Jag ar fortfarande i Yogyakarta. Av nagon outgrundlig anledning kanner jag en san karlek for denna stad. Den beror mig nastan till tarar. Jag alskar till och med att bli vackt klockan fyra pa morgonen av bonesang. Den ar inte alls patrangande utan valdigt soft. Den paminner ibland om gregorianska chanter och ibland om grekiska liturgier. Overhuvudtaget sa marks inte islam har sarskilt mycket. De flesta kvinnor bar inga huvuddukar och de som gor det gar i jeans och i samma klader som hemma. Kvinnor och barn ar frisprakiga och kavata och man kanner ingen direkt kvinno- eller barnfortryck som t.ex. pa Maldiverna. Manniskorna har (forutom turistmaffian) ar mycket mjukare an hemma. Och sedan denna omedelbarhet som jag tror inte jag har traffat nagon annanstans. Och musiken. De alskar den. Det ar musik overallt: spansk, grekisk, portugisisk, gamelan, javanesisk. Alltid mjuk, om, aldrig skranig eller storande. T.o.m nu nar jag skriver pa internetcafe spelas det i bakgrunden. Jag bor i ett mycket levande kvarter med massa barn som leker hela dagarna, bade tjejer och killar, nagra sitter nu bredvid mig och surfar pa datorn. Det som imponerar pa mig ar just franvaro av radsla eller spanningar. De ar sa avslappnade och lekfulla. De har sakert sina problem som alla andra manniskorna men som utomstaende kanner jag bara atmosfaren.

Nu har jag kopt biljett till Kuala Lumpur. Jag aker den 6 januari, alltsa i overmorgon. Har bokat ett lyxigt hotell for tre natter, behover spoila mig lite ibland. Och gissa vem jag fick SMS ifran. Min Sancho Pansa ska flyga hem till Kina fran Kuala Lumpur. Sa det blir val en tumanssightseeing dar. Nasta inlagget blir darifran.

Sista javajanska kramar till allihopa och god fortsattning pa det nya aret.