter som att ni trivs, trots magsjuka och allt. Hoppas resten av resan blir smärtfri.