11/3 Erika och jag sitter nu och äter frukost på google hotel i Hue. Prisvärt hotel (9$/p)med stort rum. Frukosten är dock kanske inte direkt mkt att hänga i granen. Vi kom hit igår och spenderade hela dagen med att vandra omkring i den tyvärr nästan helt förstörda f.d kejsarstadsdelen.. Idag ska vi fortsätta att utforska den före detta huvudstaden för att senare ikv ta flyget till den nuvarande huvudstaden, Hanoi. Emma och Julia bestämde sig att hoppa över Hue och ist ta tåget direkt till Hanoi från Hoi an. Dock skulle tåget ta 18 h..
Jag och Erika bokade våra flygbiljetter i all hets den morgonen vi skulle åka till paradisön Cao lao, och på grund av detta så missade vi en ganska väsentlig del att bagaget inte ingick och att man betalar för varje kilo som man ska checka in. Ett standard pris hade varit bättre i mitt fall då efter lite inhandlande av kläder mm väger inte väskan längre 11 kg tyvärr..

Nu när vi har åkt buss genom halva Vietnam har man verkligen märkte hur mkt det är som skiljer Kambodja och Vietnam åt. Bara att nästan alla hus ute på landsbygden i Vietnam är riktiga stenhus. I Kambodja var det mestadels skjul med plåttak, även inne i de mer folktäta områdena. Kambodja hade heller inte så många städer, utan mer små samhällen. Asfalterade vägar fanns nästan inte alls även om de har ökat de senaste åren. I Vietnam finns det gott om städer och alla vägar är i stort sätt asfalterade även på Cao lao( en väldigt liten ö med 3000 invånare där endast mopeder brummade omkring).

Under vår resa har stött på ett flertal organisationer där de anställda antingen är handikappade eller har fått nedsatt arbetsförmåga pga amputerade kroppsdelar, orsakats under vietnamkriget, eller drabbats av sjukdom i tidig ålder, så som polio och sedan vuxit upp under extremt fattiga förhållanden. Sozo i Ho chi minh är en sådan verksamhet. En annan är lifestart foundation i Hoi an, en liten organisation där utsatta människor i samhället som levt ett hårt och svårt liv får chans att börja om på nytt. De får tillverka olika sorters produkter som senare säljs. Varje produkt är gjord av en person och pengarna går direkt till den person som gjort produkten. Julia och jag gick på en kurs hos dem där vi lärde oss göra lampor och måla på klassiskt vis. Jag satt bredvid en kortvuxen kvinna som drabbats av polio när hon var liten och endast hade två fingrar på ena handen och ett finger på andra. Att se hur händig hon var verkligen fascinerande. Om man bara bestämmer sig för att man fixar allt så tror jag verkligen att det är lite som man inte klara av. Ingen skulle förmodligen aldrig tro på att hon skulle kunna sitta och klippa och klistra med nästan inga fingrar kvar. Men bara att man tror på andra människors förmåga till att lyckas skapas det automatiskt hopp!

Blev väldigt förvånad över hur många kaféer och affärer som finns i varje stad vi kommer till. där man man hjälper utsatta människor, föräldralösa och handikappade, med antingen jobb eller andra möjligheter som bidrag till skolgång mm. Tycker att det finns för lite av sådant i Sverige. Mörkertalet bland de människor som är utsatta i Sverige och verkligen är i stort behov av hjälp är betydligt högre än vad gemene man vet om eller VILL veta om.

Om ja nu ist ska återgå det ni heller vill läsa om, Erikas och mitt äventyr på Cao lao, Cham island. Vi hade egentligen planerat att åka ett par dagar innan, än vad vi gjorde men såklart så drog det in ett oväder precis just den dagen vi hade tänkt att ta båten till Cao lao så det var bara att stanna kvar i hoi an ytterligare 3 dagar. Vi gick till vår skräddare dagen då vi skulle åka då det var hon som var vår kontaktperson. Vi visste egentligen ingeting, varken hur långtid det skulle ta, vem vi skulle åka med, var vi skulle bo.. Utan vi gav henne 400 000 dong/p (ca 20$) för t o r bilj till Cao loa ed speedbaot. Sedan hoppade vi, med våra backpack ryggsäckar, på bakom var sin mopedkille som körde oss mot okänd destination. När vi kom fram till en hamn hoppade vi av och en hord men män samlades omkring oss och började diskutera vilt med våra mopedförare. Efter en stund sa de till oss att sätta oss ner på ett par stolar längre bort och vänta i ca 15 min, därefter försvann de. Och där satt vi, två förvirrade blondiner med var sin jätteryggsäck och väntade på att ngn skulle säga till oss vad vi skulle göra. Efter 40 min började vi bli lite nervösa och fundera om vår skräddare hade total lurat oss men då kom en man och viftade med armarna som att vi skulle komma med honom,.Vi följde efter och vips så satt vi i längst fram i en speedboat, de resterande passagerarna satt längre bak i båten och under tak, lite mer första klass platser. När vi började åka iväg förstod vi varför vi inte hade kunnat åkt dagen innan när det spöregnet då vågorna nu var hur stora som helst. Jag satt och höll i mig för livet och varje gång båten flög upp i luften och landade med en duns på vattenytan kändes det som om jag och ryggsäcken skulle flyga över bord. Jag har aldrig åkt så snabbt med en båt eller åkt över sådana höga vågor och kommer förhoppningsvis aldrig göra om det under sådan väderförhållanden. När vi tillslut närmade oss land, var jag helt slut i armarna efter att ha suttit så spänd i 30 min, Vi klev av och såg åter förvirrade ut då vi återigen var lämnade åt ödet. Vi hade ingen aning om var vi egentligen befann oss. Vi hade pratat med några personer på ett par turistbyråer i Hoi an som avrått oss från att åka på egen hand och sett förvånande på oss när vi hade sagt att ville åka till Cham island och bo där ett par nätter. Allas svar hade direkt varit att " det går inte, har aldrig hört om någon som gjort det, det finns knappt elektricitet på ön" så vi hade inga jätteförväntningar då vi stod där som två fån och tittade oss omkring. Helt plötsligt vinkar en kvinna på oss och gör lite ljud, vi följer efter henne och sätter oss ytterligare på en moped med ryggsäckarna på ryggen och åker iväg ytterligare en gång mot okänd destination.(Vår skräddare hade sagt att det var hennes kompis som körde båten och att hans kusins syster hade ngn form av guesthouse på ön)Om detta var syster som vår skräddare menade visste vi inte men hon var väldigt mån om att vi skulle följa med henne och då vi inte hade ngt bättre för oss så vi hakade på. Hon körde oss hem till sig och visade oss ett enkelt rum men bra. Vi hade ett handfat och dusch, och en säng med trämadrass, och en gemensam toalett.

Efter vi lämnat av vår packning gick vi ner och då började hennes fnissiga och nervösa 28 åriga mans kusin prata med oss på lite knarrig engelska..tror att han hade någon form av ticks då han efter varje gång vi sa ngt lät väldigt speciellt, som om han tjöt med stängd mun,( lite åsneliknande ljud) men han kan också bara varit allmänt speciell som person. Efter att jag bortlovat honom till min kära vän Erika lånade vi en moped för att sedan åka på en utflykt upp i bergen och titta oss omkring. Problem uppstod dock direkt, vi insåg snabbt att vi var tvungen att växla. Den enda gången ngn av oss kört moped var nämligen med en sådan där modern moped med automatisk växelfunktion. Men då blir det lite mer av ett äventyr ist tänkte vi. Tror dock inte att systern tänkte desamma, hon hade ett väldigt nervöst leende och titta en aning osäkert när hon såg mig köra iväg lite vingligt och lagom hackigt med Erika som passagerare! Vi körde uppför en extremt brant backe där tyvärr mopeden inte var lika samarbetsvillig som vi ville att den skulle vara och stannade ist i mitten av backen. Jag gasade, Erika skrek" kom igen, GASAA.. Och vår hejarklack nedanför backen som skrek ngt på vietnamesiska. Men den lilla moped orkade inte oss båda så Erika hoppade av och vipps så var den på banan igen och moped fick nu ist en väldig fart upp för backen.

Strax bakom oss kom systern och hennes man på en moped. De litade nog inte riktigt på oss. De visade oss till en helt fantastisk strand, låg nedanför lite regnskog och vattenfall.
Väl där nere lämnade de oss och jag och Erika la oss i var sin hängamatta och nöjt.
Men nu började vi bli lite hungrig och den tysta stranden var inte längre så tyst när en stor grupp kineser nyss stigit i land. Tre äldre män hade redan hunnit gjort en fotoshootning med Erika innan de satte sig och vräkte i sig mat lite längre bort. Vi gick fram till restaurangägaren och frågade om de hade en meny men han tittade på oss som om vi kom från en annan planet. Då viftade kinesmännen på oss och vi började gå mot deras bord medan de började ställa fram två stolar. Vi satte oss ner och blev serverade nykokt hel kungskrabba efter kungskrabba. De slutade med att jag hade ätit tre stycken. he,t klart den godaste krabban jag någonsin ätit!!! Där satt vi. Två blondiner i 20 års ålder satt en regnig eftermiddag på strand vid ett bord med 10 kineser, 6 av dem män och hade ingen aning om vad som egentligen hände.. En av dem blev väldigt fäst vid Erika och försökte ett flertal ggr och lyckades tillslut mata henne med ngt suspekt mat( jag satt, som ni kanske förstår, bredvid och asgarvade!:) men de var ju inga direkta charmtroll, rapade högt med munnen öppen. Ben och andra saker de inte vill äta som de proppat sina munnar fulla med bara ramla ut ur munnen ner på marken eller ibland även på tallriken(lite som när man sitter lite för länge med öppen min och dreglar omedvetet, om ni förstår vad jag menar, händer mig ngn gång då och då, omedvetet bör jag tillägga!!)

Efter vi ätit sa vi tack tack och sprang därifrån, de såg lite förvirrade ut med eftersom de inte kunde ett ord engelska, gudskelov, kunde de inte direkt hindra oss.

På kvällen blev vi med lurade till en hemma kareokekfest av den nervösa kusinen. Jag och Erika behövde iaf bara sjunga två låtar och sedan kunde vi smita där ifrån. Det var ju inte de vackraste sångfåglarna som sjöng Och de luktade inte som en bukett röda rosor.

Cao loa är en av de underbaraste platserna jag varit på då allting var precis som man tror att ett samhälle på en tropisk ö ska vara. Inga kiosker, matbutiker eller västerländsk mat. Folk sålde bensin i PET-flaskor som de förvarade i sina hem och det fanns inga restauranger eller kaféer som vi tänker oss, utan de var att en familj ev. So. Hade lite plaststolar och små plastbord( barnstorlek) där människor kunde komma och köpa lite risvin eller enklare maträtter. Vi blev bjudna på risvin av en äldre man på Cao lao och det är verkligen inget som jag frivilligt kommer att dricka igen. ( väldigt starkt)
Men förutom att man kände att man verkligen fick uppleva det riktiga Vietnam med riktigt god mat så som Nyfången fisk, krabba och mini hummer så fick vi också njuta av att ligga på en kritvit sandstrand där de enda människorna som var där var vi.

En helt fantastisk upplevelse som jag alltid kommer att komma ihåg.

12/3
Vi behövde inte betala för bagaget fastän det står på deras hemsida att det inte ingår men för vår del gör det absolut ingeting. Vi bor på backpacker hostel, eget badrum med BADKAR:D. Imorn beger vi oss ut på havet, Halong bay väntar.. Ska vara väldigt fin skärgårdsupplevelse säger alla iaf..

Åker till Kina på lördag,16:e mars, ska bli väldigt spännande.
Ska försöka uppdatera innan vi lämnat Vietnam.

Kram kram