Idag ska vi till Pearl harbour. Hostelet bjussar på (amerikansk) pannkaksfrukost med lönnsirap. Det är som att äta papper med flytande socker på. Sliskigt och oaptitligt. På tvn i det allmänna utrymmet där vi sitter marknadsförs läkarvård och försäkringar till häftig musik. Att få hygglig läkarvård i det här landet är ju tyvärr en ekonomisk fråga, så det gäller att tävla om vem som är bäst på att fastställa att du har för höga blodfetter och hur stor din risk för hjärtproblem etc är. Tveka inte att kontakta för en undersökning. Sen rabblas det vardagliga symptom som trötthet och huvudvärk för att få fler att betala för en undersökning. Blir ganska äcklad av hela grejen med att tjäna pengar på folks rädslor.

Vi blir upphämtade av en buss som kör oss 50 meter till en annan buss där vi anmäler oss och får en karta över hamnen och ett passerkort. Vi är några av de få deltagare som är innan pensionen. Bussen kör runt i stan och vår guide, "kusin Pete" (alla refereras till som familj här på Hawaii, enligt sann Aloha-anda), berättar samtidigt som han kör bussen. Han har en mysig, nästan viskande, hypnotisk röst när man pratar om Hawaii i mikrofonen - lite som Ka i djungelboken fast på ett trevligt sätt - vilket tyvärr får oss att vilja slumra till efter bara en kvart på bussen. Efter ca en timmes stadstur anländer vi till Pearl Harbour och Pete informerar om hur vi ska göra när vi kommer in. Schemat är späckat och klart, vi har bara typ 30 minuters fri tid att disponera före och efter det som redan är bestämt. Så vi går och tittar och fotar lite torpeder och annat en stund. Folk går ombord på en mindre ubåt en bit bort så dit går vi, men tyvärr kostar det extra och vi har egentligen inte tid ändå. Det är dags för oss att titta på en informationsfilm som på bioduk går igenom attacken och dess konsekvenser. Tydligen hade de en tidig form av radar och de märkte av en stor mängd inkommande flygplan, men radaroperatören trodde att det var deras egna som var på väg tillbaka, så de blev tillsagda att inte oroa sig. Han fick nog sparken sen...
Efter den kvartslånga filmen går vi ut på andra sidan där en båt står och väntar. Den ska ta oss ut till USS Arizona Memorial. Själva minneplatsen är en stor vit rektangulär delvis vägg- och takfri barrack som man rest ovanför vattenytan där det stora skeppet ligger med sin inkapslade besättning. 1177 män (de flesta i 17-19-årsåldern, eftersom de "vuxna" var i kyrkan denna söndagsmorgon) förlorade sina liv på skeppet som sjönk på bara 9 minuter efter att en pansarbrytande bomb från ett japanskt plan penetrerat fyra deck och detonerat i vapenmagasinet. 335 personer överlevde och idag finns det sex stycken kvar. Den yngsta är 94 och den äldsta är 97, berättar guiden. En del av de som överlevde attacken valde att begrava sin aska i skeppet där deras kamrater fortfarande ligger begravda. Alla de dödas namn står skrivna på den stora vita väggen. Det är många namn att stå inför. Även öns flygfält tog mycket stryk. Det fanns misstankar om att sabotage  mot flygplanen eftersom det fanns så många japanska emmigranter (ca 37 av befolkningen då var japaner) så planen stod uppradade vingspets mot vingspets, otankade. Därför var det också svårare för försvararna att komma upp i luften och försvara anfallet. Lite längre bort står USS Missouri. Jag hade hoppats att vi skulle få gå in i skeppet och titta, men det ingår dessvärre inte i turen. Efter attacken den 7 december 1941 går USA omedelbart med i andra världskriget och president Roosevelt förklarar detta datum en vanärans dag.