Phnom Penh

Med huang chau expressbåt satte vi kurs mot Phnom Penh. En resa som tog ungefär 5 timmar inklusive en timme vid gränsen för att införskaffa oss visum till Kambodja. Det var en trevlig resa och ett bra sätt att byta land på, solen sken och det fanns mycket att titta på längs Mekong flodens strandkant.

Vid tvåtiden la vi till mitt i Phnom penhs centrum och en ca tjugo minuters promenad tog oss till vårat förbokade hostel. Där satt ägaren Robert med fru och intog sin lunch. Vi slog oss ner med dem över en öl och fick tillfälle att språka lite. Robert är en engelsman som fastnade i Kambodja för ca fyra år sedan när han var ute och reste, de kunde ge oss mycket bra och nyttig info om staden och landet, tex att amerikanska dollar är den valuta som används här. Lite senare så tog vi hand om de vanliga procedurerna vid incheckningen och blev visade till vårat rum som bestod av sju stycken madrasser på golvet och lika många fläktar. Efter en snabb dusch gick vi ut för att kolla in stan, det var ganska sent och museerna stänger tidigt så vi fick nöja oss med att kolla på det som var möjligt bl.a ett självständighets monument byggt för att hylla Kambodjas självständighet år 1953 Diverse buddistiska tempel och pagoder samt en generell överblick över staden. På kvällen var vi båda trötta så en middag längs med floden var allt vi orkade innan vi tog oss tillbaka till hostlet där vi avverkade diverse samtal hem, vilket var väldigt trevligt.

Följande dag var dagen vi tänkte ränna på museum, först ut var Nationalmuseet som visade sig vara ganska tråkigt. Det innehöll endast skulpturer från Angkor-tiden vilket är över tusen år sedan och dessutom ganska dåligt med information. Men men, efteråt gick vi till kungens palats ( ja de har en kung i Kambodja och stora mäktiga bilder på honom runt om i staden) men palatset visade sig vara stängt några timmar mitt på dagen så lite snopna gick vi tillbaka till vårt hostel, duschade och hämtade lite prylar för att sedan ge oss av på jakt efter en ny telefon till Niclas. Vi gick igenom ett stort fint marknadshus som kallas central Market eller gamla marknaden, bortanför den hade vi fått tips om att det säljs begagnade telefoner och efter lite letande och prutande så blev det en Sony xperia för 600 spänn.

Lite lunch på det så var vi åter tillbaka till palatset och även den här gången gick vi bet. Tydligen var det klädkod där som vi inte uppfyllde ( linnen och korta shorts var inte okej). Jahapp då hade vi åter igen massa bonustid, den förvaltade vi på balkongen med några öl och stämde även träff med en tysk snubbe som heter Alex om att dela tuk-tuk till Killing Fields dagen efter. Då utelivet inte hade så mycket som tilltalade oss blev det en lugn kväll med inhemsk mat och lite datapyssel.

Så, tredje och sista dagen i Phnom Penh åkte vi och Alex tuktuk den ca 50 min långa vägen till Choung Ek Killing Fields. Det var en dyster och tung sevärdhet men (eller kanske tack vare) med en fantastiskt bra audio-guide. Vi fick höra precis lagom mycket om röda khmerernas framfart och aktioner för att förstå, men de hade vett att hålla fakta kort och koncist för att man inte skulle glömma bort att ta in platsen och reflektera över det som hänt där. Fantastiskt bra berättelser från överlevande fanns också med för att hjälpa till med förståelsen. Killing Fields var alltså en plats dit man förde alla som kunde vara ett hot mot röda khmererna och deras vision, för att avrättas med vad man hade tillgång till t.ex sockerpalmsblad och jordbruksverktyg. Totalt 17000 människor slutade här, fördelade på 129 massgravar varav runt 80 stycken är utgrävda. Var tredje månad går de anställda runt och samlar ihop klädrester, tänder och skellettdelar som fortfarande kommer fram ur jorden under tunga regn. Det var en mycket känslomässig upplevelse, inte minst för att platsen idag är mycket vacker, lummig och omgiven av risfält men ändå har denna hemska historia. Det blev som i de läskigaste filmerna när de spelar glad musik och solen skiner fast mördaren är på ingång.
Vi åkte vidare härifrån till toul Sleng eller S21, vilket är ett centralt beläget fängelse där ca 10000 personer passerade igenom under röda khmerernas styre för att efter tortyr troligtvis sluta på Killing Fields. Inte ett så muntert besök detta heller men inte alls lika gripande. De skulle behöva lite resurser för att organisera utställningarna; mycket tid gick åt till att fundera på hur och var man skulle gå. Det var synd.

Sista kvällen i PP åt vi falafel och hängde på hostlet då det var cocktail-afton.

Hej då!