Eller vilket datum är det egentligen? Reser över tidsgränsen. Planet lyfter 23.59 den 3 maj, vi reser i typ 8 timmar då vi mellanlandar på julön för att sedan landa på Hawaii runt kl.11.20 - den 3 maj... 

Åker flygbuss till hostelet. Checkar in i 8-bäddarsrummet på tredje våningen i Waikiki, nån minuts promenad från stranden. Ingen annan är där, men det syns att sängarna är upptagna. Tre överslafar står tomma och utan sängkläder, så där får det bli. Det finns inga gardiner längs fönsterväggen där Heidis säng står. Tur hon har sån där sovmask. Ingen sänglampa finns det heller. Finns inget utrymme att lägga grejer på och man kan inte sätta sig nånstans. Det är det värsta med att bo i sovsal. Det och folk som snarkar eller kommer hem skitfulla och högljudda mitt i natten. Vi går en sväng på stan. Köper mat från en foodtruck och går ner till stranden för att käka. Sitter en snubbe med enbart shorts i en rullstol och viftar och svamlar högljutt, antingen mot duvorna på marken, förbipasserande människor, eller bara rakt ut i luften. Hans ena fot är borta och han verkar antingen vara galen eller tungt drogpåverkad. Över hela hans rygg står det "WILLIAMS" tatuerat.

När vi käkat klart under palmen går vi i lite affärer och sätter oss sedan på en pir och tittar på vågorna och de som leker i dem med brädor och/eller simfötter. Några broschyrer ska kollas igenom ifall det finns något kul eller intressant att göra som vi inte har sett tidigare. Först går vi tillbaka mot rummet och lämnar lite grejer. Utanför hostelet står en långhårig, barbröstad man och diskuterar något med sig själv, lutandes mot en container - uppenbart påverkad och hans ben verkar inte vilja lyda. I rummet finns det nu en kraftigt överviktig brasilianare i för små kalsonger som till synes precis har duschat. Han flåsar och stånkar och stönar - läskigt likt Sten "Taxi" på tåget i HippHipp - när han ska sätta sig på sängen och ta fram sin ryggsäck - "ääähhh, öh, [ansträngd inandning], [harkling], ääÄÄÄHHH, [host host], öööhh". Oljudet slutar inte heller när han står upp, som att bara att leva är djupt ansträngande. Eller så är han sjuk kanske. En klar nominering till Snarkmästerskapen inatt...

När vi kommer ut ligger den barbröstade mannen nu på asfalten och rullar lite. Diskussionen har blivit nåt slags halv-ylande blandat med sång och jämmer. Det står en man innanför vår grind och tittar på spektaklet på andra sidan gatan med en öl i handen. Han vet inte vad han ska göra, säger han. "Hade jag varit hemma så hade jag hjälpt den här mannen, men här i USA vet jag inte. Vågar man? Jag vet inte ens vad han behöver just nu." Det är väl ungefär så vi också känner. Hamnar på en pub där Heidi beställer en Blue Hawaii och jag tar en öl. Vänder blad efter blad och hittar lite fina grejer vi vill göra under veckan. När det blir för mörkt för att ögna igenom det sista går vi och beställer lite käk som vi delar innan vi går tillbaka. När vi får maten rullar Williams förbi på gatan utanför.