Ojoj. Vilken resa vi varit med om! Senaste inlägget från Cusco, och sedan dess kan vi nog inte påstå att vi varit superaktiva... Vi flög till Lima som också var vår sista anhalt för den här gången. Lima, en myllrande miljonstad som inte gjorde några imponerande intryck på varken mig eller Louise. Men innan vi förkastar Lima kan vi väl gott konstatera att vi inte heller gjorde vårt yttersta för att söka spänning eller häftiga upplevelser. Vi höll oss mest i det säkra, lugna området Miraflores (där vi också bodde på något diffust vandrarhem). Det blev däremot en hel del shopping. Mycket mer än tidigare eftersom vi nu visste hur mycket space vi skulle ha i våra ryggsäckar på flyget hem. Louise hittade tröjor, klänningar, skor, linnan - you name it! Jag fick nöja mig med en liten scarf. Men båda blev nöjda. Sista kvällen var vi ute och åt. Lyxade oss som aldrig förr. Beställde in dyr champagne, valde förrätt, huvudrätt och efterätt. Efter middagen, mätta och belåtna var vi både lättade och nöjda över att vi klarat av den här resan så jävla bra. Stärkta av självförtroende ragglade vi hem cirka 21.30 för att få några ynka timmars sömn innan något Sydamerikanskt flygbolag skulle ta oss mot U.S.A. Det är värt att notera att vi för en gångs skulle hade valt att förbeställa en (SÄKER) taxi för att vi garanterat skulle komma i tid till flyget. Ironiskt nog blev just den färden den absolut värsta vi var med om under hela resan. Den började bra, fin bil och trevlig chaufför, men vi insåg snabbt att chauffören utgjorde några frågetecken. Först sjöng han i högan sky, glatt och spralligt, trummade på ratten. Fem sekunder senare föll han i djup sömn, vinglade fram och tillbaka på motorvägen. "Cansado?", frågade jag i hopp om att han skulle skärpa till sig? "Inga problem", fick jag till svar. Är han full, tänkte vi båda. Till slut kom vi i alla fall fram helskinnade till flygplatsen och kunde checka in med livet i behåll.

Nu är vi hemma och slapp den här gången både föresningar och andra fadäser. På Arlanda möttes vi av två glada föräldrar. Hans och Ann-Marie hade kommit för att hämta och skjutsa oss till Örebro. Mycket kärt återseende och mamma hade (såklart) svårt att hålla tårarna tillbaka. Det första jag gjorde var att gå in på närmaste toalett och dricka vatten direkt ur kranen. Bekvämt.

I efterhand är det svårt att reflektera över en så här stor upplevelse, som ju egentligen är flera upplevelser... men strunt samma. Vi hoppas och tror att det här är något som har påverkat oss, förhoppningsvis till det bättre, och att vi kommer att ta med oss alla härliga minnen livet igenom. Ser verkligen fram emot att få berätta för alla ointresserade öron om allt fint vi varit med om! ;)

Till nästa gång: må gott, kära vänner, och ta hand om er!

/Louise och Kristoffer