Att flyga med budgetflyg är billigt och bra, men är man ouppmärksam eller råkar göra något fel så är man körd. Att flyga med Ryanair hem visar sig bli en mardröm som skapas igenom en kombination av att vi är kassa och de är oresonliga.

Vi tar bussen i god tid till flygplatsen, men det visar sig att vi skickats till fel flygplats av personen biljettbåset och när vi väl kommer fram till den felaktiga flygplatsen så har den sista transferbussen till den korrekta hunnit gå. Så vi får snällt åka tillbaka till Venedig och byta buss där, till vårt förtret. När vi sedan väl hunnit till den korrekta flygplatsen så är det nu försent att skriva ut våra boardingpass, något som Ryan air kräver måste vara gjort för att man ska få gå ombord på planet. Vi får nu betala över 400 kr per skalle för att få åka med överhuvudtaget och måste samtidigt stå ut med att personalen suckar oss i ansiktet och himlar med ögonen. Det är inte behagligt alls att få det hela ingnuggat i såret. Vi slänger ut två av Fredriks viner och min vodkaflaska för att vara säker på att komma under maxvikten (då vi nu inte har tid att packa om eller ta på oss extrakläder osv).

Vi springer igenom säkerhetskontrollen och jag tränger mig fram till gaten som jag stressat intalat mig själv redan är tömd. När jag inser att jag trängt mig (i kön till det plan vi ska åka med) känner jag mig som ett fån och får denna känsla förstärkt av min resekamrat. Bara att gå längst bak i kön och skämmas ögonen ur sig. Stressen har gjort oss konfliktvilliga och korta i tonen, så flyget blir en tyst historia. Dels känner man att den smarta billiga planen har misslyckats och dels är vi helt tömda efter äventyret, det känns som att vi aldrig kommer bli riktigt utvilade.

När vi landar på Skavsta och lyckas ta oss in till centrum så visar det sig att sista tåget/bussen till Arlanda har gått för knappt en halvtimma sedan vilket innebär att vi inte kan komma tillbaka till vår bil och därmed vår räddning. Vi fortsätter gruffas och försöker febrilt och uttröttat söka lösning på den rätt utsatta situationen. Det hela slutar med att vi sover i Tegnerlunden, en liten gräsplutt i centrala Stockholm. Där kryper vi ihop på marken med en uteliggare och ett gäng råttor som kryper och luktar på oss och våra packningar. Jag och Fredrik sover exakt ingenting och sitter istället och småpratar under morgonen till klockan närmar sig fyra och vi kan börja röra oss tillbaka till stationen igen. Där vi först alla varit ganska retliga och mer eller mindre ovänliga mot varandra på grund av allt strul med hemfärden så ändras detta snabbt under nattens gång.

Vi sitter och pratar om resan. Hur galet drygt det var och vackert det var i bergen, vi klarade det hela trots allt och som med alla andra irrfärder blir man otroligt glad när man tänker tillbaka på det hela. Dessa tankar gör oss gladare och mer väl till mods, när vi efter många om och men har käkat hamburgare och kommit tillbaka till bilen (så folk på allvar får sova av sig) blir humöret ännu bättre. När jag kört en bit söder om Sundsvall tar mitt batteri äntligen helt slut och jag kollapsar dreglandes i en hög drömmandes om berg och stressiga flygplatser. Någon timma senare vaknar jag av godis i famnen och med Umeå på horisonten.

Här är historien slut, ett totalt trainwreck mot resans ände men som helhet ett lyckat projekt. Trots att vägen var avstängd gick vi över alperna. Helt otroligt att det gick. Jag är nöjd.