Efter ca 12 timmars flygtid fördelat på tre plan har vi anlänt till Indien! Allt gick bra förutom att min väska hade pajat lite grann under sin flygtur. Inget som inte lite silvertejp kan laga (alltså kan väskan inte räknas som söndrig)!

Chauffören ledde oss till en minibuss där vi märkte att det saknades bilbälten. Detta var vår första indikation på att trafiken inte riiiktigt är som hemma. I Indien är det den som tutar högst som kör först, typ :)

När vi kom fram till hotellet (guest-houset) runt kl.04.20 följde chauffören oss till dörren, knackade på, och tackade för sig. Vi tyckte det såg tomt ut, men icke! Från under ett täcke i en soffa i den lilla lobbyn reser sig en indisk man för att låsa upp dörren. Bakom receptionsdisken reser sig en annan man från sin bädd på golvet. Ytterligare en anställd uppenbarar sig, denna gång från en madrass bredvid en trappa. De är märkbart trötta och vill inget hellre än att gå och lägga sig. Efter att vi lämnat våra pass leder en av dem oss till vårt rum, ger oss nyckeln och går och lägger sig igen. Rummet är äckligt. Det luktar illa och det finns oidentifierade bruna fläckar på de håliga sängkläderna, som utöver detta känns generellt ofräscha. Damm och färgfläckar överallt. Insekter. I badrummet stinker det avlopp och det finns varken toapapper eller tvål. Heidi går ner för att klaga men personalen vaknar inte. Fullt påklädda tränger ihop oss på den minst äckliga delen av sängen och tänker att vi ändå har vi det bättre ställt här än många andra utanför. Vi försöker somna till ljudet av tutor från morgontrafiken utanför. Redan första dagen på vår resa har vi fått lite mer perspektiv på vardagen. Ribban är lagd och det kan bara bli bättre!

När vi stiger upp någon gång efter kl.12 går jag ner till receptionen och hämtar en anställd för att visa rummet och sängkläderna och berättar att vi vill att de byts ut och att det städas. Det ska de fixa. Jag sticker till honom en 100-rupiesedel och vi lämnar hotellet.

När klockan slår 13 har vi ett möte med "Go Beyond" vars kontor ligger 50m från hotellet. Här ger vi vår feedback på boendet. Den trevliga damen bakom disken tar till sig detta och är väldigt tillmötesgående. Vi känner oss genast lugnare. Vi går tillsammans noggrannt igenom det vi ska hitta på under vår vistelse, bl.a. blir vi bjudna på bio - vi ska se nya Bollywood-rullen "Wazir" i eftermiddag. När vi frågar om hur det funkar med dricks för olika saker får vi reda på att jag gav för mycket dricks till personalen på hotellet (100 rupier är typ 12 spänn). Det hade räckt med 50 rupier, menar damen på resebyrån. Efter mötet följer an anställd med oss tillbaka för att säkerställa att rummet är i sin ordning. Det är det. Genast känns det mycket bättre än när vi anlände. Allt som behövdes var rena sängkläder,  resten kunde vi leva med.

Senare, när vi ska till bion, blir vi ledda dit till fots av Rozan på Go Beyond. Han rör sig vant i den galna trafiken bestående av bilar, bussar, motorcyklar, moppar, tuk-tuks, och cykeltaxis. Alla kör tutandes som de vill i en enda röra, och vi korsar gator med livet som insats känns det som. Rozan tittar bakåt mot oss lite då och då och tycker nog att vi är lite långsamma. Vi lämnar ju företräde sådär som man tycker att folk borde göra i en fungerande trafiksituation. Inte Rozan. När vi kommer fram till bion får vi popcorn och vi visas in i den stora salongen. Efter halva filmen har man en paus i Indien, då folk t.ex. kan gå på toa. När vi gjort det bestämmer vi oss för att gå tillbaka mot hotellet. Inte för att filmen var dålig, blev tvärtom positivt överraskad även om den var på hindi och utan undertexter, utan för att vi ville ta oss tillbaka innan det blev mörkt så att vi skulle hitta :P

På väg tillbaka blir vi övertalade av en man att transportera oss med tuk-tuk istället för till fots. Han säger också att vi inte ska betala mer än 20 rupier (typ 2,50 svenska) för åkturen. Vi kommer ner mot stan istället och tar en promenad runt Connaught Place som är ett slags centrum för butiker och matställen. Var vi än går möts vi av underliga dofter, på både gott och ont. Mest på ont :)

När vi ska käka på en restaurang precis vid hotellet finns det ett annat par i vår ålder som sitter och käkar. Vi sätter oss vid bordet bakom. Hör att de talar svenska. Skånska! Vi har åkt 500 mil bort och råkar sätta oss bredvid ett par från Lund efter en enda dag utanför Sveriges gränser! What are the odds?!

Första dagen i Indien kan beskrivas som intressant. Det är väldigt högljutt här. Och smutsigt. Fattiga människor och hundar syns ofta på gatorna. Vi har förstås bara sett en liten, liten del av en enda stad. Imorgon ska vi iväg söderut mot Jaipur - "den rosa staden"!