Så var vi tillbaka i centrumet för världens mest mytomspunna kampsport och träningsplats:

Det smutsiga pingisrummet i Shaolin travelers hostel.. Ehm, jag menar:

Shaolin! *Coola ljudeffekter*.

Dengfeng som är det närmaste samhället var dock på riktigt en av de mer avslappnade platser vi hittade förra resan och jag och Mattias har länge pratat om att åka tillbaka och spendera lite längre tid där.

Dengfeng har liksom mycket annat i Kina förändrats en del sedan vi var här senast, landet växer så det knakar och förändringen verkar tydligare på mindre platser såsom denna småstad. Antal bilar här har ökat drastiskt, staden expanderar söderut och själva templet har fått nybyggda inomhushallar för kung Fu-shower och utbyggda träningsskolor. Staden är dock trots viss förändring fortfarande som vi minns den och vi avnjuter både familjärt hostel och får äntligen frossa i billig tofu, något jag saknat under resan. Ett av våra hak har fulla rätter från fem yuan, vi hittar fantastiskt smidiga supermarknader och folket är fortfarande avslappnade. Detta blir (som jag senare kommer till) lite av en träningsresa och vi slösar all vår tid på att promenera runt och försöka vara hälsosamma snarare än att jaga attraktioner.

Att strosa längst med bergsfötterna ger oss flera mysiga scenarier, inget spektakulärt men väldigt mysigt, vi tar helt enkelt del av vardagen i staden och utanför. Bland annat ser vi lokala biodlingar där vi får köpa lokalproducerad honung, den trevliga damen vi köper från visar de olika honungssorterna och visar vilka blommor som ger olika typer av honung vilket var en frisk fläkt. Vi får se mängder av elever på de lokala skolorna träna intill vägarna där vi vandrar i sol, i dimma och i åskande duggregn. Isa och Ruby får bevittna en Kung Fu-show där en av de tvättäkta munkarna kastar en vanlig synål igenom ett fönster av glas, en legendarisk prestation som jag verkligen velat se men tyvärr missade. Denna simpla rutin av promenad och ickefokus är avslappnande och mysig, att inte känna behov av att bära kamera hela tiden och jaga upplevelser är lugnande.

Vi ser för övrigt även klassiska 70-talsfilmer som Kung Fu-filmer som "Best Of Shaolin Kung Fu" och "Invincible Kung Fu Trio". Den onda Wu-Tang mästaren blir i slutet av den sistnämnda filmen besegrad på följande sätt: Han får i en kontinuerlig rörelse först sin skalp avsliten, sedan blir han sparkad i skrevet så hårt att han flyger upp ett tiotal meter i luften för att slutligt (under flygturen) bli dekapiterad av ett stort vässat mynt som kastas på honom.

You can't make that stuff up. Bra skit.

Den enda riktiga utflykten vi gör är berget Song. För att undvika inträdespriset kliver vi upp vid fyra och vevar iväg mot berget i en taxi som vi navigerar igenom pekningar då föraren inte förstod kartorna vi visade. Vi kommer till utgången av bergsleden och smyger igenom utgången i skydd av mörkret (då vi inte vet om man ens får gå in där) och tar oss i tysthet så snabbt vi kan upp för berget. Vi håller oss lågmälda hela vägen upp till det södra klostret och tassar ljudlöst runt och förbi detta. Nu är vi överens om att vi passerat möjliga betalstationer och kan slappna av. Trots att Song är mindre än tidigare berg vi klättrar på kommer det visa sig vara överraskande vackert och utmanande. Song är ytterligare ett av de fem "stora" bergen i Kina och är vida känt för sin unika utformning av tunna stenlager som skapats igenom sprickor mellan olika sediment när berget restes. Dessa lager det ger en bild av att hela berget är skivat som ett rör Pringles vilket är väldigt effektfullt när klippavsatser vertikalt reser sig av och an hundratals meter. Precis som Hua är det ett heligt berg för daoismen men självklart även för buddhismen av uppenbara anledningar, Shaolin vilar trots allt på bergets norra sluttningar. Vad som gör Song mer unikt är att man till skillnad från många andra vandringsberg inte bestiger bergets krön och sedan följder åsarna mellan topparna, istället går man här på bergets sidor. Leden slingrar sig som en midja på de vertikala bergsväggarna vilket skapar ytterst spännande stigar, trappor och vid en av klyftorna krävs tom en hängbro för att forcera terrängen. Vi klibbar oss alltså som flugor på väggarna av berget och jag uppskattar enormt att lederna inte är så breda och lättframkomliga, överhängande stenar och klippavsatser kräver att man då och då måste huka sig för att inte kläcka kalufsägget, väldigt njutbart.

Det bästa av allt är att vi (igenom den tidiga timmen, hurtiga takten upp och felaktiga inträdesvägen) har berget helt för oss själva, en mäktig prestation i det här landet.

Först på nedvägen i den norra dalgången möter vi de tidigaste morgonpigga pionjärerna. Vi inser att klockan fortfarande bara är barnet då vi kommer ned till turistområdet kring Shaolintemplet och ser att området fortfarande inte fyllts av människor helt. Vi inser även att vi inte behövt betala inträdet på 100 rmb för att komma in på området. Ka-ching! Det är konstigt att resetips såsom detta inte finns mer tillgängligt: Kliv upp tidigt och gå över berget från söder så får du klättra i berget och se tempelområdet gratis! Utan biljett så blir det tyvärr svårt att ta sig in och kika på Kungfu-showen (med nålkastaren), men vi tar oss in i Shaolintemplet utan kostnad med hjälp av the good old "stupid-white-tourist-act". Det är fortfarande lite ledsamt för mig att se templet fyllt av turister istället för tränande munkar och det är även beklämmande att allt är så nytt och polerat på något sätt (tempelområdet restaurerat och ombyggt som turistplats först på 80-talet). Men trots detta är själva templet fortfarande vackert och legenden levande, väl inne gör jag en donation till templet och får med den gesten rökelse att offra, en välsignelse av en högre mästare och en individuell bön i mitt eget namn av munkarna. Jag har försökt att denna resa hålla mig till daoismen men efter bara en stund så är jag alltså tillbaka till den upplyste rackaren igen.

Buddha din luring.. damn.

Något som jag uppmuntrar er att göra när ni reser är förresten att på allvar läsa på om och tänka igenom de religioner ni möter och aktivt delta i ceremonier och böner även om ni, liksom jag, inte tror på gudomar eller andeväsen. För det första så är det ok att be även fast man inte är troende, oftast kommer ni bjudas till att göra det oavsett och de tempel ni kommer se är öppna för alla och vana med turister som "provar på". De platser och ceremonier som är exklusiva för specifika troende kommer ni helt enkelt nekas inträde till. För det andra så är det varken hyckleri eller dumheter att testa något religiöst oavsett trosuppfattning, är du inte troende så deltar du i ceremonin och traditionen, är du troende deltar du i bönen och andligheten. Ingen skadas av detta och det är endast i ditt huvud som det är pinsamt eller fel. För det tredje är det nödvändigt att veta mer om saker för att förstå och kunna värdera dem bättre. Att inte undersöka den spirituella världen men ändå ha åsikter om den är som att vägra läsa åtta kapitel av en bok och ändå säga sig ha en uppfattning av dess helhet.

Justja! Jag skulle beskriva bättre träningen, iom detta skall jag dela med mig av vårt schema, notera att vi alla gör dessa övningar tillsammans under dagarna vi är i Dengfeng efter att ha svurit med lillfingrarna att vi ska försöka få lite **** på våra kroppar.

Grundläggande övningar:
Yoga varje morgon. Varannan dag fys efter frukost. Ut och gå varje dag, mer ofta än sällan en mil eller mer. Tyngre fys varannan dag efter middag. Inga kolhydrater, bara tofu och grönsaker. Det är ganska jobbigt att komma i form, men vi har en hel vecka på oss, vilket är mer än tillräckligt om man vill tro alla mirakel-träningsmaskins-mumbojumbo-pryl ar som finns på Tv-shop, vilket jag självklart gör. Att komma i superform borde bara ta några få timmar. Skämt åsido hade det varit roligare att hålla på längre än kring veckan för att se egentlig effekt av träningen men vad gör man när man har ont om tid? Så! Tillbaka till skämten:

But wait, there's more!

Avancerade övningar:
Jag bestämmer mig för att öka takten på viktminskningen igenom att försöka ha ihjäl mig själv.

Steg 1. Gå ut i solen och bränn hela överkroppen ordentligt, detta borde ge immunförsvaret en mardröm och belasta kroppen tungt.

Steg 2. När du borstar tänderna glöm någon liten molekyl mat längst inne bakom den innersta tanden, detta blir blixtsnabbt inflammerat och ditt tandkött borde snart svälla så pass att du inte kan äta eller prata ordentligt (vilket även borde stressa kroppen). Detta sprider sig till bihålor och hals innan du vet ordet av och du havererar totalt som individ.

Steg 3. Fortsätt med all träning och den energisnåla dieten, det borde sätta spiken i kistan, innan du förstår att det verkligen håller på att gå åt fanders är det redan försent. BAM! Vrålsnabbt är du i den bästa form du varit någonsin!

Nu i efterhand inser jag att planen inte var optimal kanske, det var inte så roliga dagar när alla dessa symptom härjade. Men för att vara lite snäll med mig själv så var förstås allt mest bara olyckliga tillfälligheter som oturligt nog sammanstrålade till min kropps stora förtvivlan. Efter tre dagar av detta, uppe på Song när vi promenerar och jag försöker hålla min över mitt värkande pulserande ansikte och min ömmande käke knastrar någonting till i mitt huvud och det börjar rinna ut gulaktig och blodblandad vätska ur mun och näsa. Det skapas konstiga klickande ljud som knakar ihåligt ur min mun när den är öppen. Efter att bihålor eller vad det nu än var har tömts ut i denna akutevakuering så slutar snart käken ömma, huvudvärken lättar och tandköttet sväller ned. Efter en stund så hänger köttet runt de innersta tänderna som en lös gardin. Efteråt känner jag mig mest bara förkyld och hostar glatt i någon dag medans jag spolar munnen nonstop med antiseptiskt gojs och gömmer mig under täcket. 9/10 möjliga poäng för spännande, unik och innovativ sjukdomsupplevelse.

Efter veckan har gått och vi mer eller mindre är helt lealösa och utpumpade så firar vi avslutning med att ta igen veckan och bli tjocka igen. För att öka mina odds att få något ätbart så köper jag tre bakverk till min lunch, haha så naiv jag är. Jag får en ansiktskaka som smakar luftat konstsötningsmedel, en svampkaka som smakar utspädd köttbuljong och en helt vanlig sockerkaksbit med sockervadd på! Nä, jag bara skämtar, sockervadden var förstås griskött som torkats och gjorts till ludd. Ingen av dessa var super. På eftermiddagen firar vi med en stor handgjord segertårta med egen text på som vi specialbeställt för det hutlösa priset 46 rmb, den smakar väldigt annorlunda men är inte alls dålig! Vi sjunger jag må han leva (som det av någon anledning står på tårtan) och bjuder personalen. Sedan tar vi in på en datorspelshall och spelar League of Legend på kinesiska servrar, utan att kunna läsa vad som står eller förstå vad som händer. Vi förlorar exakt varenda match.

Skum vecka.