Jackie Chan - i'll make a man out of you

Dags att dra vidare.

Vi får för en hunka en biljett till Zhengzhou och trängs gladeligen för den slanten med resten av folket i lågbudgettåg K21. Eftersom vi befinner oss på slättlanden där det är enkelt att frakta material och odla grödor får vi under färden återigen se motorerna som driver landet: Fabriksarbetare och bönder. Jag räknar industriskorstenar men ger upp när jag nått 208 för att istället starta upp min lilla elektroniska älskarinna och glo på film. En nyfiken bonde ställer sig i korridoren bredvid min sittplats och ger mig moraliskt stöd när jag blänger mig igenom "Män som hatar kvinnor", under snuskscenen när Lisbeth och Mikael lyckas snärja ihop sig i varandras organ känner jag en hand på min axel, vänder mig och möts av ett stort leende. Vi ger varandra en förstärkt tumme upp för att förtydliga hur nöjda vi är över hela situationen. Det enda andra roliga som händer är att en blind flicka svänger förbi och lättar våra penninggömmor, hon var vacker och nynnade trolskt på något ohörbart. Allting löper på som en klocka. Tåg, buss, svarttaxi och innan vi vet ordet ordet av är vi inklämda på ett hostel i Denfeng, äter gott och sover i ett klassiskt kinesiskt inrett rum.

Dagen därpå vandrar vi tidigt iväg mot bergen och dess tempelbackar, vi skippar alla dyra fordon och går längst med vägen milen från Dengfeng till Shaolintemplet. Här kommer nu ett ovärderligt tips angående Kina: Om du går nära en väg eller på en väg, ta alltid med dig din Mp3spelare och stoppa in den hörluren som du har vänd mot vägen och därigenom trafiken. Kineser älskar nämligen att tuta, tuta så mycket och högt de kan så länge och onödigt utdraget de kan. Och det är pulver i de kanonerna må ni tro, helvete vad det brölar. Till 50 procent så är det av artighet då många går på vägarna där inga övergångsställen finns och tutandet räddar därigenom livet på X antal tusen människor dagligen. Till de resterande procenten är av ren och skär galenskap, eller så är de förälskade i sina lurar och horn, för de tutar spontant och utan anledning. När vi går på vägen ut ur staden rullar en liten motoriserad rickshaw fram och tutar sisådär en halvmeter från oss, for ***** and giggles. Den blåser nästintill ut våra trumhinnor och det är endast ren tur att vi inte blöder ur öronen därefter.

Dengfeng är som en enda stor Kung-fu-skola (Gongfu) och vi ser efter bara några meter hundratals ungar i skarpfärgade uniformer som drillar olika rörelser och vapen på trampade jordplaner. Eftersom staden är så nära Shaolin, hjärtat av den kinesiska kampsporten så vallfärdar folk hit att träna och ett otal skolor har dykt upp att fylla efterfrågan. Det är minst sagt ganska hardcore träning vi pratar om med, även för de mindre. Även om det inte ser ut att vara ansträngt jämt får man tänka på att de tränar i princip hela dagen, varje dag. När vi kommer fram till Shaolin så trappas även det seriösa i träningen upp, barnen och ynglingarna ser ut att vara små maskiner som marscherar längst med gatorna i kolonner. Området är bortom vackert och grönytorna är mer än vad vi sett på veckor, helt klart en optimal träningsmiljö. Det är lummigt och fridfullt, mycket turister tyvärr men det får man förvänta sig när man stiger ur verkligheten och in i de sagor och legender som denna plats förtjänt murats in i. Det finns gott om tempel och sevärdheter, på tok för mycket för att hinna se på en dag, men vi hinner med en hel del. Först når vi själva templet, med helgedomarna och statyerna. Templet är relativt litet och simpelt men det genomsyras av något utöver vad man vanligtvis känner när man kliver in på en helig plats, utöver det känner man igen alla platser man sett i otaliga filmer och dokumentärer, bara det är overkligt. Precis som i de andra Buddhisttempel jag snubblat in i så står de två väktarna och de fyra himmelska konungarna vid porten, jag är förundrad över hur likt det är Sera, Drepung och andra kloster jag besökt i Tibet, målningarna och hantverket är utsökt.

Vi ser även Pagodaskogen med alla minnesstenar till de verkliga legenderna, för svårt som det är att greppa har faktiskt dessa storheter funnits och verkat just här. Munkar som mediterat i år, skrivit uppslag av sutror och de som härdat och tränat sina kroppar att göra övermänskliga ting såsom att balansera hela sin kroppstyngt på ett finger, slå igenom stål eller hänga med en snara runt nacken i dygn. Helt overkligt, och rätt badass, utan att överdriva.

Jag är mest intresserad av en specifik person dock, Bodhidharma, som spenderat nio år, i princip nonstop mediterande i en liten grotta uppe på ett berg ovanför templet vi just besökt, han satt så länge enligt sägnen att solen etsade hans kontur på väggen. Numera har de även rest en stor staty för Dharma uppe på toppen ovanför grottan och den hjälper oss att navigera till sagd plats. Det är överraskande långt och brant dit men vi klänger oss upp och belönas snart rikligt med utsikt över alla tempel och så småningom hela dalen. Vid grottan ligger det ett flertal människor och mediterar i tysthet ledda av en munk, såsom det alltid varit är detta ett Mecca för den som söker diciplinen och inspirationen att klara av den långa meditation som krävs för att finna sig själv och så småningom upplysning. Till sådan meditation krävs det även mer än bara ett starkt sinne förresten, det var tro det eller ej därför munkarna här började öva kampsporten och utveckla den, för att stärka och härda kroppen mot elementen och inte bli stela och ömma av veckovis stilla sittande. Självklart utvecklades vapentekniker till försvar mot banditer och krigsherrar men grundtanken är inget annat än att må bra och utan åkommor klara av meditationen. Buddhister är ju, som vi alla vet inte överdrivet aggressiva till naturen och det är lite slitet att många fortfarande tror att munkarna primärt utbildade sig för att kunna ta ihjäl folk på slagfältet. När jag ser de lite äldre munkarna träna står det klart för mig att om man skulle möta en av dem på slagfältet hade man haft större chans att med en Foppatoffla klubba ihjäl en vithaj.

Vägen tillbaka är inte lika spänstig och hurtig men milen hem går den med. Mina lilltår tar död på mig, dags att köpa nya skor snart.

Jag beslutar mig för att upprätthålla min Idiotstatus och beger mig i samma osunda dojjor norrut dagen därpå för att klättra i bergen som reser sig likt ett enormt valv över staden. Efter bara några kilometer slår jag tårna i den första av mina numera kanske mest svårtämjda fiender: Trappsteg.

Trappsteg är tyvärr ett måste då vandringslederna här slingrar sig uppför milt sagt vertikala väggar. Detta är förstås vackert, men de blir efter några åtskilliga tusen steg inte välkomna varken till syns eller i sinne. Alla världens trappsteg tycks ha samlats här och förökat sig med varandra till på köpet för att gemensamt bilda en ofattbart ofantlig summa. En fantasiljard? Två kanske? När vi når toppen av det högsta berget känner jag nästan smaken av mjölksyran som pumpas runt i låren och vaderna. Jag och Ida, som just idag slåss om något sorts pris för den som är dummast får den geniala planen att fortsätta vandra längst med bergsryggen bort från staden, även om vi redan är utpumpade. Det går till en början någorlunda, men berg har en tendens till att vara rätt stora och innan vi vet ordet av är klockan närmare middag än lunch. Det är vackert dock, vägarna är i gott skick och slinker bekymmersfria till varenda topp och dal, genom klyftor och förbi vattenfall. Så man kan inte klaga direkt. Vi kommer dock ut någon mil från staden och dessutom på fel sida om den, detta är inte lika roligt och den enda stimulans vi får där vi går i gåsmarsch tillbaka till Hostelet är diverse avgaser. Kring sjusnåret är vi framme, haltandes lite sådär sexigt och med brinnande fötter och höftkulor. Blåsorna på slamsorna jag misstänker en gång var mina fötter ser inte alltför glada ut men det är inte alla dagar man får bjuda till dans med molnbanker på bergens toppar eller klättra ned i avgrunder inte. Totally worth it. Sista dagen blir det även promenad som slutar i ett nakendopp i en kallvattenkälla uppe på en höjd, var intensivt rädd att bönderna nedanför hade slängt i nån rovfisk eller nått, Mattias såg roat på när jag tog mitt paranoida dopp ^_^.

Hittade btw det hittills bästa namnet på ett hak här i Kina:

Very. PearHotel

Namnet är alltså: Mycket *paus pga punkten* Päronhotellet. Snacka om att det rullar av tungan.