Efter en skumpig bilfärd på små sandvägar och en liten promenad nerför sprider Lake McKenzie ut sig. Det ser ut som en resebroschyr. Glasklart, blått vatten i två nyanser - himmelsblått vid strandkanten och mörkare en bit ut. Rent regnvatten. Här badar vi ett tag, till det blir molningt och lite kallt. Vi kör en bit till Pine Valley. Här finns det konstiga träd, fina vandringsstigar, och en massa suspekt runda hål i marken vid sidan om stigarna. Steve uppmanar oss att hålla fingrarna ur dessa hål eftersom att vi kommer dö annars, och han vill inte ha några döingar på sin rundtur. Fair enough. Om man tittar in i hålen kan man se huggtänder, ögon, och framben av en ihopkrupen svart spindel. Fraser Island funnel-web spider. Ingen är intresserad av att försöka klappa den. När Steve berättat en bäcken som rinner här genom dalen går han tillbaka till bilen och vi i gruppen går den ca 30 minuter långa promenaden mot skogsöppningen. Sen kör vi mot färjan som ska ta oss tillbaka till vår kära bil i Rainbow beach. När vi når färjan ser vi återigen liket att sköldpaddan. Den är något mer nedbruten och slamsig nu, kanske har en dingo varit och smakat.  Flugor svärmar på och ovanför. En liten flicka vill klappa den, men mamman säger att hon inte får. Den är död. "How do you know? Maybe it's just sleeping. Maybe it's not dead.", säger flickan medan flugorna äter resterna av den orörliga sköldpaddans ögonglober. Inte heller på returfärjan ser vi några kul havsdjur i vattnet. Det är sen eftermiddag och vi gör oss redo för drygt 20 mils bilfärd mot Brisbane. Parkerar en timme utanför stan vid nån 24-timmarsmack där vi kokar upp lite pasta och rör ihop med  Dolmio pastasås innan vi lägger oss.

Nästa dag kör till Woolworth's (motsvarighet till ICA) i Brisbane och handlar mat för de kommande dagarna - det har blivit alldeles för dyrt att käka mat ute här i Australien - typ samma pris som i Sverige eller mer. Efter inköp och (både strömmässigt och platsmässigt) laddat kylskåp knappar vi in Lone Pine Koala Sanctuary i vår mjukvaruföråldrade GPS. Den varnar varje gång vi startar den att kartorna är 35 månader gamla. Detta har vi märkt ett par gånger hittills då vi bromsat in men helt plötsligt "HOPPSAN nä, där finns ingen väg där minsann!", vilket har gjort landets mörka, djurfylla vägar än mer spännande! Brisbane är för övrigt en ganska jävlig stad att köra i enligt mig. Konstiga svängar och avfarter, kraftigt ovarformade "rondeller" där man kör lite som man vill, backar, och sidorgator kors och tvärs. Tillägg icke-uppdaterad gps som säger till att man ska svänga 20 meter innan man ska svänga i flerfilig stadstrafik. Tack för den finfina hjälpen.

När vi kommer till parkeringen finns det ingen plats i skuggan. Dock får vi kängurumat (en brun papperspåse med nån typ av pellets) av någon som är på väg därifrån. I nästa stund kör någon annan ifrån sin skuggplats så att vi kan parkera där. Perfekt! Fixar lite lunch innan vi går in i parken. En lyxig pastasallad med ceasardressing. Det är nu efter lunchtid och flera personer kommer tillbaka från parken för att köra därifrån. Det verkar som att de stänger kl.16. Inne i parken kommer vi fram till en stor inhägnad där man kan klappa och mata kängrussar (det borde inte heta kängurur!) och emuer. En del ligger och slappnar av i skuggan, andra käkar pellets ur folks händer. Vi är först lite blyga och försiktiga - lite svenska - och vill inte störa djuren från det de sysslar med. Steg för steg närmar vi oss, fotograferandes, en ensam känguhane som ser trött ut. Detta är ingenting för honom såklart, han har träffat människor förr, no big deal. Håller fram pellets i handen såsom skylten visar - lågt med platt handflata. Han vill inte ha mer mat. Säkert käkat i tre timmar non-stop innan vi kom. Längre bort har vi nån mer som vill käka, så vi går dit. Kängrussarna kändes precis som en kängurupäls vi kände på i en butik i Cairns. Vi undrade då om en riktig (levande) känguru kan vara så mjuk och len. Säkert inte...men JO!
De känns som gosedjur, till skillnad från koalorna. Koalorna var mycket piggarna här än på Magnetic Island, klättrande och även gående på marken. Vi såg också de stora (honorna kan väga upp till 70 kg), fula, men färgglada, fåglarna cassowary (vet inte om det finns nån svensk term på dessa). Det är landburna rovfåglar med stora klor. Kroppsformen är typ som små strutsar bortsett från den stora benknölen på huvudet som de har till att böka i marken med. Vi ser även krokodiler, tasmanska djävlar, mindre fåglar, näbbdjur m.m. Och äter glass gör vi! Sett en massa nya Magnum-smaker sedan vi lämnade Sverige. Vet inte om detta hänt där hemma, men det finns säkert 15 olika sorters Magnum.

När vi känner oss redo och jag har tagit alla mina djur-selfies så kör vi vidare mot North Tamborine. Tanken från början var att vi skulle köra längs kusten mot Byron bay, men Heidi hittade en grej på nätet. Lysmaskar! Det finns ett ställe när de har "planterat" lysmaskar i en artificiell grotta, så det ska vi såklart åka och se! Det var en av grejerna som vi hade tänkt se om vi skulle åka till Nya Zeeland, dock den äkta versionen. Uppför ett berg kör vi. Kurvigt och mörkt och folk kör som dårar tycker vi. Ända upp i ändan på bilen och stressa uppför 20-minutersbacken full av dolda kurvor och backar ska dom. Det är sånna vi skulle kalla för idioter i Sverige, och i vår gröna bil.