Söndag astidigt morgon satte vi oss på flyget upp mot Cairns. De starka var jag, Eric och tidigare omnämnd Malin. Då jag och Eric hade varit på en 21st fest dagen innan och på så sätt minimerat tiden för sömn var båda ganska trötta och dunade in fortare än kvickt medan Malin satt med skolarbete. Jag lyckades återhämta i maximalt en timme och upptäckte därefter till min stora lycka att NHL-finalen visades på den lilla skärmen i sätet framför. Jag blev fastklistrad och hade en fortsatt mycket härlig flygresa.

Väl framme i Cairns svidade vi raskt om till shorts och flipflop och tog oss mot vårat hostel som låg precis intill vattnet. Det tråkiga med stranden i Cairns är att den är långgrund, lerig och vattnet där är fyllt med krokodiler, box jelly fish och ormar, så badandet fick helt enkelt vänta tills vi började dyka. Vi strosade runt i staden som inte var mycket att hänga i julgranen och på kvällen slutförde vi lite skolarbete. Dock var vi alla i någon form av eufori då vi inte behövde ha hoodies eller långbyxor längre!

Morgon efter, närmare bestämt 08.25 stod en minibuss utanför hostellet och väntade på oss. Den tog oss sedan till Pro Dives träningsanläggning där vi tillsammans med de andra eleverna genomförde den mesta utbildningen inför certifieringen. Gruppen bestod av oss tre, ett gäng unga britter, ett äldre par varav gubben just genomfört Ironman på en tid av ca 9 h, och lite annat löst folk. Morgonen började med teorigenomgång och därefter medicinsk undersökning, vilket var den absolut sämsta jag varit med om. De använde "löpande bandet principen" och lät oss punga ut 60 dollar för att få en spatel intryckt i käften samtidigt som vi blev vägda. Ungefär. Dock var detta moment snabbt avklarat och vi påbörjade poolträningen. Som rutinerad fridykare med min 6-9 år eller vad det nu är på Strängnäs Sportdykarklubbs fridykarträningar var första dagen en komplett repetition.

Morgonen efter blev vi upphämtade tidigare och vi sattes i poolen ganska snabbt. Innan det hade vi lite genomgångar av materiell och annat. För att snabbt summera den teoretiska biten av dykkursen skulle jag vilja säga att det var omöjligt att inte klara det. Längs ner på provpappret stod det att de man fick fel på, läste man på om så att man förstod det och därefter skrev man under och den teoretiska delen var godkänd. Eftersom upplägget var på det viset lades inte allt för mycket tid på att lära oss sakerna utan de fokuserade en hel del på att berätta anekdoter och sälja. De tog dit en "materialexpert" som pratade om de olika delarna av utrustning och sen fick vi prova dessa i poolen. Schyssta som de är körde de sedan oss till deras egna dykshop ifall någon ville köpa... De kom med ytterligare ett erbjudande. Om man bytte ut ett av sina "fun dives" som ingick i paketet med ett djupdyk med instruktör skulle man få ett annat dykcert, ett så kallat "adventure" vilket ger oss rätten att dyka ner till 30 m. Jag och Eric blev direkt taggade på detta och genomförde detta, men det lustiga var hur han försökte sälja in detta till oss elever. Fokus låg inte på att det finns massa coola saker att se mellan 18 - 30 m som fula fiskar och vrak mm. Det låg på att när man går ner så långt kan man bli lite påverkad av kvävet vilket gör att man kan uppleva att fylleliknande känsla. Han spenderade över 20 minuter på att berätta om vad folk har gjort på 30 m och fick många fniss från de alldeles för unga och magra brittiska pojkarna. Själv ansåg jag att betala 1000 SEK för att uppleva en fylleliknande känsla kanske är lite väl, men han har säkert sålt några certifikat enbart tack vare detta.

Nästa morgon blev ännu tidigare men nu var det på riktigt. Ut till båten! På väg ut körde vi förbi en privatyacht. Den hade två helikopterplattor... Stört... På båten började det rulla och många av oss som åkte ut blev lite vitare i ansiktet. Jag klarade mig fint och lyckades tillochmed stänga in mig i hytten och sova nån timme. Väl ute på revet var det i stort sett ingen rullning och alla mådde bättre direkt. Då jag tidigare påpekat deras oseriositet i klassrummet vill jag påpeka att det blev bättre på båten och när vi utförde dyk. Det första dyket var ett av de som ingår i certifikatet och vi tog oss ner guidade av Mark, våran instruktör, till ungefär 10 m. Här genomförde vi masktömning, åtgärd vid slut på luft osv. Efter en kvart med övningar tog vi oss en simtur runt och såg ofantligt många fiskar. Överallt och koraller i alla färger. Då insåg jag hur nice det var att ta certet här när man efter de obligatoriska momenten simmade runt i ett akvarium med såna ofantligt fantastiska fiskar och djur. De tre påföljande dyken blev snarlika med andra övningar och mer fiskar. På kvällen av första dagen, fick vi möjlighet till att snorkla vilket vi gjorde. Under snorkelturen såg vi mer fiskar och koraller än under de dyken vi gjort och alla var väldigt glada. Det blev inte sämre heller av att vi såg ett antal mindre hajar och tillslut den efterlängtade havssköldpaddan.

Morgonen efter var en tidig sådan och vi hoppade i utrustningen fortare än kvickt. Vissa morgontrötta människor hade det tufft nu medan jag som är en alldeles för pigg sådan hade utrustningen på mig inom ett par minuter, taggad på att börja. De två första dyken var de två sista av certet och genomfördes som tidigare nämnt. På eftermiddagen blev det andra bullar och det var första gången vi fick dyka själva. Jag, Eric och Malin lyssnade på dykgenomgången och hoppade snabbt ner i vattnet. Här simmade vi runt och letade efter den mytomspunne Brian, en jättesköldpadda. Tyvärr såg vi inte honom men desto mer fantastiska fiskar. Andra hade sett honom vilket gav hopp om nattens dyk. Innan nattdyket hade vi genomgång med instruktören Perry, Perry var han som översnackade allting. Berättelserna om hur hajarna brukar cirkulera runt båten gjorde oss riktigt förväntansfulla. Det var väl en lögn eller lätt överdrift det med. Efter 20 minuter under vattnet i mörkret var jag ganska besviken, hade inte sett något ballt. Som tur var fick vi se Brian och jag blev genast på bättre humör. Storleken på Brian beskrevs på ett mycket bra sätt av Malin som en King Size Bed, ta det med en nypa salt, men stor var han. På vägen upp från nattens äventyr lyckades vi faktiskt skymta två små hajar, men inte mer än så.

Efter nattdyket var dags för fest på båten och instruktörerna försökte tagga oss till olika former av lekar. Det kan bero på att jag verkligen hade svårt för instruktörerna och tyckte de var ett gäng uppblåsta skitsnackare som gjorde mig otaggad, jag vet inte, men den utlovade "episka" festen var inte så värst episk. Vi tre ställde upp på några lekar, vann limbon och smet iväg till hytterna när de sexuella anspelningarna i lekarna blev lite för påtagliga för att vi skulle kunna känna oss bekväma i det.

Vi fortsatte dykandet morgonen efter ännu tidigare och det första dyket var det dyket då jag och Eric skulle ner till 30 m. Väl nere på 30 m hände ingenting och den utlovade fyllekänslan infann sig inte. Lite besviken då vi båda var nyfikna på den återvände vi till grundare vatten. Dock glada över att ha gjort det och nu ha möjligheten att gå ner så djupt.

Andra dyket och tredje dyket var av typen "fun dives" och vi hade en helt underbar dag i vattnet. Tyvärr tog det slut och när vi vid lunchtid började åka hemåt var det ändå ganska skönt. Över tio timmar dyktid och ett fantastiskt minne, hurra!

Vi provade ett nytt hostel nu eftersom förra hade fläckats ner av en alldeles för gammal fransman med portabel stereo som han spelade fransk hipphopp ifrån. Ett klokt val och the Northern Greenhouse levererade. Jag tror jag nämnt tidigare att vi stundom kallar Malin för chefen. Chefen sade i alla fall till oss att vi måste fira livet, att det är ganska gött, så vi tog på oss spenderarbyxorna och gick ner till en fancy restaurang på Esplanaden. Här beställde vi in en tre-rätters med dryck och avnjöt den långsamt. En av snubbarna från dykningen hakade på och vi hade en högst angenäm kväll.

Dagen efter blev ännu en dag utan sovmorgon och vi blev upphämtade av George, en aboriginsk man som driver ett företag som tar ut lata turister i regnskogen. Han var fylld med berättelser och körde allmän name dopping på platser vi passerade, både på engelska och hans modersmål. Det var en aningen svårt att följa med i hans berättelser då han ofta påbörjade nästa innan föregående var klar, men mysig var han. Första stoppet blev Mossman Gorge där vi spanade in en skön flod med lite söta sötvattensköldpaddor. Stoppet efter det blev bättre. Här sattes vi på en flodbåt som tog oss ut i vildmarken. Alla satt och vred på huvudet konstant i sökande efter krokodiler, och tillslut fick vi se dem. En riktig best på fyra meter och två mindre. Så nu har man sett vilda krokodiler också, check.

Resan fortsatte till cape Tribulation där vi spenderade en lång stund på stranden. Värmen var helt underbar och vi solade så mycket vi kunde för att upprätthålla brunheten som tyvärr har börjat försvinna i Sydneykylan. George fortsatte bussresan med fler anekdoter och avslutningsrundan igenom en bit av regnskogen tog nästan en timme. Om vi hade gått själva i lugnt tempo och spatserat fram hade det inte ens tagit en kvart. Mycket glädje dock och det bästa var att han gjorde det inte för pengarna utan för att han vill visa oss och ge oss en förståelse för sitt folk. Detta gjorde resan väldigt genuin och trevlig.

Det var mörkt när vi kom tillbaka till Cairns och vi köpte med oss plockmat från Woolworth, satte oss på golvet i vårat rum och åt innan vi ompositionerade oss till en av sängarna och tittade på Tarantinos senaste mästerverk, Django unchained.

Utcheckning och hemresedag, denna ägnades åt lökande på alla sätt som är tänkbara. Vi började med frukost på en halvdålig italiensk restaurang i hamnen för att fortsätta med en lång promenad längs vattent. Därefter en fika för att slutligen gå tillbaka till lyxrestaurangen. Att gå till en restaurang i början och trycka i sig en massiv måltid var ett vinnande kort och de kände igen oss direkt och fick en alldeles ypperlig service. Jag åt ostron för åtta år sedan när jag var i Cairns och tog chansen igen. En två-rätters till lunch, jajjemän. Ostronen var svingoda och vi fick en kanonavslutningslunch.

Man kan tro att intressanta reseskildringar borde ta slut vid det här laget, men icke, en taxiresa kan alltid vara intressant. Malin, snäll som hon är frågade chauffören om hur han hade det. Detta ledde till en tjugo minuters utläggning med inslag av stark rasism om hur dåligt det var att det fanns invandrare. Inte nog med att de jäklarna jobbade och försökte försörja sig, de skapade ju konkurrens. Vilket inte var bra eftersom han måste ge hälften av sin förtjänst till italienska maffian. Vi visste inte riktigt vad vi skulle säga och alla var ganska lättade när han mitt i en väldigt hatisk mening om utlänningar sade att vi var okej.

Nu sitter jag och skriver detta istället för att plugga, för det är vad jag har att se fram emot. Plugg... i morgon är det tenta i ekonomin och fredag är det Aerospace tentan.

Hoppas ni har det bra där hemma och att ni är taggade på midsommar. Hoppas du fick en schysst tid på vättern farsan! Hejs!