När vi kommer fram till Trento och det varma och soliga Italienska höglandet är förhoppningarna stora. Vi har på bokningshemsidan lovats att Hotel Monte Bondone bara ligger 4 km från staden i en livlig liten förort och vi har till på köpet fått ett fantastiskt pris (strax under 250 spänn natten) med stort rum, eget badrum med balkong, frukostbuffé, spaavdelning och pool. Paradiset väntar! På bussen från stadskärnan upp på hotellberget ser vi dock att det snarare rör sig om 4 km fågelvägen och kanske det fyrdubbla gångvägen. Sprolla rill, vi är ju i en ort däruppe (Vaneze), så vi kan bara köpa det vi behöver utanför hotellet, nemas problemas.

När vi kommer upp vinkar chaffisen av oss, men när vi stiger ut märker vi att vi står i en spökstad. Inget är öppet, inga människor syns till, flera stora hotell står där men alla tycks vara antingen övergivna och förfallna eller igenspikade över sommaren. Det finns ingen affär och ingen restaurang inom synhåll. Vi frågar en byggarbetare som jobbar på ett större projekt vid vägen och när vi frågar efter hotellet pekar han på sin arbetsplats. Yes, högen av bråte han håller på att spika ihop är ett skidhotell som passar på att bygga ut men har samtidigt öppet för att täcka kostnader. Stället är mer eller mindre är tomt, med endast några enstaka gäster (som stannar någon enstaka kväll) och en handfull personer i personalen. Dessa spekulerar vi är säsongsanställda som en "skeleton crew" under sommaren, de verkar alla distanta, förvirrade och kommer under nästkommande dagar inte ha ett rätt vad gäller information.

Vi ska enligt utsago få gratis biljetter till lokalbussar och gratis inträde till museer och andra attraktioner men receptionisten ger oss fel biljett så vi inte kan ta lokalbussen ned. Utöver det så ger han felaktig info om busstidtabellerna och närliggande butiker (vi spenderar en hel förmiddag att försöka gå/åka buss ned från berget i hagel och regn) men ingen buss kommer trots att han insisterat att tabellen stämmer och att bussen ska komma. Han skickar den andra dagen ned oss till ett nedstängt Trento med en fortfarande ickefungerande biljett. Denna dag visar sig alla museer utom ett vara stängda, nästan alla butiker är även stängda och inte ens matställena öppnade förrän på eftermiddagen. Vi åker med andra ord ned för berget helt i onödan och får åka tillbaka upp igen. Allt ursäktas genom att prince charming ler brett och skyller på andra saker än sin oförmåga, min favoritursäkt är att han inte hade fått in de fungerande korten och därmed tvingats skicka iväg oss med ickefungerande pappersbitar istället. Vi får helt enkelt äta på plats med det som erbjuds. Maten på hotellet är dock dyr och halvdassigt tillagad, vi tvivlar intensivt på att det finns en kock anställd och serveringspersonalen säger sig själv göra delar av menyn. Jag tror aldrig jag har aldrig sett en så ledsen person som Fredrik efter att han betalat 140 kr för två skinkbiffar utan sås eller tillbehör.

När vi vevar igång TVn på rummet så märker vi till vår förskräckelse att även Italien dubbar allt och deras ljudutbyten är om något ännu omöjligare att uthärda än den tysk/österrikiska. De enda kanalerna vi står ut med att se på är en barnkanal som visar Zig and Sharko (tecknat utan dialoger) eller "Påvekanalen" (som endast visar påven pussa barn och vinka i långa montage). Det enda ytterligare vi försöker oss på är att spela biljard på ett gammalt Hermelinbord som ser ut att vara en artefakt från första världskriget. Denna har dock så små hål att bollarna nätt och jämt kan komma sig ned, detta i kombination med våra urusla skills gör att ett biljardspel tar timmar och vi arbetar mot slutet i omgångar med varandra för att orka få ned alla bollar en enda gång. Vi kan inte heller gå ut ur hotellet och försöka undfly då våra knän och fötter direkt skriker till av missnöje och vi tvingas tillbaka in igen. Vi är fast i ett väl madrasserat dårhus och jag känner mig som ett vilt djur i en bur, väl omhändertagen men med en samtidig gnagande känsla av frihetsberövande.

Men trots dessa problem med personal och den oturliga situationen är det totalt omöjligt att egentligen vara missnöjd. Vi sover i fantastiska sängar, duschar så ofta vi kan och har ofta sol på balkongen. Restaurangen visar sig sälja en väldigt god Tiramisu som kan ätas till middag och utöver det så finns det varmvatten att sno av spaet för att hälla ned i vår frystorkade mat. Just spaet visar sig vara så pass asnajs att det kompenserar i princip allt annat. Med ångbastu och två olika torrbastus, en liten pool och relaxavdelning finns och är gratis att använda och röra sig i så länge man har på sig en fantastiskt snyggful badmössa. Det finns en uppsjö av gratis hälsoteer och dessa slurkar jag liter av, helst i bastun där det visar sig vara extra njutbart att dricka. Vi har varandras goda sällskap och skrattar gott åt vår absurda situation och vårt fantastiska dagsschema. Detta går ut på att vakna, se på TV och sitta på balkongen till halv tre, gå till spaet och bada/basta till middagstid, äta tiramisu eller frystorkat, se på TV och läsa bok tills vi ska sova. Bilden av oss tre i badmössor, vankandes runt som bleka pingviner i tomma korridorer eller med en tom blick stirrandes på tecknat är för rolig att kunna surna till över. En annan god konsekvens är att vi mer eller mindre tvingas sitta på arslet och läka ihop knän och fötter, det är inte lönt att försöka gå någonstans ändå.

Den sista dagen av detta halvbehagliga gisslandrama på berget så åker vi åter ned med bussen till ett nyvaket Trento och får nu valuta för pengarna vad gäller våra lovade inträdeskort. Vi går på Naturhistoriska museet, kyrkan och dess katakomber, det fantastiska slottet och grabbarna äter gott på restaurang. På kvällen tar vi nöjda och glada tåget ned till Venedig som är slutstation för vår resa. Vi trycker in oss i en hytt med en ung snubbe som sitter och tittar ut igenom fönstret. Vi sparkar av oss skorna och en nästan visuellt betraktbar odör fyller rummet. Det är mest troligt som att vi sätter en använd hockeymålvaktssuspensoar över ansiktet på honom. Stackars jävla person.

Venedig visar sig vara en helt spektakulär stad, inget för backpackern men helt otroligt för weekendresenären. Arkitekturen är för mig den ena av de stora munöppnarna och maten är den andra mer bokstavliga munöppnaren. Renässans/barock/nyklassicistisk arkitektur och snillrik innovation slår en med häpnad direkt man kliver av tåget eftersom du direkt kliver ned till den stora kanalen. Att bygga en sammansatt metropol på 117 små öar är ett otroligt imponerande projekt och miljön av kanaler och täta hus är verkligen något utöver det vanliga. Venedig visar stolt upp sina rynkor och åldriga drag, det är en plats som förändrats men samtidigt verkar vara fast i sina långt forna glansdagar från sin tid som republik, varannan meter är ett kulturmärke eller ett hus som Marco Polo säkert klottrat på när han var en knodd. De trånga öarna skapar huslösningar som innebär att alla hus är långsmala och höga samt sammanbyggs och kopplas ihop med trånga gränder, bakgator och gångbroar. Inget verkar ha plats men får samtidigt plats genom att sammansmälta med annat. Samtidigt som hemman och butiker pressas samman till ett så står i kontrast ståtliga samhällsbyggnader här och var på egna små torg med gott armbågsutrymme. Stadens plottrighet är även märkbar på dessa arkitekturella monster eftersom de är helt dränkta i statyer och avancerade grekiska pelarfasader. Inget är kargt, inget är modern och stilistiskt. Ja inte ens vattnet är skonat, kanalerna är fullproppade med broar, bryggor, småbåtar och tvättäkta gondoler. Överallt händer något, överallt finns något. Hela staden är ett konstverk. Det enda som egentligen är bekymmersamt med Venedig är drunkningsrisken, och då menar jag inte i vattnet utan på gatorna. Hela världen har rest hit för att köpa, käka och ta selfies, något som gör gatorna smockfulla och rätt obehagliga för den som inte är van.

Vi gottar oss i windowshopping, pizzor, pasta och vin. Vi blir första kvällen inkastade och nedsatta vid ett bord och får ett glas vitt i handen av den mest italienska restaurangägaren i världen. Han ser ut som en blandning av Vanheden och Don Corleone och spenderar kvällen med att skratta och daska duvor i huvudet med kvällens meny. Jag käkar spaghetti med bläckfiskbläck och blir serenerad av ett högljutt radarpar som var direkt hämtade ur lady och lufsen. Efter en god måltid och det lite väl potenta dragspelsvrålandet så spelar dock ytterligare en snubbe, Adam blir direkt kär i denne och jag måste säga att han faktiskt var en av de bästa gatumusikerna jag hört, låtvalet var fantastiskt. Trots den romantiska stämningen blir varken jag Freddy eller Adam överdrivet kära i varandra dock, vi vandrar istället planlöst runt lite i gränder och vrår och tar in den lite unkna och halvsalta kvällsluften.

Dagen därpå får jag se Piazza San Marco med Markuskyrkan, Dogepalatset, klocktornet (Campanile di San Marco) och det venetianska lejonet. Helt fantastiska saker att få kika på med egna ögon istället för att bara se i böcker och på gamla målningar. Torget är större än jag trodde och det är svårt att få in proportionerna när man står som en myra nedanför de stora stenfasaderna. På torget finns även de ökända duvgängen som sitter och väntar på att bli matade av turistsvärmarna, jag går bara dit och sträcker ut en arm så sitter det snart ett gäng fjäderfän på mig. Det är välgödda rackare. Att få en knubbig fågel satt på mig drar för ett ögonblick tankarna tillbaka till skarvfågeln på Li-floden bland sockertoppsbergen. Utsikten ut över det adriatiska havet söderut är värd all möda att ta sig hit och otroligt värdefullt för mig som knappt sett medelhavet. Adriatiska havet har haft en bakomliggande personlig magi för mig sedan jag såg Porco Rosso första gången och jag lovar mig själv att komma tillbaka hit och spana in mer av vattenpölen. Tiden stannar av något och vi mår gott i den tilltagande solen spejandes ned mot söder. Vi spenderar en solid halvtimme på att studera sopbåtarnas arbete i de trånga kanalerna och smyger runt i gränderna i jakt på pizza. Dagen avslutas med att vi får värmeslag och mer eller mindre ockuperar ett slush/smoothiestånd, det är oförklarligt själavårdande med att dricka fruktiga isdrinkar i brännande sol. Jag dricker en halv fruktavdelning får ett tiotal brainfreezes, med andra ord njuter jag till fullo över de sista få minuterna av resan.