Efter lite kurering med pojkarna i Innsbruck så är jag redo för den sista lilla biten, fötterna är inte ok men håller samman för ett sista ryck. Det är fågelvägen 3 mil till italienska gränsen, men om jag ska räkna in att vägarna längst med bergen är motsatsen till raka och även lägga på möjligheten att gå över den sista bergsryggen så lär det röra sig om en långt drygare bit. Jag bestämmer mig för att vandra längst Jacobsweg, ett nät av pilgrimsleder i Europa som leder ned mot Spanien. En liten halvneglegerad avstickare från denna leder igenom Österrike ned till norra Italien och denna kan enligt utsago ta mig ned till gränsen.

Solen skiner och jag vandrar längst med åkrar och pittoreska byar, här bor en blandning av bönder och rika villaägare, på många sätt hur det ser ut utanför Umeå. Jacobsweg visar sig sparsamt skyltad i den riktning jag går och den svänger av och an sakta stigande upp längst med dalens östra sida, den varierar kraftigt från att gå längst landsväg till att vara en övervuxen stig över ett fält eller in i en skog. Till lunch har jag köpt en näve landjaegerkorv och en generös ostbit, denna kombination är läskigt god att gnaga på medan man traskar och där jag går i solen faller jag snart in i min hyperromantiska bild av äventyrsresor där man är lätt och luftigt klädd och vandrar mil efter mil endast på ett knyte äpplen eller en ostkant. Berusad av denna bohemska tillvaro klampar jag vidare gnagandes på läckerheterna. Mitt system av att fördela kosten är att jag stannar till och plockar fram nya bitar varje gång jag stöter in i en vägkantshelgedom, dessa är i alperna nämligen frekvent återkommande var och varannan kilometer. Oftast rör det sig om en stor fågelholk med ett krucifix och Jesus i men ibland har man tur och möts istället av små kyrkoskjul med bilder och större statyer i. Dessa helgedomar finns överallt oavsett svåråtkomlighet och du snubblar över dem även högt uppe i bergen.

Vackra blåblekta berg och djupa mystiska dalgångar lockar mig att skita i målet, bara sparka upp fötterna och begrunda livet men jag har spring i benen och stannar inte mer än några andetag innan jag valsar vidare. Trots detta får jag många timmar att beundra alla toppar och fåror jag passerar, speciellt Serles lockar. Hon är sannerligen vacker och ståtlig och värd att kika närmare på. Hade vi vart i bättre skick ingick det i originalplanen att bestiga henne men nu får jag istället se men inte röra och därmed en anledning att återvända. Att bestiga Stubai-alpernas toppar är bara det troligtvis hur roligt som helst och en värd resa i sig. I fjärran söderut skymtar jag de snöklädda högre topparna och långsamt kryper det in att det inte kommer gå att gå över den sista alpryggen utan att riskera skinnet heller, jag är verkligen inte i form och de ser inte trevliga ut alls att riskera ensam. Men trots denna besvikelse av toppar jag bara får blänga upphetsat på så är det svårt att vara ledsen eller putt över scenariot, jag har som sagt redan toppat alla de här töserna i söder bara förra veckan.

Det är något ovant att inte passera rinnande dricksvatten varannan meter och solen är riktigt elak, då det i långa perioder inte finns något vatten och området i princip bara är privata gårdar eller åker blir det till att tigga vatten av de få personerna jag möter. Dessa är fantastiskt trevliga, jag får bland annat sällskap en bit av en trevlig snubbe som pratar om sin kärlek att klättra i berg och vandra och blir även inbjuden i en småbarnsmammas hem på öl och eventuell middag efter att hon pekat mig i rätt riktning. Måste dock snällt avböja detta då jag nu för första gången inser att jag under förmiddagen tagit mig mer än halvvägst till gränsen trots att min valda väg inte direkt siktar på att vara kort och effektiv. Det slår mig att jag kan hinna gå hela vägen bara på en dag, en bra utmaning och det vore även fantastiskt kul att snabbt få återvända till grabbarna och fortsätta färden med dem! Tempot ökar och jag får blodad tand. Jag överger Jacobsweg och rör mig istället ned mot dalbotten och landsvägen där trafiken mellan Italien och Österrike går. Innan jag hunnit säga "nebelwerfer" går jag bredvid trafiken och joggar i omgångar då jag gång på gång tror att nästa ort är den sista och ökar tempot, detta inbillar jag mig om minst tre orter. Den "sista biten", som visar sig vara över en mil blir riktigt dryg då det åter regnar och biltrafik aldrig är kul att gå intill. Tack och lov är de inte lika tutglada som asiaterna dock så mitt förstånd skonas. När klockan närmar sig nio på kvällen ser jag rätt suddigt och kan inte jogga längre. Men då, ur det blå (och utan att noterat någon ortsskylt) så ser jag en suspekt skylt med rödvit flagga på, en bit bakom den är en pelare där det på framsidan står "Österrike" och på dess baksida.. "Italien". En skylt verifierar att jag bytt nation och har nått hela vägen fram. Det blev inget misslyckande den här gången, det var som sjutton! Jag har nu gått över hela Österrike och över dess alper.

Jag köper en tågbiljett, sparkar av mig skorna och tänder min segercigarr. BAM!

Segerrik återvänder jag till Innsbruck och tjoar och tjimmar utanför Adam och Fredriks hostel, de sitter på balkongen och hör mitt brölande men de avfärdar mig då de tror att jag är mil bort och att någon annan har fått psykbryt i gränden nedanför. En granne till dem står bredvid mig och skrattar åt mina försök att ta mig in i hostellet och hon får det ännu roligare en stund senare när grabbarna kommit ut för då råkar vi låsa oss ute alla tre. Tack och lov är Fredrik ninja, vi kastar upp honom på väggen och han klättrar in.

Några avslappnade dagar följer i Innsbruck, vi äter makabra frukostar med tårta och konstiga kakor. Hostellet har dricksglas/flingskålar som båda är mindre än kaffekoppen och vi får alla egna kaffekannor, allt känns knasigt och felkonstruerat som om en treåring sammansatt servisen. Vi besöker St James (Jacob) katedral och promenerar runt, shoppandes godsaker och kläder. Vi dricker öl och mår bra. Det är en mysig stad och kroppen återhämtar sig långsamt med hjälp av godis, sömn och dåliga skämt. Vi åker därifrån nöjda och glada eftersom vi nu på allvar ska ned till vårt egentliga rehabiliteringsretreat i söder, vi har nämligen fått boende på ett oroväckande billigt lyxhotell i Trento. När vi åker mot Italienska gränsen ser vi ut som skolpojkar på väg ut på utflykt eftersom vi fått med oss en frukostpåse med äpple och smaskis. Den planerade resan är över nu, resterande tid blir bara extra tårta på tårtan och vi planerar att glassa järnet på det. Så glass på tårta på tårta.